Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Skogsväsen
Här fanns ju skogsrå med. Det fanns de, som hade sett så- dana. De var så rysligt granna framtill, men baktill var de som ett ihåligt baketråg. De hade för sej det skulle vara något skogsrå som förvillade dem, om de gick vilse. Då skulle de vränga huvudduken eller också en tröja eller något annat de hade på sej, så hjälpte det.
Skogsrå.
Min morfar stod å brände tjära. Som han skulle till att ta yxan för att "knasta" (hugga) av litet ved, fick han se ett fruntimmer stå alldeles bredvid sig. Som det var kväll och skumt såg han inte riktigt vem det var. Han trodde, att det var någon av grannkvinnor- na, så han började skämta å fråga vad för ärende hon kunde ha så där dags på dagen. Kvinnan svarade inte på hans tilltal. Hon bara skrattade, tyckte han. Då gick han närmare henne och fick då se att hon hade håret hängande efter ryggen. "Nånå" tänkte han, "nu har hon allt kommit ändå. Bäst att passa på och fösa bort / henne, innan hon ställde till så att tjäran brann upp. Ty att hon var ute för att göra sattyg, det förstod han. Så tog han tjära i en slev och kastade på henne. Då blev hon rädd och sprang sin "kos".
Skogsrå
Min make kom en gång på hemväg från att ha kört en haverfora* till Bärgsla- gen. Det var redan skymmning, när han kom till Brosjön. Strax där sjön vidtog fick han se ett fruntimmer, som var tra- sigt klätt. Kjolen var sönder och tröjan var inte tillknäppt. Hon hade duk på huvudet. Och hon sprang efter stranden så fort han nådde köra och följde till dess att vägen vek från sjön. Där blev hon tvärt borta. Han trodde, att det var "skogråa".
Skogsrå.
Tre personer voro en gång i skogen och sökte efter fåren. Så kom de till Trollberget som ligger efter d.s.k. Rådavägen. När de kom upptill krönet på backen, så satte de sig att vila där. När de hade suttit där en stund, så svor den manliga föl- jeslagaren till och sade att de måste gå ty det kom en käring därnere i bac- ken. De hade inte väl hunnit resa sig förr än käringen var försvunnen inåt skogen. De hunno att se att hon bar en brandgul väst och att hon hade en lång "rompa" som släpade efter henne. De förstod nu att de råkat ut för skogrån. Ty många före dem / hade träffat henne vid det berget. När de sedan kom att se åt berget till så möt- te en underlig syn. Det var samma gam- la fula och skrynkliga gumma som vek av åt skogen. Man såg henne tydligt Men hon hade fått en karl med sig upp på berget, men av honom såg man inte mer än benen. Det var två karlben som spatserade bredvid henne Den kvällen funno de inte fåren Men på morgonen fanns de i samma skogsfälle genom vilket man strövat fram och tillbaka kvällen förnt. Skogsrån kunde "förvänne syna" på folk.
Skogsrå
En kolare höll till vid sin mila. Han fick se en fin dam på en bergklippa. Han fick se att hon var barfota å ha- de så vita, granna fötter. Han gick till henne. Hon spar- kade med fötterna, för nedanför klippan satt en stor björn. "Tas- se ta fot, tasse ta fot", skrek hon. "Tasse få alltihop", skrek kolaren å gav henne en knuff. Då passade björ- nen på att hugga av foten på "skogråa".
Skogsråa.
Anna Fast som tjänade hos Afgelius på Billingsberg skulle gå och leta efter en tjurkalv på Pilskog. Då satt skogråa på e lång låge x), ho hade e rompe så lang å så hade ho toppetänner xx) och när kalven kom var han så svett så dä rann om´ en. Ho hade had´en. x) trädrot xx) näbb som en tupp
Skogsrå
Skogråa såg ut som en ung och skön kvinna och hon brukade ljusa manfolk, så att de inte kunde göra annat än följa efter henne, och för det mesta hade de inte en aning om att det var skogråa, och de brukade inte ha en tanke på att gå någon annan stans utan följde efter henne hur långt som hälst. Men om de för- stod, att det var skogråa, så skulle det gå bra att komma rätt igen om de läste Fader vår bakfram. Det sättet hade de förresten mot trolldom utav flera olika slag. Det dugde inte att börja med amen och sedan ta orden i ordning bakifrån, utan de måste ta varje ord baklänges också, så att de fick säga "nema" först och sedan fortsätta på det viset.
Skogsrå.
Kolarna hade hjälp av "Skogråa" ifall de höll sig väl med henne, påstod de. Hon vakade då över milan och väckte dem ifall det tog eld i den. Men andra, som inte var nog kärvänliga mot henne brukade hon förvilla, ifall de gav sig in i skogen. Hon kunde ändra utseende också. Ibland var hon så vacker och fin, men ibland var hon så ful som hon kunde bli. Men svansen kunde hon inte bli av med hur hon än bar sig åt. Den var stor och yvig som en rävsvans.
Skogsrå
Åsegubben kallade de en gubbe som bodde på Bredsjöåsen. Han var ogift och bodde ensam i en stuga. En gång när han låg i sängen kom skogråa in till honom och ville lägga sig när honom. Men svansen hängde undan på henne så han kände igen henne. När hon skulle till att lägga sig så sa' han: "Nej du, jag vill inte ha sådana som svansen släpar på." Då blev hon ond och satte i väg ut.
Skogsrå
Jan Pettersson, en bekant till ovannämnde Jan Olsson höll på att mala i en liten kvarn uppe vid Södra Björktjärn. När som Pettersson malt färdigt, skulle han gå och stänga av vattnet, varvid han lyste sig med en töresticka. Trampade då ner i ett hål invid gångstigen, höll på att fara omkull och fick törestickan släckt. Då skrattade skogrån uppe i skogen.
Skogsråa
I Det var en gång en man i Gunnarskog som bru- kade ligga i skogen och kola på höstarna. Han fick ofta mottaga besök av en ung vacker flicka, som brukade stå och värma sig framför brasan i hans koja. Till slut blev han led på dessa besök och beslöt sig för att få bort henne. Så, en kväll tog han och glödgade en järnten för att ta emot henne med Flickan kom som vanligt och ställde sig framför elden. Då tog han järnet och brände henne på handen. Hon skrek till och ropade: "Va' heter du?" "Själv", svarade kolaren. Då ropade hon ut åt skogen: "Själv brände mig o Själv slog mig!" "Då har du ingen att skylla", fick hon till svar ur skogen. II Då man kolade vid Lersjöarna i Eda var man mycket be- svärad av skogråa. En var finare än de andra och var troligen deras drottning. Man ville dock vara vän med dem, ty det innebar jaktlycka. En kolare kunde så stå i kojdörren och skjuta 14 fjärranner. Den ene kom flygande efter den andra och satte sig i när- heten
Skogsrå
Det hände en gång för länge sedan på en bal på gästgivargården i Skoga, att skogsrået kom med. Hon såg ut precis som de andra flickorna och det var ingen som lade särskilt märke till henne men så var det en av pojkarna som fick se att svansen hennes hängde undan litet under kjolen. Då gick han till henne och viskade till henne att släpet hängde undan så att hon borde ta och fästa upp det. Då blev hon så glad över att han inte sade svansen utan släpet så att hon lovade honom att hon skulle komma ihåg honom. Han skulle få väldigt god jakttur efter den dagen, har de sagt.
Skogsrå
Mormor berättade att de bruka fälle grove trä i skogen på våren, sen klöv di disse i sex klöfter. Dette när dä va brist på slan. För dä mesta va di allti två, när di klöv, men så va dä en gobbe, som skulle vare mer modi än di andre, så han geck ensam. Han svor på att han inte va rädd. Räss som han stog där, så trädde skogsråa fram å ba att ho skulle få hjälpe honom. Han va inte vidare trakterad å dette, men han våga inte heller neke. Dä geck mä liv å lust. Bare dä ble e litta spröcke, så tog ho tag mä bägge hännera å drog isär stockera. Men te slute så ble ho närgånga. Då fann han på å fälle e tämmeli grov slan å gjorde en grov kil å slog i den lite framom. När ho hade stöcke den ene hanna i spräcka, så passa han på å slog ur kil, så att hennes han ble settane i stocken. Sen sprang han sin väg.