Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Naturföremål
Nygårdskällan här borta på gränsen till Väst sn. var en offer- källa. Dit vallfärda de på mid- sommar о̄ skulle dricka о̄ offra där.
Krig och fejder.
I Hjulebudråga gömde folk sig, när det kom fiender. De tände en eld på Valfjället, se'n skyndade de sig att ta sina tillhörigheter med å gömma sig i den drågen.
farsoter.
Jag hörde inte värre talas om "pesten". Han skulle komma väst från. Det var en pojk å en tös. Tösen hade en riva å pojken en soplim. De gick till alla stugor. Om han sopade fram- för stugan, så dog alla. Men om hon rakade, så blev det någon vid liv. Det skulle vara öde närsom i Sillerud. Där skulle det vara en överlevande.
farsoter.
"Pestilentia" hörde jag talas om, men det var långt före min tid som den gick här. Folk såg, att det skul- le vara en pojk å en tös. Det skulle vara "pesti- lentia". Den ene hade en riva å den andra en lie. De slog å rakade utanför stugorna. Det blev knappt inte en människa kvar. Det gick en sägen att det var en präst i Gillberga som tog dem. De skulle stå bundna vid en enbuske.
kungar.
Karl XII. fick inte långt liv sedan de hade sprättat knapparna ur rocken för honom. Efter vad jag hörde gamla prata på, så blev han skjuten från denna sidan. Di va nöjda på honom å vil- le inte ligge å kri längre.
kungar.
Inte vill jag tro på det, men det hörde jag gamla knektar tala på, att Karl XII hade tappat en knapp i rocken. När han hade tappat den, så var han livdömd.
domare och rättsväsen.
På Karlandamon i Karlanda socken var det avrättsplats. Jag mins inte mer därifrån än att den siste som avrättades där var en tös. Å den tösen skulle vara så vacker. "Skarprättaren" ville ha henne till äkta. Men hon ville hellre dö än att ha en sådan skam att leva ihop med en skarp- rättare. Men det sades, att det var den värsta hals- huggning som skarprättar'n hade varit med om. Det var så den tiden, att om hon hade velat gif- ta sig med skarprättarn, så hade hon bli- vit benådad.
herremän och fruar.
"Pintorpafrun" brukade mor min berätta om. Det mins jag nog väl att det var en förskräcklig män- niska. Hon hade torpare. Men hon unnade dem inte något. Så var det en av dem som hade för gott, efter vad hon tyckte, så honom ville hon ha bort å ta ifrån honom det han hade. Hon var elak, så hon skulle fresta honom till ett arbete som han rakt inte skulle kunna orka med. En dag så fick han besked om att han skulle gå till skogen å hugga ned ett stort träd. Så skulle han skaffa hem det på gården, men han fick inte begagna dragare utan han skulle ta det i toppen å dra hem det. Inte fick han kvista det. Om han kunde det, så skulle han få sitta kvar på torpet å ha det som han / hade haft det. Han tog yxan å gick åt skogen å började hugga på ett stort träd. Det ville inte gå något undan för honom utan han blev ståen- de å luta sig över yxan. När han kom att se sig omkring, så fick han se en stor svart karl. Han frågade varför torparen såg så ledsen ut. Torpa- ren talade om allt. Då bad denne främlingen att han skulle få hugga. Han gjorde bara några hugg så stöp trädet. När han hade fått ned trädet, så sade han till torparen att han skul- le gå upp på stammen å sätta sig. Den främmande satte sig längst fram. När de väl kom- mit på, sade han till torparen att han skulle hålla sig väl i. Då stod två svarta hästar framför trädet. Se'n gick det genom skogen så fort, så torparen hann inte att varken se eller höra förrän de var framme på gården med trädet. Då gick skam in å tog med sig pin- torpafrun ut. Hon skulle se vad hästar han hade att köra med. Då kände hon igen att / att den ena hästen var greven. Men se'n blev det en dans som ingen hade sett maken till. Skam tog henne å dansade med, så att blodet rann av henne. Ingen i slottet kunde hjälpa hen- ne. När hon var i vanmakt så slog det upp en stor eld på golvet. Den elden tog henne. Hon kom i helvetet med en gång. Men tor- paren han fick vara kvar på sitt torp till döddagar.
hantverkare.
Det var vissa som slaktade hästar, för det gick inte an för vem som helst. Den som slak- tade kallades för "rackare". Han var inte värd att få gå in hos folk. Å skulle han ha nå- got att äta, så fick han ta fram sitt eget fat å egen sked. Det var ingen som ville bestå honom. Var dessa bodde vet jag inte, för jag var liten, när jag hörde talas om dem. Men det skulle säkert bo en "rackare" i Karlanda, som de skickade bud på, när de skulle ha livet av en häst. Han fick bra betalt för att han dödade hästen. Ingen särskild plats. Hästen leddes åt skogen. Så slog "rackarn" ihjäl honom å stack honom i bringan så att blodet rann av honom. Se'n fick han / ligga där så att varg, björn å andra udjur åt upp honom. Men på min tid ha de allt tagit tillvara skinnet å till slut så tog de å kokade köttet till svinen. Men folk åt inte hästkött. Det är allt mer på sen- tiden som de tagit sig före med det. Att man knuffat hästar nedför en brant, kan jag inte erinra mig ha hört här på trak- ten. Men många hästar fick bli så gamla å utslitna att de "sjôldog". Det vet jag förekom.
hantverkare.
I min fars tid var det rent försmädligt för de som slaktade hästar. De kallades för "rackare". De var inte ansedda som vanligt folk. Tockere ville inte folk ha med att göra. Det var att söka upp en rackare om en skulle ha en häst slaktad. Jag vet inte om de hade någon i denna socken. Hästen sköts ihjäl, så fick han ligga å ruttna uppe eller också kom "udjura" å tog honom. I fars tid var det inte just vanligt att de flådde hästen heller utan han lämnades i skogen som han var, när han var skjuten. Hästkött var födömligt att äta. Det var just ingen som jag kan minnas som smakade sådant kött förrän fram i slutat av 1800-talet.
bysmide och hovslageri. Hantverkare.
De flesta bönderna hade smedja, så att de kun- de kunde smi så där litet till husbehov. Men om de skulle ha något storsmide färdigt, så lät de bysmeden göra det. Talesätt och ordspråk: Svart som en smed. Smi medan järnet är varmt. Puste som en bälg. Smens häst å Skomakerns kä- ring få för det mesta gå barfota. Smi ihop å ljuga. När en skodde hästen, så skulle en inte släppa ned hoven förrän en hade gjort ett kors med skokni- ven under hoven. Det var för att en skulle få tur till att skorna skulle sitta på. Det en täljde av ho- ven tog en noga reda på å hade det i en lå- da för att inte det skulle komma ut på / backarna. Det var tur att hitta en hästsko. Det betyde att en skulle få tur till pengar. Om hästskon låg så att en kom i öppningen, så var det tur. Den häst- skon tog en med hem. Det brukade vara så, att en hade en hästsko inne i stugan över dörren. Över stalldörren å andra dörrar hade en också häst- skor. Om en flyttade, så tog en hästskon med. En halv hästsko skulle en inte bry sig om att ta upp. Det var ingen lycka med dene.
legender.
Jerusalems skomakare skall vandra kring jor- den ännu i dag, för han får inte rasta. Al- la skor han sliter ut, får han bära på ryggen. Det bar sig så till att Jesus ville ha härberge hos honom, men han blev nekad. Då sade Jesus till honom: "Du skall få gå utan ro och vila i all din tid." Sedan dess har han alltid fått gått.
Legender
Lars i Lund kom i följe med Judas Iskariot. Det var på vägen, när Lars kom från kvarnen en gång. Judas sade inte ett ord mer än han talade om vem han var. På ett ställe steg han av häs- ten å skulle vila. Då satte han till hästen ett blodspann fullt med blod. Det fick hästen äta. Men där blev Lars av med Judas.