Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Skämma bössa.
Se jag tror att det har funnits trolldom, fastän de glömmer bort konsten nu. Men på en del ställen finns det nog en del som kan än. I Dalarna kan de nog. Och vi vet ju, att det står i Bibeln om trolldom också. Men den där Mar-gubben i Äppelbo han talade om för mig, att han kunde skämma bössor för folk, men han talade inte om hur han bar sig åt. Men jag vet, att det var några, som var ute på tjäderjakt i närheten där han bodde, och det var mycket fågel, för det var på lek, och de var bra skyttar allesammans, men de fick inte en enda. När de sköt så flög de opp och satte sig i ett annat träd och ingen blev ens skadad. Då gick de till Mar-gubben och skulle fråga honom om det där, men han bara skrattade åt dem, men så sa' han till dem: "Bry er inte om det där ni pojkar". Ja, han hade skämt bössorna för dem.
Spöken. Hundar, som dansa
Då hustru min och jag voro unga, tjänade vi i Ryssby socken på en gård, som hette Ugglandsryd i Småland. Det var hos en adelsfröken, vilken hette Britt-Sofi Raab. Vi voro 18 tjänare. Om kvällarna, då vi slutat, var det mycket skämt och stoj på gården. Varje helgdagskväll dansade vi i drängstugan Jag brukade då spela dragspel för dem. En kväll höll dansen på en hel halvtimme utan uppehåll, och de dansande voro alldeles vilda i sina sväng- ar och hopp. Jag avbröt till sist och gick ut på gården, men dansen slutade ej, ty en av drängarna sjöng trallen till dansen. Då drängen ej orkade längre, kom man ut och bad mig komma in och spela igen. Jag svarade, att det var klokast att de slutade, ty det komme aldrig att sluta väl, / ty när jag spelade, såg jag mellan paren av dansande även svarta hundar, som dansade par om par. Det var därför jag hade gått ut. När de fingo höra, vad jag sett, slutade alla dansen, och var och en gick till vila. Men det märkliga var, att var och en såg de svarta hundarna virvla om i mån- skenet. Så snart man tände ljus voro de försvunna, men kommo strax åter, så snart ljusen släcktes. Sedan den dagen dansade ingen i drängstugan på hela året.
Odens jakt
Odens jakt, ja det minns jag la de talte om. Det var e- gentligen en hoper fåglar, som lät på det dära viset. Oden räknade de gamle för att det var en särskild gud.
Naturföremål
En stor sten låg uppe på andra stenar i en skog. De gamla på trakten sade att en jätte hade kastat den. Jätten skulle slå ner Tånnö kyrka. Det var inte bra att röra vid stenen. Det kunde hända en något ont.
Djur
Farmor talade om att knektarna fick på sin lott att gå skallgång efter vargarna. Då ränsa- des det upp, så att vargarna försvann. Så tog de en del i varggropar. Farmor hade sett vargar. Om de mötte en varg nattetid, så lyste det som det skarpaste ljus ur ögonen på honom. Lekatten höll till i stengårdar. Han var mycket giftig. Jag vet inte, om han dugde till något. Skrea var lång som en orm, men hon var näs- tan platt. Jag har aldrig sett henne. Farmor som brukade tala om sådant där, sade att när hon visade sig, så blev det krig eller något annat elände i landet. Skatan byggde sitt bo högt, när det skulle bli regn- sommar och lågt, när det blev torksommar. / Göken slutade och gala och flyttade, när han fick se den första höstacken eller höhässjan. Ramsan: "Östergök är tröstergök, västergök är bästergök, södergök är dödergök, norrgök är sorgegök." Gullhönan fick en att springa upp i toppen på fingrarna. Ramsan: "Gullhöna, gullhöna flyg till Gud får du nya kläder." Kornknarren höll till i klöveråkern och skrek Knarr knarr kitt. Det betydde bra växt där han höll till.
Tomtar
Både mormor och farmor gav tomten mat om julkvällen, för att han inte skulle svälta. Så skulle de få mycket tillbaka. Gav de honom ingen mat, så skulle de få svälta. Far- mor hade sett en tomte. Han hade röda klä- der. Han var som ett två års barn, så liten. Det gick inte an att spotta i spisen, för då kunde en få med tomten att göra. Inte gick det an att packa och dundra om kvällarna. Inte gick det an att spinna och tröska en viss tid på kvällen. De tyckte om att ha tomte.
Mästerskytt
Jag hörde talas om en som hade tagit natt- vardsbrödet med sig hem och skjutit på det. Han kunde dra villebrådet fram i skotthåll och skjuta det vid stugan. Han kunde skju- ta så mycket villebråd som helst. Han sköt aldrig fel. Farmor berättade detta. Det hade hänt i hennes tid.
Jag är född i Småland Kronobergs
Jag är född i Småland Kronobergs län, Öjaby församling år 1856, min mormor som var född 1785 brukade berätta när jag var liten om prinsessan som blef uppfostrad i skogen, det var på den tiden gott om furstar och Kungar, så deras slott låg helt nära varandra, det var två grannar den ena fursten mycket rik, den andre fattig, han ägde en dotter, och den rika en son, desse barnen var stän- digt tilsammans och lekte, det tyckte ej gossens fader om, utan han lät upprätta en mycke hög gärdesgård om sitt slott, men di låg varsin sida och lekte, så när inget jelpte lät den rika kungen en natt sätta / eld på den andre för att bränna den inne, men flickan kom ut i skogen, och blef tagen vara på af sådant folk som kallades kularefolk di bodde o jordkulor, hon fick ej gå så hon blef jenkänd, så jick hon där och jelpte till med deras syslor. så blef den tiden att pojken skulle gifta sig med en förnäm som fadren bestämt men på den tiden var bru- den beslöjad till efter vigseln, så blef bruden sjuk och kunde ej rida med till kyrkan, då hade kolares flicka gått att si på stassen, när di då skulle klä en annan i brudens ställe för att rida till kyrkan, fick di tagg i den som han lekt med som barn, så kom di till den brände kungagårn då sade hon, hå hå här ligger min / far och mor i kol och aska där min hedendag hadde skulla stått, varför sär du så? bara för min hertighets skull så kom di förbi kolmilan och kojan i skogen, då sade bruden, sju år jag i jordkulan satt, alla mina visor jag derför gatt, föl har jag ridit och kol har jag bränt men i dag står jag brud för unga fru, så sporde di igen vad hon sa, men bara för hertighets skull, när hon skulle stiga af häste, sade hon tro fålle hemma ligger unga brunst fålar i stallet, den skulle hon in och kläder om då sade hon när var och en tar maken än får jag inte af min, då gaf prinsen henne ett par handskar med tilsägelse att bära när kan kom in i borgen, di behöll hon, så när nu den som skulle varit brud / blef påklädd samma dräkt och kom in frågade prinsen efter uttydning på di gåtor som talat om under vä- gen och han svarar hon ingenting sakt, så hade hon inga handskar och då förstod prinsen att han vigs vid en annan, och kände så igen sin barndoms brud, ock tog henne med sig till sin borg, och lät sin andra stanna qvar Fru J Johansson Långö Karlskrona
I. Knallen, som aldrig sett en kyrka. Berättad i J...
I. Knallen, som aldrig sett en kyrka. Berättad i Jönköping på 1870-talet af en 1805 där född person. II. En bönakvinna. Berättad i Uppvidinge härad något af de första åren på 1880-talet. III. Bäckahästen. Berättad omkring 1870 af en gammal gumma i Östra hä- rad. IV. De tre björnarna. Samma tid och samma sagesman som nr I. V. Vassdalen. Samma tid och troligen samma sagesman som nr III. VI. Rida ranka. " " " " " " " " " VII. Gåtor = nr I. VIII. Berättad i Östra härad 1919 af en hustru, hvilkens namn jag ej min- nes. Gamle doktorn. IX. Bergafrun. Berättad i Östra härad 1860 eller 1870-talet. Af en barn- sköterska. Händelsen skulle antagligen ha inträffat på 1830-talet, då ifrågavarande atenbrytning skedde. X. Trollfolket. Berättad i Östra härad omkring 1870 af flere personer. Allt ovanstående är från Småland.
Sägner om Mosjön
Sägner om Mosjön I kristdala socken i Kalmar län ligger den lilla Mosjön. den har under sommar tider varit föremål för många underliga folkföre- ställningar. Efter fåfänga försök att med lod och snöre meta djupet hade man kommit till resultatet att om den inte precis var bottenlös, stod den dock på något egendomligt sätt i förbindelse med havet. I den tron styrktes man därför att dess vatten sällan frös till. Hände det någon gång, var det alltid långt senare än traktens övriga sjöar. somliga trodde nog, att sjöns djup var begränsat, men alldeles säkert menade man, var den då minst lika djup, som kyrkans torn var högt. / Gärna sattes sjön i samband med tillvaron av andeväsen. Stundom uppenbarade sig dessa som ofantliga vidunder, än endast som hemlighetsfulla krafter och än som ### och lockande nymfer. Alltid ingår de emellertid ###. Om vintern då sjön mot sin vana någon gång frusit till kunde det hända, att isen brast under de åkande eller gående. Det var då alldeles omöjligt för dessa att komma ur det våta elementet. De makter som härskade på djupet, behålla sitt rov. En sägen lyder: Till Mosjön hade fader Ola begivit sig för att meta en vacker sommardag för lång tid tillbaka. Solen brände varm. Det rådde en sådan besynnerlig stillhet på sjön. Ola lät sin eka glida. Inte hade fisket idag varit så synnerligen givande, och solljuset verkade så ### både till kropp och själ, varför Ola fått upp sin medhavda ### med tillbehör för att därmed åstadkomma ett medel att lätta upp humöret. Efter avslutad malning tänkte han / Ur lådan hämta sig en stärkande pris. Men i samma ögonblick fick han se en näsa av ofantlig storlek uppsticka över vattenytan. Ola var ingen rädd karl. Han kom att tänka att näsan av snuslukten lockats från djupet för att få snus. Ola sade därför: ”Hör du näsa, så har jag snus.” Därefter tog han nu lådan en pris och stoppade i de uppsvällda näsborrarna. Men det skulle han inte gjort. Strax gick företeelsen ned under vattnet. Men nu blev det ett sådant nysande, att hela sjön gick i uppror. Vågorna ### höga och det var med knapp nöd, som Ola den gången kunde rädda sitt liv. Att bjuda den näsan snus hade större följder än Ola kunde ana. Det var väl också sista gången, som Ola gav sig i samspråk med den personligheten, vilken troddes vara- den onde själv.-”
Handelstidningens Weckoblads Red
Handelstidningens Weckoblads Red! I anledning av Edert meddelande av den 27/4 översänder jag härmed en av sägnerna. Jag har hört densamma berättas av äldre personer, och "Nejsjö Rem" finnes ännu kvar, varom sägnen handlar. Jag är ju helt nybörjare som "pressman", var- för åtskilliga brister i sägnen nog torde föreligga, men jag har försökt så gott jag kunnat att återge densamma som jag hört den berättas. Kan den användas skall jag i fortsättningen sända flera dylika ty här i trakterna finnas många fornlämm- ningar, och nästan alltid är en sägen förbunden med dem- Ni behöver ej meddela om jag skall sända flera, ty jag ser själv i H-W om denna blivit införd, och då sänder jag omedel- bart det andra. Med utmärkt högaktning Lars A Larsson Hogård Lidhut den 6/5 22
Pär skrädare var sockenskrädare en
Pär skrädare var sockenskrädare en tid i Sant Sigfrids socken neri Småland 3 mil från Kalmar. Han har lärt sitt skraderi i stan. Han var skiklig i sit yrke och fick myke arbete i sokna hade många lärpojka med sig. Pär hade fått sig en duktig fästemö, den han besökte då han slutat sitt arbete om lördagskvällen. Så en qväll när han skulle gå till hän ne, han har varit på Övesta törp och syt, så gick han en liten gång väg igenom en skog där kom en däka springande efter honom för han var skamräd, då hon uphan. Pär var tröt och bloste han ville sata sig och vila. Pär kände hänne så att han hade inte att säta sig och språka lite / när de hade suttit en stun o skulle gå så behövde däkan (flickan) gå bakom för sig. Pär gick och väntade, män hon kom inte han måste gå för han skulle hem och even häl sa på sin fästemö, för di bode under en o samma gard Bläsmåla. Han fortsate med sitt skräderi som sockens skrädare män när det led om lite mot kvälen maste Pär ut och tala med den dära däkan män det började folket tro att det var något ont me Pär, för han blev så konstig så att folket började tala on att han blivet för haksad av skoks snyvan (skogsrån). För när det blev kval så måste Pär ut hon visade sig vid fönstret. Till sist ville ingen ha Pär, han blev nästan som en skuga. Fästemön hans slutade, ingen / ville ha Pär att sy män så var det en gammal skogvaktare, som har varit på ett stort gods Värnanäs, denne hade köpt en gård i Sigfrid hade hört talas om häxseriet med Pär. Han kom till Anders Bokbärg, så var skogvaktarens namn till att sy en kväll. De sat och spisade då måste Pär ifrån maten och ut män när han komigän så var dom färdiga att läga sig då frågade Bokbärg hur det var med honom, om han var sjuk, han såg så medtagen ut. Näj män den för ba-nad snyvan jag inte kan koma ifrån. Då frågade Bokberg om förhalandet med snyvan då tala- de om förhalandet. Då säjer Bokberg du skall få låna en gamal Bösa, så kan du skjuta hänne det gör väl inte jag, skall lära dig nu på våren då tjädern börja spela. / Så skall du gå ut på fagelspel då får du ropa på hänne få hänne att lada bösan åt dig lära hän- ne hur hon ska jöra, män du må inte taimot bösan me pipan före hon må lämna den ned kolven före så kan du skjuta hänne en söndagsmorgon. Tar Pär bösa går ut i skogen ropa snyva som han alltid kalade hänne hon kom du skall lada min bösa Jag ska skjuta en tjäder, män jag får inte doda honom för än du har ladat, för det är en trollfogel. Näj du vill skjuta mig det skall du inte tro att jag skjuter dig vi som har så mycket ihop. Hon ladade män hon ville lämna den med pipan före män hon hon måste lämna med kolven före. / Då smal skottet. Män det blev en storm, så trode träna skulle blåsa över honom när han skulle gå hem fan han ingen väg han gick hela dagen och naten inan han kom hem. Men sedan hade han inte ont av snyvan. Män en kväll när han skulle gå ifrån Kortmåla hem över en skog dunge då kom han till mötes med en lantmätare, som var en gengångar igenom att han har gått upp delningen eller rågången män genom ### gått falskt. Pär frågade varför han gick där han svarade att han mät galet så fick Pär fick smaka afv kedjan så att Pär blev ligande i tre dagar efter den betan så skulle Per försöka att gå årsgång å få tillegna sig en dverghatt så att han kunde / ha makt över sattyget. Han plokade 9 sorters ängroser bant en krans och den lade han på huvan. 2 kvistar en afv fogran äpel gren det skulle vara som bud mot Glopson söm han möte. Så gick han midsömer vakan han skulle 7 gånger midsom och jul, män så gick han till en korsväg osa kyr- kegårn grav dösn graver blev det många lik hade han lien då så blev det god äring. En misomarnatt hade kantorns gris komit ut och in på kyrkgåren. Den möte han vid porten och ropade, då gick han till baka, så en gång hade några pöjkar klipt ut 2 skråpansikte me ljus i och klätt ut 2 käringar. Då blev Pär räd och trodde att Faen / var honom till mötes den nata. det var dem söm frågade honom om han så någe ja bara faen så nu kan ja inte gå flera näter derr med var det slut ned Pär skradares årsgång.
Innan Vårarbetet börjades!
Borde man gå till närmaste offerkälla, och där lägga en penning, eller också ge till närmaste offerkyrka. Offerkyrka var en sådan som då den skulle byggas, eller vid val av tomtplats något mystist varit sett och hörts, eller varsel förekommet, om så skett blev dät en s.k. offerkyrka. Sandviks kyrka belägen en mil från söd Hestra har varit en sådan. Så offrades till en dylik kyrka, för god skörd, gott inbergningsväder, lycka i afärer, för erhållande av smärtfria barnsänger, lycklig nedkomst, då en som varit sjuk blivit frisk, för lycka på resor – m.m. – m.m. All ved skulle vara upphuggen ock klyfd innan dymmelveckan börjades d.v.s. före Palmsöndag, ty annars kom dymlingen i veden, då dät sades att han blev svårare att klyva. Såväl inom som utom hus skulle alt vara putsat och fint påskveckan. / Linet skulle såss Esbjörns, eller Carolina dagarne – I Skorpionens tecken skulle intet såss eller sättas, ty då blev afkastningen skorvig och oanvändbar. I Stenbockens tecken feck ej ärter eller böner planteras, ty då blev skörden stenhård samt omöjlig att koka, ja, t.o.m. kunde torka bort på landet. Wattumannens och tvillingar- nas tecken var däremot utmärkta planterings dagar. I nionde veckan skulle ingen så, dåli gröda då. Kornet borde såss en av di första dagarna i åttonde veckan. Ävenså då gula maskrosen blommade. Likaså då enbusken rök (blommade) var passande dagar, Påskdagsmorgonen skulle man vara tidig uppe och se solen dansa. då stäldes ett fat fyldt med vatten på lemplig plats, så att sol- strålarna träffade därpå, så syntes på vattenytan en blixtrande rörelse då dansade solen i glädje över vår Frälsares uppståndelse ur graven.