Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Alma Boman
B348B2: Diverse om barndom och ursprung. Raka hö. Skärshults läge. Lin och väv. Linberedning. Ull och får. Spinna och karda. Linne. Ullgarn. Sticka och binda. Brödbak. Kärna smör. Ysta. En utflykt. Smör- och ostförsäljning. Pölsa och slakt. Bryggning. Slåtter. Handskära. Virka täcke. B349A: Ryamatta till kyrkan. Diverse. Gå till kyrkan. Torv. Diverse. Ärjekrok. Diverse. Ta upp säd. Marknad. Till kvarns. Diverse. Den första bilen/tåget/cykeln. Jul på Berg. Ortnamn. Barnen. Diverse. Tandläkeri. Kloka gubbar. Diverse. Lindebarn. Skolgång. Diverse. En blind visförsäljare. Slåtter.
Denna Saga som stog Efterlyst i en Upsala
Denna Saga som stog Efterlyst i en Upsala Tidning hörde jag i min Barndom Det var en gång en Konung och Drottning som hade en mycket Wacker Dotter Då hende det att Drottningen blev Skjuk och Dog varföre Konungen måste skaffa sig en annan Gemål denne hade också en Dotter men mycket ful Då hende en dag att en ung Prins kom och Friade till den Wackra Prinsessan deröfver blev Drottningen mycket förbittrad hon ville att hennes dotter skulle bli den Lyckliga då hende det att det blev Krig både Konungen och Prinsen drog ut i krig då tenkte Drottningen jag skall undanskaffa min Styvdotter det fans i Skogen på Kungsgården ett tresk mitt i tresket var en Kulle omgivet av vatten runtomkring der beslöt hon / att Mura en jordkula i vilken hon insatte den vackra Prinsessan och försedde henne med mycket mat så att det skulle recka lenge hon ville ju intet mörda henne så Slutade Kriget Konungen och Prinsen kom hem till deras stora sorg var den vackra Prinsessan försvunnen då friade Prinsen till Drottnings dotter och Brödloppet blev tillrett med stora festligheter då hende det att en Ulv rev sönder jordkulan så att Prinsessan kom upp och Ulven simmade öfver vattnet med henne på sin rygg så kom hon till en Kolare denne blev förskrekt han trodde det var en voldnad hon hade inga kleder bara ett par Guldiga kedjor på hallsen / han lånade henne en Barskinspels och fick hon jelpa honom bära kol detta arbete tykte hon intet mycket om hon frågade kolaren om han intet viste något annat då sade han det er Brölopp framme vid Kundsgården ni kanske kunde få någon anstelning i köket det fick hon också emedan hon var kledd i skinpels fick hon heta Skinnfjadan Då skulle Bruden kledas så Skjuknade hon det var fr*gan om nedkomst då beslöts att påkleda Skinfjadan i stellet Brudparet och Brölopsskaran reste till kyrkan den var smyckad till Kungligt Brölopp Brudskaran återvende till Brölopsgarden / Brudparet så vel som jesterna fick sitta till Bords då började Brudgummen tala med Bruden att hon var så vacker då svarade Bruden Sju År Hafver Jag i Jorden Satt Wisor och Gåtor hafver jag fårgatt Ulven har jag Ridit Kolen har jag burit Men endå har jag stått Brud för en Sjönjungfru i dag och här har jag mina Guldkjen som jag fick av dig och Nyckelen har du att lesa upp Då kende Brudgummen igen henne han måste vigas vid henne eng gång till sedan han kende igen sin första kärlek det blev nytt Brölopp med stor Gledje Endast Drottningen med sin Dotter fick lida av Skammen
Elsaborg den 261 1925
Elsaborg den 26/1 1925 jag har skrivit den alldeles som jag hörde den då mitt namn er Fru Erika Westerberg Elsaborg Waksala Uppsala Född i Rasbo Församling av Upsala kn den 19/11 1853
Prinsessan på glasskeppet
Prinsessan på glasskeppet Det var en gång en kung och en drottning, som hade fått ett det allra vackraste lilla flickebarn. Hon växte upp och blev så skön som ingen annan. Men hur det var så dog drott- ningen, och kungen gifte om sig. Den nya drottningen kunde rakt inte tåla prinsessan. Hon fann alla upptänkliga fel hos henne, och slutligen avtvingade hon kungen ett löfte att skicka bort henne. Men kungen höll så hjärtans av sin dotter, att han inte kunde förmå sig att sända bort henne, utan han byggde i stället ett palats under jorden, där prinsessan fick bo. Och varje dag gick han ensam ut och vandrade, och när han kom utom synhåll för slottet, tog han fram en boll och "rutade" den. Och bollen rutade och rutade tills den kom till prinses- sans palats, och där knackade den på. Då visste prinsessan, att nu kom kungen. – Men så började styvmodern ana oråd. För- gäves frågade hon kungen, varför han varje dag ensam gick ut och blev så länge borta. Så en natt, när kungen sov, steg drottningen upp, och hon fiskade i kungens byxficka och fann kulan. Hon rutade den och följde den till prinsessans palats. Prinsessan anade intet ont, när bollen knackade på, men stor blev hennes förskräckelse då hon fick se styvmodern. – Nästa dag gick drottningen till sin make och sade: "Jo, du har just en snygg doter du! Ho ä ju i grocess, vet ja! Ho ska föda en kattunge. Nu ä de allt bäst du skickar bort na." / Kungen vart mycket förskräckt, och till slut följde han drottningens råd att skicka bort henne. Han byggde ett glasskepp och lät proviantera det för tre år. – Så seg- lade prinsessan bort. Under sin långa färd födde hon en söt liten kattunge. Men det allra märkvärdigaste var, att kattungen kunde tala, och han kallte henne så rart för "mamma". Nå, hur tiden gick, så tog provianten slut och prinsessan visste inte hur hon skulle göra, långt bort i främ- mande land som hon var. Men då sa kattungen: "Mamma! Gi mej en kôrg, så ska ja gå te kungsgårn å skaffa mat." Först ville hon inte släppa iväg honom, men han var envis och fick sin vilja igenom. Med korgen på armen kilade han iväg till köket på kungsgårn i det främmande landet. Där bad han så innerligen vackert om litet mat åt sin mamma. Pigorna tyckte han var söt, och så fick han korgen full. Det- samma upprepades dag efter dag. Till slut fick unge kung- en höra talas om kattungen, som kunde tala och som bad om mat åt sin mamma. En dag tog han själv emot kattung- en. Han tyckte som de andra, att den var gräseligen söt och undrade vem som kunde vara hans mamma. Kattungen bad honom följa med till skeppet och själv träffa henne, och det gjorde han. Och strax han såg henne, fick han henne så kär, att han ville göra henne till drottning. Så blev det be- stämt att bröllopp skulle stå. – Men en dag kom kattungen till sin mamma och sa: "Mamma! På brylloppsdan ska du hugga huvet av mej å så lägga en silkesnässduk emellan å sät- ta på't igen." Hon grät och bad att få slippa, men till slut / måste hon lova att göra det. När så brölloppsdagen randades, uppfyllde hon sitt löfte under tårar. Men se, när hon gjort som kattungen sagt, så stod där en vacker liten prins. Det var styv- modern, som hade förtrollat honom till en kattunge. Men nu var förtrollningen bruten, och deras glädje var stor. Sedan levde de lyckliga till sin död. Saga berättad av en gammal gumma i Fasterna socken i Uppland på 1860-talet
Kära farbror Waldemar Har den äran att gratulera
Kära farbror Waldemar! Har den äran att gratulera på födelsedagen! Här en liten födelsedagspresent i form av en saga. Den duger antagligen ingenting till, men jag kunde inte låta bli att skicka den ändå. Mormor hörde den i sin barndom av en gammal grindstugu-gumma, Sag-Brita som hon kallades, och har sedan berättat den för oss. Hälsa småkusinerna och faster Annie, och snälla, plocka med Gudrun ō Sigbritt upp hit någon gång! När vi har ett par, de allra sötaste små kusiner så kan vi väl få träffa dem en smula. Alla här sänder hälsningar. Ulla
Döv Kerstin i Rånäs, berättar att hon som liten fl...
Döv Kerstin i Rånäs, berättar att hon som liten flicka om 12 år blev bergtagen av en kvinna liknande sin egen mor, som förde henne uti skogsvidderna, när sedan hennes anhöriga sökte efter henne, funno de henne sittande i en tuva och ehuru det störtregnade, var hon alldeles torr, men från den dagen blev hon sten- döv och konstig i ögonen, hon ser med ett öga åt vän- ster och ett till höger. Hon besökte Nybo Kalle i Gran- gärde och han skulle bota henne för någon krämpa, och han hade sagt till henne "Jaså du har sett skrömt." Döv Kerstin berättar att hon år 1896 hört att det brakat i ett gammalt hus och sett en jätte komma gåendes norrifrån skogen, hon hade även sett samma jätte vila sig, när hon gick till Hållan en söndag år 1879. Döv Kerstin har berättat att hennes avlidne fa- der hade haft hustomten som drog från den rike till den fattige, och att hustomten en gång om året skulle ha gröt och ett par strumpor. Men så hade hennes äldre broder Josef ätit ur gröten och skitit i skålen. Tomten hade därmed blivit ledsen och sagt: "Svårt är att gå 15 mil och bära 15 skylar och få bara skit efter." Tomten flyttade sedan till ett annat ställe och det blev fattigt i deras hem. Hon har även berättat om att vatten i åar och bäckar varit vin vid sommarsol- ståndet, därför att det regnades av forskarlen. Döv Kerstin har berättat att hennes svåger Tuta Per *) hade haft en så kallad Bare, den var gjord av ett nystan som skulle nystas i tre torsdagsnätter å rad, samt istickas tre ben av videkvistar, för att den skulle få liv skulle ägaren skära sig i vänstra lillfingret och låta blodet drypa på baren, under det man sade: "Jag ger dig blod, men fan skall ge dig liv", och med detsamma skulle baren börja halta omkring, det berättas om en man som blivet rädd och svarat baren för denne *) Tuta Per. / frågar vad han skall draga till ägaren, men den där mannen hade blivit rädd och svarat baren "gack och drag en lång skit," och efter den dagen hade det legat högar av skit kring den mannen. Döv Kerstins systersöner hade år 1896 timmerkörning omkring Nybodarne, en afton sågo de hur det lyste och spra- kade i kojan som var uppförd i fågelmosskogen, men vid inträdet i kojan var där aldeles mörkt, de tordes ej vara där, utan tjörde till sina hem i Rånäs. Där Kerstin har berättat att hon sett Blindolovannas moster binda ihop två och två kvastar och låtit dessa dansa av sig själva på golvet, vid ett annat tillfälle blev det eld i hennes spis, ehuru hon sov om natten och en käpp med krycka bör- jade på att marschera på golvet. Egkel Brita har berättat att hon en höstnatt 1880 hört fotsteg och barn- skrik vid Knäån, samt att någon ropat uppe i skogen "Gamla paddan, Slisi Stina", detta skulle vara lock- toner för en gammal ko, som icke ville följa skogsråndan hem utan ligga ute. Egkel Brita har i yngre dagar sysselsatt sig med koppning, åderlåt- ning, med mera sådant som hör till det förflutna, En flicka som led av öronvärk blev hänvisad till Egkel Brita. Flickan skulle lägga örat lätt intill gummans könsdelar, för att urinen skulle skvala inni flickans öra. Flickan blev botad efter några gångers behandling av Egkel Brita. Döv Kerstins svägerska som avled 1879, var en ogudaktig kvinna, som ej tålde något Guds ord, utan gick och slog i väggarne, när hennes svärfader läste i bibeln, så blev hon sjuk och dog, men innan hon blev död, så ropade hon, det är någon som traktar efter min själ, så de skulle bedja för henne och just som hon utandades sin sista suck, så skalv det i hela huset, den onde blev väl antagligen besviken, enär hon anropade Gud i sista minuten, så berättar Döv Kersin, som stod med bibeln i sina händer, vid svägerskans dödsläger och tackade Gud för han hjälpt svägerskan i hennes sista stund.
Skogsfrun i kolkojan
Min man var komminister i Hökhuvud- Skäfthammar i Uppland. Vi hade en arrendator från grannsocknen Valö. Hans far var arrendator under Forsmarks bruk. Det tillhörde en bruksarrendator att kola en eller flera milor (allt efter arrendegårdens storlek) under vintern. Gubben Olsson, så hette arrendatorns far, skulle kola två milor och fick därför ligga i kolskogen minst ett par månader varje vinter. Medan hans sönder, sju till antalet, voro små fingo de turvis vara hos honom i kolkojan, men sedan de blevo stora och kunde göra nytta för sig på annat sätt, låg gubben där ensam, tills det blev tid att riva milan. Under det milan kolade, hade han god tid att syssla med allehanda slöjdgöromål. Men han gick alltid tidigt i säng. Om han trodde sig ej kunna sova, lade han sig ett par timmar på- klädd på britsen. Han kunde då stiga upp och ”mata på elden”, så det inte blev så kallt till morgonen. ”En kväll”, berättade arrendatorn, ”hade far lagt på en duktig stockbrasa, för det var ruskväder och kallt och så lade han sig ovanpå sängen, för han tyckte det var för tidigt att koka gröten. Men så somna han till ett slag och när han vaknade, var brasan nästan utbrunnen. Då steg han upp, och la på en brasa igen och så kasta han sig på sängen en stund, me- dan brasan skulle få brinna till, så han skulle kunna sätta på grötgrytan. Knappt hade han kastat sig på sängen för än dörren gick upp, och ett väl- digt fint fruntimmer kom in. Far undrade väl i början vad det kunde vara för ett fint kvinnfolk, som var ute i detta ruskväder och hade så mycket guld / och silver och all slags grannlåt på sig. Men snart förstod han, vad slags främmande han fått, för hon var så rädd att vända baken till. Hon gick fram till spisen och tittade på slevar och skedar och salkrokar och allt möjligt som han hade gjort. ”Du har trevligt här du”, sa hon, ”och varmt och gott har du, och slöjda kan du. Nog kan man trivas här tillsammans med dig. Det är annat det, än att gå ute i sådant ruskväder.” Han märke, hur hon försökte ställa sig in med honom på alla möjliga sätt, men han aktade sig noga för att svara henne. Men inte ville han stöta sig med henne och visa ut henne heller, för då tänkte han, att hon kunde ställa till något spektakel med milan. Slutligen måste hon gå, men hon gick liksom på sidan, så hon inte skulle visa baken. Men så måste hon vända sig för att få upp dörren, och då var baken urholkad alldeles alldeles som ett baktråg. Se det var skogsfrun förstås”
G. Simonsson Den 10–1–1...
G. Simonsson Den 10–1–1929 Höken 3, Uddevalla Folkminesföreningen Enligt Eder vädjan i Bohusläningen, Vill jag till Eder sända denna berättelse hur underligt det än höras, så denna sann. För jag har skjälv sett dätta, så det är inte någon skröna utan fult sanning. Den uppfattning jag fått av saken, är att dessa båda som visade sig för mig var något serkilt mällan dem. Det är nog en 40 – 50 år sedan, enligt beräkning. Hadde jag haft nog starka nerver och kunat iaktagit, deras görande från från början till slut, så skulle het vist ett gömt lik kunas tagas fram. För det rum där jag bodde, var det en så otäck lukt, särskilt på somaren, då man fick hava fönstret öppet bode natt å dag. Men som jag ej kom att stanna på dessa trakter längre, så kunde jag ej vidare göra åt saken. Men min önskan skulle vara och har varit att få fram det mystiga, för det vilar het vist något bakom. Jag var inte som hälst förstörd av sprit äller så, samt hadde inte förut av ortens folk hört något, samt skälv ej trodde på sådana sägner Varför jus på detta ställe skulle detta visa sig, och har undersökt att det var som jag såg dät, ej synvilla. / 2, Altså spökerierna syntes vid en prästgård i Uppland, en halv mil från Vattholma Tensta-prestgård, där jag tagit plats som dräng då var jag 18 år gammal och året 1912. Prosten var en mycket gamal man, själva gården var utarenderad till Arondator Linström. Stora prästgårds- bygningen å arondatsbygningen, lågo strax brevid varandra Hur gamalt arondatorns hus var kan jag ej säga, men att det var gammalt syntes nog på dess fasson. Jag hadde där ett rum för mig själv, i dett rum var det som jag fick se följande. Jag hadde inte så särskilt länge varit där, förän jag vaknade en natt och såg en mitt på golvet stående kvinoskepnad med ett grått omhölje, ansiktet visade sig tydligt, så hadde hon varit känd så skulle det synas vem det varit. Jag fostod ju straks att det var så kalade spöke, samt bredde täcket över huvudet och försökte såva, men det blev ej någon sömn denna natt. Dagen - derpå nämde jag inte något. Men så jick det någon tid ijen, och jag vaknade en natt, då fick jag åter se en skepnad, men denna gång, strax frame vid fönstret, strax vid min bädd, men nu var det en mansperson ikläd en grå skepnad, och ansiktet syntes väl han hadde stort hakskägg, samt vaggade fram å åter, / 3, Jag bredde snart täcket över mitt huvud och hur länge jag var vaken vet jag ej, men jag somnade Dagen derpå frågade jag äfter ett å annat, om förra arondatoren o.s.v. efter förra arondatoren skulle det stema, vad utseendet beträffa, han hadd varit död för många år tillbaka. Åter fick jag skåda en syn men av följande jag låg vänd till vägen, när jag vaknade, så var hela rumet så just, jag trode att det var äld, äller lampan ej blivit släckt, då jag såg utåt golvet stod där en kvinnoskepnad, som var så strål- lande att hela rumet var upplyst, från henne. Om en tid vaknade jag, då jag fick se en Lik- kista stå på det ställe där kvinnan brukade stå på golvet. Efter jag sett kistan och att det låg en kvinoskepnad i den, så syntes en gång till mannen på sin vanliga plats. Dessa gånger som jag har nämnt här, äro säkert att detta visat sig, att jag möjligen sett dem flera gånger skulle ej var så otroligt, när jag blev så van vid detta Men jag behöver ej nämna mera dett är väl nog tycker jag Prestgårdsdrängen
Bergtagna samt bergväsen.
1 Nedanstående saga eller sägen har berättats av en för 1 år sedan avliden 90- årig gubbe. Han hade hört den berättas av sin svärfader, som var född i Huddunge socken av Västmanlands län. Hans namn var Jan Jansson och son till en rysk krigsfånge från 1809 års krig. Nationalitet: östländare. Pojken som blev bergtagen. Det fanns en gång en pojke, som hela sommaren var i skogen och vallade djur. En dag då han var längre än vanligt långt borta från bygden fick han se en hjord av kor gå förbi. I spetsen gick en ståtlig kvinna. Hon gick fram till pojken och undrade om han ej vill gå i hennes tjänst. Hon var en rik mans dotter från andra si- dan skogen, tillade hon. Pojken tänkte en stund. Då öppnade hon en påse och visa- de honom en mängd av guldpengar. Det blir dina om du vill tjäna mig, sade hon. Då försvann pojkens vankelmod med ens. Han följde henne. Det var i skogsfruns tjänst han gick. I bygden trodde man att han drunknat, när han ej kom åter. Ett år hade han varit i skogsfruns tjänst och glömt hade han både människor och gud. En kväll då han satt ute i skogen och tänkte på guldet som fanns inne i berg- et fick han höra ett dovt ljud. Det var kyrkklockan, som ringde in helgen. Då börja- de han minnas sitt gamla liv. Han visste och att om han blev i skogsfruns tjänst ett år var han hjälplöst i hennes våld. Då tog han sin kniv och kastade över berget medan klockan ringde, det är då man får makt över trollen och deras skatter. På så sätt blev pojken en rik och mäktig man under sitt återstående liv. / 2 Efterföljande saga har, om ej minnet sviker, en gång varit publicerat i Sala- Postens julnummer för många år sedan. Har själv hört den berättas av en kamrat på en folkhögskola. Det är möjligt att nedanstående text ej är ordagrannt lika som i nämnda tidning. Händelsen skulle till- dragit sig i Harbo socken, Västmanlands län. För länge, länge sedan fanns det i nämnd socken en bonde som det var ofanligt fattigt för. Han vill ej arbeta, endast springa i skogen med sin bössa. En dag sparkade hans hund av mossan inne i skogen och vad såg han. Jo, berget var av silver. Han stod en stund alldeles stum, men just som han skulle till att gå hörde han en röst. Du är fattig men på ett villkor må du bli rik. Tig med vad du sett och din släkt skall bliva rik, så länge du bevarar hemligheten. Från den dagen var det annorlunda där i huset. Bonden sprang ej längre i skogen på jakt, han skötte istäl- let sitt arbete. Och fattigdomen var som försvunnen. Så gick det i flera släktled, men så fann bonden det ej lönt, att längre tiga utan omtalade allt för sin hustru, men tillade att säg det för ingen, ty så snart någon utom släkten får kännedom om detta är vår rikedom slut. Men hustrun kunde ej tiga länge. Hon omtalade deras släkthemligheter för en grannkvinna. Hon hade knappt hunnit sluta förrän en stor sten kom inkastades i stugan under det att någonting skrek utanför. Men från den dagen var också rikedomen slut i det huset berättar sagan. / avs: Erik Johnsson, Sisselbo, Huddungeby. Västmanlands län. Ålder: 24 år. Födelseorten är den uppgivna adr.
Bergtrollen och Jägarfamiljen i Djupa
Bergtrollen Berättad av gumman Åkerlund född 1850. Bosatt Pinan, Bälinge, Uppland (Gubben Åkerlunds sagor är berättade i Börje, hustruns i Bälinge) En gumma från Krakens gård, Forkarby by, Bälinge skulle en gång gå på besök till Marsta by. Då gick hon en genväg över Gillberga kulle. I Gillberget visste hon att troll bodde och därför tog hon en bit stål med sig som skydd. Då hon kom till backen framför berget, fick hon se ett stort, stort fruntimmer sitta och sola sig. Hon var klädd i den grannaste röda tröja. Framför sig hade hon brett ut alla sina skatter, guld och silver i mängd. Där var gull- skrin, gulltallrikar, gullkedjor m.m. Mats Anderssmor, som gumman hette, tänkte att det nog kunde vara bra att äga något av alla dessa skatter. Hon visste och att stål bort- tager förtrollning. Hon siktade därför på en ståtlig sil- verkanna och kastade stålbiten på den. Hon träffade kan- nan och idetsamma försvann bergatrollets käring och alla hennes skatter. Det enda som blev kvar var silverkannan, som träffats av stålbiten. Gumman tog sin kanna och skyndade glad ifrån den förtrollade platsen. Uppteckn. av E. Österberg Jägarfamiljen i Djupa Berättad av Maria Olsson, Djupa, en gumma som nu förvisso är död. Berättad 1908. I Djupa by i Tierps socken finnes en vacker bondgård, där dock ingen lycka trives. Sönerna i gården den ena generationen efter den andra vilja icke arbeta med jordens skötsel utan endast gå ute i skogen och jaga. Nästan alla dagar under året och nästan vilket tid på dygnet som helst kunde man få se någon av sönerna ute i skogen. Då jag en gång uttryckte min förvåning / däröver, sade fru Olsson, som bodde på ett undantagsställe alldeles invid nämnde gård, att detta var alls intet att undra över. Detta var nu tredje generationen, som visade samma jaktlystnad. Hon berättade därpå, huru hon i sin barn- dom blivit vittne till, huru farfadern till nyss nämnda ynglingar försvurit sig åt den Onde för att få jaktlycka. Som hon var född på gården, där hon nu bodde, hade hon alltid varit granne till familjen i fråga. Hon mindes far- fadern, då han i sin krafts dagar ständigt gick ute i sko- gen och drev, men alltid utan jaktlycka. Så en ljus sommarkväll skulle hon gå ut i matboden för att hämta nå- got. Matboden var sammanbygd med ett lider tillhöran- de grannarna. Inkommen får hon höra ett ihållande mum- mel på andra sidan väggen. Hon blev nyfiken och tittade genom en springa i väggen in till lidret. Därinne ser hon då grannas far på knä på golvet framför sin bössa. I han- den höll han ett stycke bly med vilket han gör några underliga rörelser, varunder han läser: ”Jag skall kry- pa under stubbar och rötter ända fram till djävulens fötter, och alla djur skall höra mig till, och jag ska höra Fan till”. Samma besvärjelse upprepades gång på gång allt under olika rörelser med blybiten. Hemsk till mods skyn- dade hon ut ur boden, men iakttog, att efter den dagen be- gynte grannen få jaktlycka. Jaktlusten och jaktlyckan följa familjen än idag, men heller ingen annan lycka. Likt fridlösa andar irra männen ständigt omkring i skog och mark. Uppteckn. av Eva Österberg
Skogsfrun.
Skogsfrun. Berättad av Åkerlund, Pinan, Bälinge sn Född 1847. Uppland. Då far min en gång var borta i Alunda Börje socken och kolade, hade han som vanligt en kväll gått till vila i kolarkojan och även somnat, då han vaknade av, att någon gick i dörren. Han tittade då upp, och fick se en fin dam i vacker grön klänning komma in i kojan. I kolarkojorna brinner alltid elden hela natten i den öppna spisen, emedan dessa ko- jor äro så dåligt byggda, att man eljest skulle frysa sig fördärvad. Damen gick nu fram till elden, lyfte på kjolarna och värmde sig. Då hon var uppvärmd gick hon åter sakta sin väg, men då såg far min, att hon var i- hålig som ett baktråg i ryggen och då förstod han också vad han haft för dam på besök. Upptecknad av Eva Österberg.
Den stora hindjakten (Oden och skogsrået)
Ibland när man under de ljusa, vackra sommarnätterna sov för öppet fönster, kunde man plötsligt bliva väckt av ett förfärligt oväsen ute i skogen, som låg strax bakom. Där var skrik och skrän, gläfsande och skäl- lande av en massa hundar, slammer av hästhovar, kna kande av brustna grenar m.m. O, fasa! Nu var det icke gott att vara ute i skogen. Det är "hindjakten, som där ute drar fram. Bröstet krymper samman i ång- est och hjärtat bultar våldsamt. Att sova är icke tänk- bart. Om man ändå skulle våga titta litet ut genom fönstret. O, ve och fasa! Att se "hindjakten var ännu värre än att höra den. Först såg man en jagad vacker, vit hind försvinna i snåren och efter den jaga- de hela den vilda hopen. Främst i raden kom en naken kvinna med hängande, tilltrasslat hår och vilda, stirrande ögon och värst av allt en buk så stor, att den släpade på marken. Efter henne kommo, / dels ridande på svarta hästar, dels springande en skara män försedda med pilbågar och långa svärd, runt om- kring dem rusade vilt skällande hundar av olika färger och storlekar. Männen skymfade och slogo kvinnan, och tillsamman med hundarna förde de ett förfärligt oväsen. Skränet genljöd i skogen än här och än där, ända tills de första solstrålarna började visa sig på morgonen. Då blev som genom ett trollslag allt tyst och stilla i skogen. Borta voro hinden, kvinnan, männen, hästarna och hundarna. Endast de mörka furorna stodo där kvar och susade så stilla och oberörda, som om de under natten intet sett, intet hört och intet upplevat. Man kunde ha trott, att allt varit en dröm, om man inte så många gånger upplevat detsamma och visste, att det snart åter skulle upprepas vid nattetid. Men vem var då den stackars hinden och den stackars kvinnan, som ständigt skulle drivas och piskas fram av de råa männen? Ja, många voro gissningarna, men ingen lösningen.
Tomten. Kaga sn. Österg.
Tomten. Kaga sn. Österg. Berättad av Anne Marie Magnus- dotter. Då farmors morfar en ljuv vacker sommarkväll gått till vila, hade han liksom en förnimmelse av att någon såg på honom. Då han visste, att ingen fanns i rummet mer än hans hustru, som redan sov, förundrade detta honom mycket. Han ser sig spör- jande omkring för att möjligen utforska vem som ser på honom. Han upptäckte då på fönsterbrädet en liten man med vänligt utseende. Han var klädd i grå kläder och röd toppluva och från hans haka flöt ett långt vitt skägg. "Vad kan väl denna lilla go vän villja?" sporde då farmors morfar. "Jo, jag ville endast, att du skulle låsa din förstu- dörr, vilket du i kväll har glömt", ljöd den lille mannens svar. Strax därpå försvann han. Farmors morfar gick då upp och stängde sin dörr, och glömde efter detta ej någon kväll att stänga den. Med trygghet lade han sig sedan att somna både denna kväll och sedan alltjämt. Han visste ju att den lilla tomten ville hjälpa honom, att ha omvård- nad om hemmet. Upptecknad av Eva Österberg