Transkriberad uppteckning

Dä va’ en kväll di skulle gå ätter fåra därnere i Vålerud. Di hade dôm nerimot Hästholmera. Di va’ tre i följe, Emil Vål, en som hette Klas, å hanses mor. När di kom ner i skogen, ja’ tror dä va’ på Grorsskogen, så feck di höre e’ förfärli bräking som ifrå får. Å när di gått nôa steg te, så feck di se ett kvennfolk, sôm stog bort emot e’ tall å luta sej. Ho’ hade långt hår, som räckte neraför knäa å korumpa syndes på’a. Vål svor te när han feck se’a. Då gapskratta ho’, så mö ho’ ôrka. Vål ble kônsti, så di feck hôllen, å allt va’ han ville, ville han ôt den tjocke skogen änne te sjön. Å rönt ikring, där skogsråa stog, töckte di att allt va’ slätt å grönt änne som en stor å fin gräsmatte. Skogsråa höll på å bräke, å allt va’ så kônstit för dôm alle tre. Di höll på å allri komme rätt hem fast att di kände skogen å vägera så innerlit väl. Men di feck K. mä sej hem te slut, å då ble han bra. Dä ä nu 43 år senna detta hände.