Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Troll
I Tortorp bodde troll förr. När de bakat, kom trollen dit och skulle steka. Så kom där en man dit och hade en björn med sig. Så sa de till honom, att han inte kunde få bo där, för det kom troll om natten, men det var han inte rädd för, sa han. Frampå natten kom trolltyg dit och stekte korv. Björnen låg där på golvet. Så slängde trollen en varm korvbit till honom, och björnen brände sig på den och blev rasande och gjorde rent hus. En annan gång kom trollen igen och frågade, om de hade den store kissekatten kvar: "Ja, nu har vi två", sa käringen, och så blev det slut med trollens besök där.
Troll
På en ås vid trollmyrarna i Sundsbyn ligger en sten som de gamle kallade för "trollsten". De gamle talade på att trollen skulle ha haft kalas där en jul- kväll. Då klättrade de å hade roligt vid stenen. Den som satt på stenen hade ett horn som han bjöd de andra att dricka "tur".
Troll.
Jag har inte hört annat om troll än att di kunde komma å passa på å byta till sig småbarn. Innan barnen var döpta, så hade ”trôlla” makt över dem. Men ”trôll” fanns det i skogen å i bergen. Jag har inte sett dem, för nu finns det inga. Det var före min tid.
Varulv.
Varulven var en sådan som gick i hamn. Han var i skepnad av en stor varg. Men det var inte varg utan en människa. Sådana gick omkring. Ingen bestämd person vet jag hade råkat ut för det, men mina gamla föräldrar talade om sådana. Det skul- le vara sådana, som kunde trolla, som kunde göra folk till varg. Di fick varghud på sig.
Trolldom
Att det finns de som kan trolla. Det är så säkert som helst. Det finns två slag utav trolldom. Det är en grövre sort som satan har hand om och på det viset kan man inte trolla om man inte försvär sig till honom. Men det är mest bara till ont, som den trolldomen begagnas, men de som har lärt sig den och försvurit sig åt satan de har ingenting ont utav det för de blir förhärdade. Men så finns det en slags trolldom som sker med Guds hjälp och den är ingen synd. Jag har fått lära mig en hel hop trolldom men jag har aldrig brytt mig om att använda den. Men far min kunde trolla och han lärde mig en del och svärfar min han var den värsta trollgubbe som fanns. Käringen som jag hade hon kunde också trolla trodde de men det tror inte jag fast nog fick jag på tafsen utav folk många gånger när de trodde att hon hade varit framme. Och hon sa allt till mig med att hon begrep sig på det. Men det tror jag inget på fast nog var den en gubbe i Tömte som de kallade Falken och han var tocken så han kunde inte säga ja hur gärna han än ville utan han sa nej istället. Det visste allt käringa mi om men en gång skulle hon låna en pråm utav en. ”Får jag låna pråmen”, sa hon. ”Nej”, sa han. ”Jag vet att I menar ja”, sa hon, ”men I ska sägat också”. ”Nej”, sa han. Då sa hon att han skulle få så han mindes och strax efter blev han sjuk och han låg länge. De sa att det var käringa mi som hade skulden och de ville att jag skulle tala vid henne så att hon gjordet tillbaka men jag sa att jag vill inte lägga mig i det där. Men till sist blev de för envetna på mig så jag talade vid henne och sa till henne att om hon kunne så skulle hon gara´t tillbaks. ”Nej det kan jag inte, men när året är ute så blir han bra”, sa hon. Men jag tror just inte att hon hade någon vidare makt utan det var bara sånt hon pratade. Fast nog hjälpte hon mig en gång när jag hade blivit skämd av onda ögon. För se en del folk har det så att allt vad de ser på det blir skömt. Jag satt och åt middag en gång när det kom in en gubbe ifrån Halla. Han satt sig vid dörren och han ”glömma” (glodde) och han ”glömm” och ingenting sa han och ingenting sa jag heller. Men när han gick så kände jag mig allt så konstig så jag begrep att jag hade blivit skämd men käring ami gjorde´t allt tillbaka. De som hade onda ögon de kunde skämma allt vad de såg på men jag tror inte att det var farligt om inte de hade en tanke med på att det skulle bli skömt. Men det var allt mycket som de kallade trolldom som inte var så konstigt heller. En gång var jag i sällskap med två fryksdalingar på hemväg. Vi hade varit på skogsarbete öst i Dalarna och skulle gå hem över skogen ifrån Äppelbo. Det fanns ingen landsväg där utan vi fick gå över skogen och där var det ett ställe här och ett där. Då fick vi se en hel hop kor och de var så mjölkstinna så att mjölken rann ur spenarna på dem och vi sa till varandra att de där hade nog varit borta länge för då brukar de bli så. Strax efteråt så kom vi till en gård och där skulle vi gå in och få oss mat, men det var bara käringa hemma. ”Men ä I ensam mor”, sa vi. ”Ja”, sa hon ”alla käran är åt skogen och ser efter korna för de har varit borta i flera dagar”. Då var det en av fryksdalingarna, han var lite mer kvicktänkt än jag så han sa: ”men du som kan trolla du kan väl skaffa hem korna”? Då blev det liv i käringa. ”Kan han trolla hem dem”, sa hon. ”Ja”, sa jag ”så pass kan jag nog så om ni går och tar fram brännvin och mat så skall jag ta och hjälpa er”, för jag begrep ju att det var hennes kor som vi hade sett strax förut. Käringa satte fram mat och brännvin och då sa jag till henne att jag skulle gå ut och trolla hem korna bara hon drog till för fönstren och höll sig inne under tiden. Och så gick jag ut och ställde mig och medan jag var ute så kom korna förstås och då gick jag in och sa till henne att hon skulle gå ut och se om det inte var de rätta. Det var det och hon gav sig levande över vad jag var styv att trolla. Hon ville betala mig men jag ville inte ha något utan hon gjorde kalas för oss istället.
Bjäran
'Pukhare' var omöjligt att skjuta med vanligt skott. Det skulle inte gå å skjuta den om en inte hade stöpt silver med i kulan. 'Tjädern' kunde också vara förtrollad, så att inte 'kula bet på'n. Det var i min barndom de ta- lade om sådant. Nu för tiden så är allt sådant för- svunnet. Det har kommit så mycken kristendom i värl- den, så det är ingen som har makt att trolla.
Naturföremål
Mellan Norane å Långserud ligger "Brurberga". Där kom ett bröllopsfölje en gång å skulle rida till präs- ten. När de kom upp på fjället, så kom det troll å tog bruden. Hon kom aldrig tillbaka mera. Där kastade de upp ett vål. Å det har funnits där till vår tid.
Troll
Alla "onger" som fick något kroppsligt fel, så att de inte liknade folk eller att de hade litet förstånd fick heta "bytesonger" Det troddes att trollen ha- de tagit det riktiga barnet, för det var en tro att trollen tyckte om att få människobarn. Men de kunde inte ta ett barn som var kristnat (döpt).
Kloka
Bôsken i Tobyn kunde 'göre ôt' både med folk å kreatur. Den gubben hade ett långt ben å ett kort. Han troddes kunna trolla, så det var inte utan än de var räd- da för den gubben. Jag såg när han 'gjorde ôt' med en sjuk häst. Hästen hade fått 'reva'. Gubben hade ett bränn- vinsglas, som han gick omkring hästen med tre gånger. I andra handen hade han en kniv, som han gjorde konster med. En gubbe från Brunskogsfjället, kallad Tallhåg, brukade också komma hit till gården å 'göra åt'. Han var så väl känd i Åsen. Det första han kom dit, så gick han till lagården å tittade på kreaturen. De hade så granna djur där. Det var en liten svart gubbe. Halt var han, å trolla kunde han. Han gick omkr. å tiggde.
Trolldom.
För morfar min dog det en ko en gång, och de trodde att hon hade fått trollskott. De trodde så, när det var ett djur som dog i ett enda tag. Morfar gick till en gumma uppifrån Lysvik, som kunde trolla och ville ha henne att straffa den som hade satt skottet. Men det kunde hon inte, när redan kon var död, så att hon inte kunde sätta motskott. Men hon kunde åtminstone göra så pass mycket, så att han fick se vem som hade gjort det. Och så lärde hon honom, att han skulle ta sju olika sorters lövträd och utav dem skulle han göra en eld i det haget, där kon hade gått, när hon fick skottet. När han hade fått eld, skulle den komma, som hade gjort det. Han tog och gjorde en sådan eld, och när det hade brunnit en stund så kom grannkäringen dit. Men då tyckte han allt att det var "öskligt". Han sa' ingenting, och hon sa' heller ingenting utan gick där bara och tittade och karade litet i elden. / Att folk kunde trolla, de trodde de mycket på när jag var ung och jag har t.o.m. varit med och sett när de har trollat. Det var en gumma här på västsidan Fryken, som de kallade "Maja i Skinnarbor", och hon hade rykte om sig att vara väldig att trolla. Om det var någon som var sjuk eller hade fått farlighet, så gick de till henne. Hon kunde "göra igen" sådant som kom bort också. Då hade hon brannvin och såg i och fick se vem det var som hade stulit, och då kunde hon bestämma att den skulle komma tillbaka med det. Det var en trollgubbe där på västsidan också. Han hette "Nisch Svens" (Nils Svensson), han bodde uppåt Tossebergsklätten. Jag fick ro honom över sjön en gång, när de hade skickat efter honom ifrån Ivarsbjörke, för att han skulle ställa hem kor, som inte ville komma hem om kvällarna. Men jag fick inte se hur han bar sig åt. Han kunde också göra igen sådant som kom bort, och så kunde han få en bild utav tjuven i ett brännvinsglas, och om de ville att han skulle göra något ont vid den bilden så blev det likadant med tjuven. Så om det var någon, som hade stulit, och han fick höra att de skulle
Svartkonst
De som var riktiga att kunna trolla hade svart- konstbok. Sådan bok fick de av den onde, för att de skulle kunna lära sig alla konster. Så det var en tro, att alla som kunde trolla, så hade de lärt i svartkonstboken. Den var skriven med blod av människor, sedan hade djävulen skrivit under med sitt blod. Vet ingen bestämd som gått genom Witten- bergsskolan. Men där skulle de få lära sig trol- la, påstods det. När de skulle ha reda på någon som hade stulit eller om en skulle veta vem tjuven var, så fanns det folk i Dalarna, som kunde så mycket, att de visade på. Dit var folk härifrån. Så fanns det någon i Norge som kunde med det också. / Sådana finns det visst än i dag där. Det är inte länge sen än i våras, det var en pojk som försvann från hem- met här ner i socknen. De var å förfrågade sig hos en i Norge å han sade att pojken låg i älven. Han ritade ut platsen, där han skall ligga. Det var en gubbe här öst på skogen som tog livet av en annan. Han hade fått fatt på hår från den han skulle göra illa. Då hade han satt ned det håret i en bäck som rann norrut. Den vars hår det var blev sjuk och dog till sist. Kvicksilver kunde "vänne bort ont". Men en annan tro hörde jag också, att det skulle vara spertus i kvicksilvret. Om en tog något av ett självdött djur å gick å lade i en annans ladugård, så kom oturen till den ladugården.
Troll (sägen)
Det var före laga skifte år 1838. Sundsborna hade före den tiden små beteshagar och slåtten i Ögården så då brukade de också ha kreaturen där. Då var det en julkväll som en av gubbarna i Sundsbyn hade skic- kat sin piga till Ögården att ge kreaturen mat. Det- ta var en julkväll. På den tiden var det brukligt att man gav kreaturen ett extra mål om julkvällen. Emel- lertid så vart pigan borta. Då anade bonden att det vart något galet med pigan. Han lade sadeln på hästen och så satte han sig på hästryggen och red till Ögården. När han kom dit så var det så ljust å fint över allt. Han såg att det brann ljus. Han stannade utanför stugan och tittade in. Allt var så pyntat å fint. Väggarna glittrade av silver. Men det var alldeles fullt med troll. Pigan satt mitt / på golvet, å henne höll trollen på att kläda till brud. Han rusade in å tog tösen å kastade framför sig på hästen och gav sig iväg. Hela trollskaran följde efter å skulle ta fatt dem. Det var nära att trol- len skulle hinna fatt dem, men då fick de höra en röst från skogen som ropade: "Rid tväråker du arma man." Det gjorde han å då kunde de inte följa med längre.
Häxor och trollkarlar
Ofta fick en påhälsning av sådana som bodde i finnskogar- na. Det var fattigt folk som var ute och tiggde. Di kunde trol- la, och de var inte väl sedda, men en hade rädsla för dem. Inte långt från mitt föräldrahem bodde ett folk, som ha- de tre kor och några får. Det kom en finnkäring in till dem och bad att hon skulle få ett köttben. Di svarade hen- ne, att de inte hade något att ge henne. "Ja, då skall ni snart få", sade hon och gick. Dagen efter så hittade de två av sina får sönderrivna. Det var väl hundar som hade rivit dem. Hon hade skickat hundarna på fåren. Det var aldrig farligt att finnarna trollade där de blev väl bemötta. De ville aldrig lä- ra ut sina trollkonster. Om en kunde slå ut en tand på den trollkunnige, så var han bet för att trolla sedan. Det var trollpackor och finnkäringar med i virvelvin- den. / Det minns jag de inbillade mig, när jag var liten. En sådan virvelvind kallades också "finne". Om en hade stål på sig så bet han inte på en, men anars kunde en få men av den. En kunde bli halt eller bli av med förståndet, om en kom rätt i den. Ull-Kajsa var i bäcken och kärnade smör om torsdagskvällar- na. Då fick hon så mycket smör hon ville ha, för hon tog det från andra. Bäcken skulle rinna norrut, eljest var det inte lönt. Det var farligt att skjuta skarpt i luften om påskkvällen, för en kunde skjuta ner någon häxa.