Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Skogsväsen
Det fanns både harar och fåglar i skogen, som en inte kunde skjuta med ett vanligt skott för de voro utskickade av "skogsråa". Men om de stöpte li- tet klockskav eller sådant som de skruat av järn från kyrkan eller kyrkogården, så kunde de skjuta både "skogsråa" å hennes djur. Jan i Skärsmyr sköt en sådan orre. Det var inte annat än en gam- mal sopkvast som ramla ned ur trädet.
Skogsråa.
När Lövgren var major och bodde i Prästbol hade han ibland skjutöv- ningar med sitt kompani vid skjuthuset i Prästbol. Till kompaniet hör- de förutom Värmskog även Stavnäs och Grums - benämningen var Grums kom- pani. Från Stavnäs gingo soldaterna över Näshöjden till Prästbol. Då hände en gång, när de voro mett oppe på höjda vid ett ställe som kallas Pilsko att en soldat från Spesserud, ”Spessern”, satte sig där och inte kunde fortsätta längre. Han tyckte, att han satt inne i e fin stöge, och där va’ dä’ ett grant kvennfölk. Det var omöjligt för kam- raterna att få honom längre, utan de fingo följa honom tillbaka hem. Men, han blev sjuk efter den resan, och han kom sej allri mer. Sen sa’ de ofta: ”Dä kunne gå, som när skogsråa tog Spessern”. En gammal gumma, Mathias-Anna i Sjöbröten, talade om, att hon hade sett skogsråa långt inne i skogen vid Bockefjället. Hon gick och plocka pin- nar i förklät. Men, hur ho plocka å plocka, så ble’ dä enga pinnar i för- / klät. När ho sen vände på sej, hängde svansen efter henne. Brunskärrs-Kajsa var en släkting till skogsråa. Hon höll till vid ett tjärn bortom Rörängen - (Brunkärr), där den gamla landsvägen gick fram. När gubbarna kommo från Karlstad på kvällen eller fram på natten, råka- De de ofta ut för henne. Det var en vår i tjällossningen två gubbar kommo körande i sällskap. Plötsligt gick den ene ur kärran och satte sig i det värsta göret i landsvägsdiket. - Det var Brunkärrs-Kajsa, som var framme.
Vilsegång, förflyttning, bergtagning, bortbyting
Jag var med en gång och skulle plocka krö- ser i ett fälle. Vi gick från den ena tuvan till den andra, men det var alldeles utrepat. Till slut kom vi till en myr. Där stanna vi för det var alldeles eld rött med bär. Vi plocka kärlen fulla, satte oss och pusta, innan vi skulle gå hem. I detsamma vi lyfte på oss, fick vi höra att det "lila" så vac- kert. Vi bryr oss inte om det utan vi går hem, sade mor. Vi tyckte att vi gick, åt samma håll som vi kommit från, men vi gick tvärt runt. Vi gick både länge och väl, men var lika vils- na, så vi kunde inte känna igen var vi var. Mor satte sej på en stubbe och knäppte hän- derna, så staka hon "fader vår" baklänges. Sen gick vi rakt emot som vi hade gått / förut. Vi kom hem till sist. Men då var det slut med mor. Hon fick lägga sig. En annan dag så tala hon om att hon hade känt att "Skogsråa" höll på att ta oss. – Det var stäl- len som var färliga, en gick aldrig rätt där "Skogsråa" förvilla en. – Både "skogsråa och trôlla" kunde förvilla en. När di förvilla en så kände en sig inte igen. – Om en vrängde mös- san, huvudklädet eller en strumpa så kunde en skydda sig för dem. Det var farligt om en blev "bergtagen" för en kunde få stanna när trôlla, och om en kom lös så kunde en bli förvillad så att en inte fick ha förståndet. – Det var på ett stäl- le som en liten tös kommit bort. Hon var borta över natten. Nästa dag så fick de henne. Hon satt på det gröna gröset och lekte med en stor orm. Di blev glada när de fick se henne och tog henne med sig hem. Då tala hom om att hon sett så / mycket fint. Hon hade varit inne i ett berg och di hade varit så snälla mot henne. Men när de ville ge henne mat så kunde hon inte äta för det var ormar och styggt de hade till mat. Då släppte de ut henne och hjälpte henne hem. Det var ett folk som hade fått en "bortbyting". Det var en "bergdusa" som hade varit och ta- git ungen och så hade hon lagt sin unge i vaggan. Den ungen var inte lik deras. Han växte så fort, å inte ville han förstå något, skrek och var elak. Då fick moren lära sig att hon skulle piska ungen var torsdags- kväll. Det skulle hon hålla på med. De två första torsdagskvällarna så blev det inte ân- lesere. Ungen skrek. Men tredje torsdagskvällen när man hade piskat ungen så kom berg- dusa och hade en unge på ryggen. "Här har du din unge", sade hon, "så elak har jag inte varit mot din unge som du har varit / mot min." Det fanns bortbytingar här och där i stugorna. Det var fel på dem. Huvudet blev för stort och så hade di inte magmål. Magen blev stor. Vatten rann ur munnen på dem. De blev aldrig till någon glädje. Vet att di stöpte bly över dem, för att det skul- le hjälpa.
Skogsväsen
En vinter körde farfar ved i skogen. Det var då han fick se "skogsråa". Hon var som den finaste fröken. Hon var alldeles som ett kvinnfolk men orkade inte göm- ma rompan. Den hang å släpade. På sommaren var hon i skogen å härmade efter dem som lockade på krea- turen. Hon hade en sådan klingande å grann röst. En gammal soldat ("gammeludden") hade samlag med henne. Han hade så god tur både med fisking och annat. Men om kvällarna löt han gå till henne i skogen. Han kunde inte bli kvitt henne så länge han levde. Hon fick makt över en, om hon fick veta namnet. Hon kunde förvandla sig till stubbar och allt vad hon ville. Det var på henne det berodde om en gick vilse. Om en nämnde Guds ord, så släppte hon taget, å en kom rätt igen.
Skogsväsen
Dä va en gôbbe som bodde ätter vägen. Dä under- li va att han aldri kunne stecke sej ut på vägen mä häst å vagn mä mindre än att skogsråa kom å kasta sej på vagnen, å åkte mä. När ho kom på vagnen, ble dä så tungt så hasten orka hugget dra. Han ble gönomsvett på jämne vägen. Gôbben kunne inte på nô vis bli kvett henne. Så fort han kom utå store landsvägen så geck dä lät- tare - yblant kunne ho ha en kôrg på armen alldeles, som nu ho hade vôre bort å handla.
skogsväsen.
Dä va på ett ställe som hustrua va barnsjuk. Karn hennas hade vôre i möte mä skogråa å allt ätter den da´n feck han ingen fred. Den kväll som hustrua feck barn, så kom skogsråa, å han måtte springe frå alltihop. Senna när ho ble frisk, så geck ho i möte mä skogråa å fråga henne va ho skulle göre mä den tjurn som aldri ville gå hem te kväl. Dä feck ho beske på. Förste gangen han kom i möte mä henne, så sa han: Vill du ja´ ska´ älske dej? Ja´ hôll ol då, svara skogråa.
Skogsväsen
"Skogsråa" har allt folk lagt bort att tro på, å nu är det länge sedan jag hörde talas om henne. Men en gång narrade hon en forbonde riktigt. Han skulle fa- ra upp till Dalarna å sälja säd. När han kom på Ulvheden, så fick han se en stor herrgård. Han for fram dit, å där fick han sälja all säden han hade. Se'n fick han stanna i den stora herrgår- den över natten. Men när han vaknade så låg all säden på marken å hästen stod mitt upp i säden å åt. Det var "skogsråa" som hade för- vänt allting för honom. En gubbe från Stöllet skulle fara till Malung. När han kom mitt på skogen, så kom tre eldklot å for mellan benen på hästen. De kom från den ena landsvägskanten å rullade till den andra. / Se'n fick han inte hästen att ta ett steg varken fram eller tillbaka. Han ville bara rätta ände. Gubben gick fram å tittade genom huvudlaget på hästen. Då fick han se ett stort kvinnfolk på ryggen på hästen. Han hoppade i kärran. Då höll hästen på att skena. Så tyckte han att ett eldklot rullade på ena kanten hela vägen. Å det var omöjligt att stilla hästen. På en marknad i Skoga kom ett fruntimmer å gick mellan de andra fruntimren. Men hon var så grann. Ingen var bekant med henne. Så var det en dräng som kom att gå efter henne. Han fick se att det var som en rompa som stack undan klänningen. Han gick fram till henne å sade att hon höll på att tappa släpet. Se'n var det inte någon som fick se henne på marknaden. Om hon hade fått makt med någon så skulle den personen byta namn och så skulle han ta en an- nans rock på sig.
Intervju med Karin Turesson (f. 1865)
Intervju med Karin Turesson (f. 1865) i Gunnarskog. Intervjun är gjord 1958 av Richard Broberg.
Skogsväsen
Pecker-Nisch var i skogen å letade efter hästarna. han fick inte reda på dem, men när han hade gått en stund, så mötte han ett fruntimmer. "Om du kan leta igen hästarna åt mig, så skall du få bli min käring", sade han. "Skall snart vara gjort", svarade hon. De stod strax intill vid en ås. Han var tvungen att hålla ord å gifta sig med henne. Han förstod intet förrän de skulle sko en häst. Skon var förstor. Då tog hon skon å klämde ihop den mellan händerna. Det var Skogsrå han var gift med. De fick två barn, en tös å en pojk. Båda var övermåttan starka. Tösen bar en tun- na råg på ryggen å gick å plockade bär. Pojken kalla- des Peckersgutten. Han hade fötter så stora som två ordinära.
Skogsrå
Oppve Mögsjön mella Fjäll å Ästviken ligger ett tämligt högt berg. Ve å på dä berge va dä allti mö rappel. E natt kom en göbbe gåanes förbi på hemväg. Han kom te titte öppåt berge. Där feck han se ett fruntimmer stå å löppe sarken. Ho va spettaste naka. Brösta va så store söm kappepöser. När dä va färdit, tog ho på sej sarken. Sen hånskratta' ho å ble borte. Dä va fälle inte nö ane än skogsråa, som skulle flepe hönörn.
Skogsrån
Dä va’ en kväll di skulle gå ätter fåra därnere i Vålerud. Di hade dôm nerimot Hästholmera. Di va’ tre i följe, Emil Vål, en som hette Klas, å hanses mor. När di kom ner i skogen, ja’ tror dä va’ på Grorsskogen, så feck di höre e’ förfärli bräking som ifrå får. Å när di gått nôa steg te, så feck di se ett kvennfolk, sôm stog bort emot e’ tall å luta sej. Ho’ hade långt hår, som räckte neraför knäa å korumpa syndes på’a. Vål svor te när han feck se’a. Då gapskratta ho’, så mö ho’ ôrka. Vål ble kônsti, så di feck hôllen, å allt va’ han ville, ville han ôt den tjocke skogen änne te sjön. Å rönt ikring, där skogsråa stog, töckte di att allt va’ slätt å grönt änne som en stor å fin gräsmatte. Skogsråa höll på å bräke, å allt va’ så kônstit för dôm alle tre. Di höll på å allri komme rätt hem fast att di kände skogen å vägera så innerlit väl. Men di feck K. mä sej hem te slut, å då ble han bra. Dä ä nu 43 år senna detta hände.
Skogsrå
Det var så, att en skogsrå, som bodde i Erserudskogen, skulle till Kalvhagen för att köpa malt. Hon hade det stora saltkaret — sedermera kyrkans dopfunt — under armen. Men så kom en vargflock och följde efter henne. Emellertid sprang skogsrån allt vad hon orkade för att hinna undan vargarna. Hon orkade svinga sig upp i en glugg till ett ränne vid Kalvhagen. Där satt hon i gluggen med benen ner och retade vargarna: "Tasse, ta fot, Lasse, ta fot", sa hon. Men en dräng fick se henne, och han smög sig upp på rännet genom en glugg och rände skogsrån i ryggen och sade: "Lasse, ta då gärna alltihop!" Och skogsrån föll ner och blev uppäten av vargarna. Men sedan kom hennes saltkar till kyrkan och användas till dopfunt. Prästen Alstermark hade påstått, att man hade skaffat hit vargarna för att de skulle rota ut skogsråt.
Bergtagna å andra sägner
I Gråbol blev en jänta borta, när de letat efter henne i många dagar å inte funnit henne, så trodde de att hon bli- vit tagen av troll eller skogsrå. Då började de att ringa i kyrkklockorna, när de ringt en stund stod jäntan mitt ibland dem, hon var dyngblöt och viste inte något var hon varit, se dä va "råa" de som förvillat henne. En man blev tagen av ett bergtroll, men rymde från trol- let. Då kom trollet å skrek, att han ska komma tillbaka strax, för elljest slår ja ihjäl dej, men om du kommer strax så skall du släppe mä "jälling". Mannen tordes ej gå. Då sa kärringen hans, ja ska gå i ställe för dej! När hon kom till bergtrollet så skulle han "jälle" henne. Men när han skulle till med det, så sa trollet. Dä ä långe gjort, å de ha "skôre" (skurit djupt åg.