Transkriberad uppteckning

Jag är född i Småland Kronobergs län, Öjaby församling år 1856, min mormor som var född 1785 brukade berätta när jag var liten om prinsessan som blef uppfostrad i skogen, det var på den tiden gott om furstar och Kungar, så deras slott låg helt nära varandra, det var två grannar den ena fursten mycket rik, den andre fattig, han ägde en dotter, och den rika en son, desse barnen var stän- digt tilsammans och lekte, det tyckte ej gossens fader om, utan han lät upprätta en mycke hög gärdesgård om sitt slott, men di låg varsin sida och lekte, så när inget jelpte lät den rika kungen en natt sätta / eld på den andre för att bränna den inne, men flickan kom ut i skogen, och blef tagen vara på af sådant folk som kallades kularefolk di bodde o jordkulor, hon fick ej gå så hon blef jenkänd, så jick hon där och jelpte till med deras syslor. så blef den tiden att pojken skulle gifta sig med en förnäm som fadren bestämt men på den tiden var bru- den beslöjad till efter vigseln, så blef bruden sjuk och kunde ej rida med till kyrkan, då hade kolares flicka gått att si på stassen, när di då skulle klä en annan i brudens ställe för att rida till kyrkan, fick di tagg i den som han lekt med som barn, så kom di till den brände kungagårn då sade hon, hå hå här ligger min / far och mor i kol och aska där min hedendag hadde skulla stått, varför sär du så? bara för min hertighets skull så kom di förbi kolmilan och kojan i skogen, då sade bruden, sju år jag i jordkulan satt, alla mina visor jag derför gatt, föl har jag ridit och kol har jag bränt men i dag står jag brud för unga fru, så sporde di igen vad hon sa, men bara för hertighets skull, när hon skulle stiga af häste, sade hon tro fålle hemma ligger unga brunst fålar i stallet, den skulle hon in och kläder om då sade hon när var och en tar maken än får jag inte af min, då gaf prinsen henne ett par handskar med tilsägelse att bära när kan kom in i borgen, di behöll hon, så när nu den som skulle varit brud / blef påklädd samma dräkt och kom in frågade prinsen efter uttydning på di gåtor som talat om under vä- gen och han svarar hon ingenting sakt, så hade hon inga handskar och då förstod prinsen att han vigs vid en annan, och kände så igen sin barndoms brud, ock tog henne med sig till sin borg, och lät sin andra stanna qvar Fru J Johansson Långö Karlskrona