Transkriberad uppteckning

I Det var en gång en man i Gunnarskog som bru- kade ligga i skogen och kola på höstarna. Han fick ofta mottaga besök av en ung vacker flicka, som brukade stå och värma sig framför brasan i hans koja. Till slut blev han led på dessa besök och beslöt sig för att få bort henne. Så, en kväll tog han och glödgade en järnten för att ta emot henne med Flickan kom som vanligt och ställde sig framför elden. Då tog han järnet och brände henne på handen. Hon skrek till och ropade: "Va' heter du?" "Själv", svarade kolaren. Då ropade hon ut åt skogen: "Själv brände mig o Själv slog mig!" "Då har du ingen att skylla", fick hon till svar ur skogen. II Då man kolade vid Lersjöarna i Eda var man mycket be- svärad av skogråa. En var finare än de andra och var troligen deras drottning. Man ville dock vara vän med dem, ty det innebar jaktlycka. En kolare kunde så stå i kojdörren och skjuta 14 fjärranner. Den ene kom flygande efter den andra och satte sig i när- heten