Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Skogsväsen
En käring gick inåt skogen. Vid Vale hängde ett rep på en gren. "Åh, dä va änna vårt tåg!" sa' hon och skulle ta't, men fick'et inte. Hon blev förvillad och hittade inte hem förrän det var mörkt. Det var la skogsrå! Åska' slog efter vånt. Stina vet ej mer om skogsrå.
Skogsrå
Skogråa höll till i skogen, och hon var sådan så att hon kunde förvandla sig. Ibland såg hon ut som en gammal ful käring och ibland som en ung vacker kvinna; men svans hade hon alltid. Hon brukade förvilla folk ibland, så att de följde efter henne och inte kunde hitta rätt, fastän de visste att de gick galet. En del jägare stod högt i gunst hos henne, och det hade de nytta av, för de fick alltid mer när de jagade än andra. Men emot andra var hon förarglig, och ibland hände det nog att hon satte eld på milor. Jag har aldrig haft något med henne att göra, fastän jag har varit i skogen i nästan hela mitt liv. Men det fanns allt en del, som hade sett henne.
Skogsrå
Det var en gubbe som de kallade Lallare-Nils i Gårdsjö. Han är död nu. När han höll på och friade så kom han hem fram på natten och då mötte han ett kvinnfolk, som kom med en hel hop kräk. Men när de kom mitt emot Lallare-Nils, så tog det slut alltihop. Då blev han rädd, för han begrep att det var skogrået han hade sett, och han blev alldeles förvillad och knäppte till att springa så mycket han nånsin orkade på obanad mark, och han höll på ända tills han kom till Dunderängen. Där först blev han till sig igen.
Skogsrå
Det var en som höll på och kolade uppe i Gunnarsbyhöjda och han hade en fästpiga. En dag när han hölls med milan fick han se att hon kom. ”Å är du ute och går,” sa’ han, ”kom hit och sätt dig bredvid mej.” Det gjorde hon och de började att vänslas och så strök han henne över rova, men då fick han känna, att hon hade en svans, och då begrep han att det var skogråa, för se hon kunde förvandla sig så att hon liknade vem som hälst. Då bad han henne, att hon skulle sköta milan medan han gick hem ett tag, och det gjorde hon. När han kom hem så talade han om det, och de lärde honom hur han skulle bära sig åt för att bli av med henne, och så var det några som blev med honom upp till skogen. Jag har glömt hur han bar sig åt för att bli kvitt henne men hon var förfärligt arg när hon fick lov att ge sig iväg ifrån honom, och sade att om hon hade trott på det, så skulle hon sannerligen inte ha hjälpt honom hela dagen. Men nu är det allt slut med sånt där, de har fått ge sej iväg för läran har blivit för stark.
Skogsrå
Det hände en gång för längesedan, på en bal på gästgivargården i Skoga, att skogsrået kom med. Hon såg ut precis som de andra flickorna, och det var ingen som lade särskilt märke till henne, men så var det en av pojkarna som fick se att svansen hängde undan litet under kjolen. Då gick han till henne och viskade till henne att släpet hängde undan så att hon borde ta och fästa upp det. Då blev hon så glad över att han inte sade svansen utan släpet, så att hon lovade honom, att hon skulle komma ihåg honom. Han skulle få väldigt god jakttur efter den dagen, har de sagt.
Skogsrå.
Beriktigande av tidigare gjord uppteckning: det var i 6 veckor Lovisa låg sjuk efter att ha sett skogråa. När Lovisa fick se skogråa, rusade hon in till föräldrarna och tala- de om, vad hon sett. Hon hadek unnat låta bli att tala om´et samma dag, hade hon inte behövt bli sjuk.
Skogsrå
Man högg slätt i en skog i Ölserud. Sista lasset man körde därifrån, sjönk hästen ned i en mosse och fick sätta livet till. I detsamma hästen sjönk, hoppade skogråa av lasset med ett skallande skratt.
Skogsrå.
En fröken på Rastan reste till Göteborg för att förlova sig. Hon hade lovat att hälsa på meddelarens föräldrar, så snart hon kom hem. L.K., som då var liten flicka, tyckte sig se fröken komma och sprang för att möta henne. Men när hon kom närmare, vände sig fruntimret om, och då visade det sig, att hon hade svans som en märr. Flickan rusade hem och berättade, vad hon sett. Hon blev sedan sjuk och låg till sängs i sex månader.
Skogsrå
Lindgren i Vång här skulle te skogen å jaga, då mötte han ett fint fruntimmer, när hon vände på sig, såg han, att hon hade rumpa, då blev han rädd.
Skogsrå
”Ja’ hörde mi mormor tale om skogråa, å ho sa, att skogråa va så grann frammante som nô rektit kvennfolk kunne vare, men när ho vän- de ryggen te så va ho som en urgröpt baktrôg där. Ho hade e lång rompe, som ho inte kunne dra in. Dä va sällan som di feck se henne på ryggen, den va ho rädd för te å vise. Ho skulle ha grön môse på ryggen. Dä va ju di skogråra som kunne vare orimlit gamle.”
Skogsrå
En jänta mötte skogråa på Valfjället Hon trallade obegripligt fint och kom så alldeles inpå jäntan. ”Har du sett till kräken mina?.” frågade hon. ”Nej jag har inte sett ett levande liv på skogen,” svarade jäntan. ”Inte den store svarte tjuren min, då?” sa skogsrån. Hon blev så grov i målet, och idetsamma försvann hon. Men jän- tan blev vettskrämd.
Skogsrå
Det var en gång i fastingsmarkna'n. Den har du väl hört tals om. Det var en stor marknad som hölls i Kristinehamn förr och den varade hela fjorton dagar. Och det var så mycket folk så det liknade inte någon sort. Det gick ett par bergsmän på storgatan där nere och de fick se ett fruntimmer som gick framför dem. När de så kom jämt inpå henne så lyfte den ene på hatten och sa': "Ursäkta men fröken har bestämt glömt att fästa upp släpet". - "Å det skulle inte vara en rävrompa då," sa' den andre. Då stannade hon och så sa' hon till den förste: "När du kommer till Horne Kulle skall du få både kaka och bulle. Men du", sa hon till den andre: "När du kommer till Bjärne le' då ska du få se" Sen när de kom på hemväg så var hon före vid Björnledet oppe vid Nykroppa. Där passade hon på och vred halsen utav den som hade sagt att hon hade en rävrompa. Men den som hade varit artig och kallat / svansen hennes för släp, den tog hon med sig upp till Hornkullen och visade silvergruvorna där. För se' där fanns det silvergruvor i lång tid fastän nu är de ju nerlagda. Men de var inom samma släkt hela tiden. Och det begriper vi ju, att den som får en silvergruva den får ju så att det räcker till både kaka och bulle.
Skogsrå
Farfar och farmor var ute och åkte en kväll. När de korn uppemot Rävtorp, så stannade hästen och var inte god till att dra av fläcken, fast både farfar och farmor gick ur åkdonet. Farmor fick sätta sig upp, och så gick farfar fram till huvudet på hästen och tittade genom betslet. "Såg du något?" sade farmor. Men han talade inte om något förrän nästa dag. Då talade han om att det satt ett stort kvinnfolk på ryggen på hästen. Hon satt med framsidan åt åkdonet. I detsamma som han fick se henne, så hoppade hon av. Då blev hästen så rädd, så att han satte i för fullt sken. Det var jämt att farfar hann upp i åkdonet.