Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Vittra (motsvarande, skogsrå, huldra.
Det var en som de kallade Vitterpelle, för han vär så "känn" (god vän med Vittra.) En dag på våren spordes det att det var mycket gott fiske ute vid en holme i skärgården. När Pelle kom båtstaden sin var båten borta, det var illa, hur skulle han komma ut till fiskeplatsen. Så med ens stod en vacker flicka, - hon var vitklädd - bredvid honom. Det var Vittra. Skär dig två barkstycken ur den där granen, å bind dem under dina skosulor, å ställ dig på vattnet så kommer du snart till fiskehol- men sade hon. Pelle gjorde som Vittra sagt, och det bar iväg med stor fart ut till fiskeplatsen. När de andra fick se honom komma, på detta sätt, sade de." Det är Vittrepelle", det är Vittra som hjälpt honom. Å nu ä dä nog slut på fisketuren för oss, för nu ska nog Pelle ha all fisken. En lärarinna från samma trakt har berättat. Dar sågs ofta i skogen en vacker flicka som vallade sina små vita kor. De hade alla bjällror som klingade så vackert. För det mesta var hon vitklädd, men det sades även att hon tyckte mycket om rött. Om det var några personer som hon ej tyckte om så, brukade hon göra något spratt, ja de dä ä Vittra som ställt till, sa de då.
Hur adelsmännen behandlade bönder.
Min morfars farfar hette Ola Davidsson. Han rådde om gården Lilla Svedala. Han var gift två gånger och hade 18 barn. Han delade sin stora gård mellan sönerna. Och till några köpte han jord. En av Ola Davidssons söner hette Jöns Ohlsson. Den gård han fått, hade förr till- hört adelsgodset. Det var tillsammans 70 bön- der, som köpt jord från det styckade god- set. Femtio år senare lurade greven bönderna, att lämna honom sina köpekontrakt. Han ville se på dem. Sen fick de inte kontrakten tillbaka, och han drev dem bort från går- darna, och lade dem under sitt gods. Det bekom honom ingenting, att han ruinerade bön-derna och bragte dem till tiggarstaven. De försökte få igen sina egendomar, men / fingo dem inte tillbaka. Men Jöns Ohlsson i Lemmeströ ville inte låta sig nöja med detta. Han inledde process mot greven. Och han gick till kungs bokstavligen talat, ty när han höll på att förlora gården, hade han ju inte råd till skjuts. Kungen var Gustav IV Adolf och han blev avsatt, innan han hann undersöka Jöns Ohlssons sak. Och Jöns Ohlsson förlorade och försörjde sig sen som vagnmakare. Jöns Ohlsson hade tre söner och en dotter. Sönerna hette Sven, Ola och Nils. Sonen Sven tog sin fars förnamn till efternamn och kallade sig Sven Jönsson. Men de bägge bröderna togo faderns ef- ternamn och kallade sig Ohlsson. Sven Jönsson, undertecknads morfar, blev hovbonde = torpare på Häckeberga gods. Men de båda Ohlssönerna blevo lärare den ena vid Lilla Bedinge Vestermark, den andre vid Källstorp. / Min morfar Sven Jönsson var född 1808 och dog 1894. Han var gift med Gertrud Larsdotter född 1818 och död 1878. De hade till- sammans sju barn, som nådde vuxen ålder, tre dog i späda år. Huset där dessa barn växte opp innehöll ett större rum stugan och ett litet kallat ’kammersed’ och så fanns det ’stersed’ eller köket. Men ’stersed’ hade inget fönster, varför man måste öppna dörren mer än som var nyttigt för hälsan. ’Kam- mersed’ fick nog mest användas som spis- kammare ty sådan saknades visst helt och hållet. Golvet var tilltrampad lera. Blev ett får, föl eller gris eller lamm sjukt togs det in i stugan, tills det blev friskt igen eller dog. Överhuvudtaget dog massor av djur. Men veterinär fanns ju inte. Mormor hade lärt sig signerier i sin ungdom. Men hon ansåg signeri för synd och använde aldrig sin hemliga kunskap. / Den som var hovbonde skulle arbeta på godset ett par dagar i veckan. Den andra tiden fick han ägna åt sina egna åkertegar. Först fick han fälla träden, sen fick han bryta sten och stubbar, innan han fick några åkerlappar, att försörja sig och familjen på. Dessutom skulle han lämna av gårdens produkter till godset: smör och ost, lamm och får och gäss. Blev det så missväxt, hade de ofta ingenting att äta i torpstugan. Sen gammalt hade hovbönderna haft rättighet att plocka fall- ved i skogen förutom de stubbar de bröt på sin egen mark. Denna rättighet tog man ifrån dem i senare tider. Och så hade de rättighet att fälla enar i skogen. Av dem gjorde de korgar och sålde. De sålde även hela enelass till städerna Malmö och Lund. För resten använde de ene att strö på golvet, att röka fläsk med, och att skålla mjölkkärlen med. Men nu skulle / det vara slut med försäljningen av ene. Det blev hovbönderna förbjudet. Nu kom detta förbudet ett missväxtår, och morfars hade inte mat i huset. Morfar fällde enbuskar lastade sin vagn och ville köra till stan och sälja det. När morfar kom kö- rande, mötte han skogvaktaren. ”Kör hem igen med ditt ene, Sven Jönsson!” sa skog- vaktaren. ”Jag vill inte anmäla dej” Men morfar körde inte hem utan tog en annan väg. Nu ville oturen, att han mötte själva baronen. ”Jag trodde åtminstone att du var ärlig, Sven,” sa baronen. ”Ja, det är jag,” sa morfar. ”Men förr fick vi ju sälja ene, och jag förstår inte varför vi inte får det längre.” ”Du ska lyda!” sa baronen, ”även om du inte förstår.” ”Men jag har intet bröd i huset,” sa morfar. ”Då kunde du väl kommit till mej och fått bröd!” Så skrev baronen ett / intyg, att Sven Jönsson hade rättighet att hugga ene i skogen och sälja. Och morfar fick ett bröd med sig hem till familjen. Morfars frimodighet hade slagit an på baronen. – När bönderna skulle göra dags- verk vid godset, fingo de ju ofta försum- ma sitt eget arbete. Före morfars tid hade nog inte dagarna så noga fixerats i kon- trakten. Därför hände det en gång, när bönderna körde in baronens hö, att han förklarade, att höet inte var torrt. Han ville tvinga dem, att köra det tillbaka till ängarna. Men då rann sinnet på bönderna. Några tog fast herremannen och hotade att dränka honom i hans egen sjö. Häckeberga slott låg ju ute i sjön och hade som alla herr- gårdar vindbrygga. Då blev adelsmannen spak och han tillät bönderna att fort- sätta att köra in hans hö i ladan. / Liksom herremannen i Lemmeströ berövat Jöns Ohlsson sin gård, berövade herren till Häckeberga torparna på godset sina torp. Det gick så till. Sedan de under tjugo års tid fällt träd, brutit sten och stubbar och fått jorden i hög kultur, ville baronen se deras kontrakt. En hel del var enfaldiga nog att lämna fram sina kontrakt. ”Jaha,” sa godsägaren. ”Nu får du ett annat torp.” Så förstörde han deras gamla kontrakt och körde dem ut att bryta ny mark. Deras gamla stuga revs och godsets ägor var förmerade. Men de stackars hovbönderna var förtvivlade, deras ungdom var gången och de hade inte krafter som förut. Baronen på mor- fars tid gjorde likadant som hans förfäder. Men morfar var varnad, genom vad som hänt hans egen far. Han skrev en avskrift av sitt kontrakt och lät bevittna den. / Så skickade han avskriften till godsägaren. Denne begärde, att få originalet. Men morfar svarade, att det tänkte han behålla. Av- skriften var bevittnad. Herremannen var för- bittrad men kunde ej driva ut morfar och hans familj, som han gjort med flera andra. Förutom de ordinarie dagsverken skulle torparna eller deras vuxna barn komma och ar- beta vid godset. För det hade de så kallad betalning. En 17-18 års flicka hade 25 öre om dagen ifrån solens uppgång till dess nedgång. Om sommaren började de arbetet kl 3. Då skulle de vara framme vid gården. Men som många hade mer än 30 min. väg, fingo de stiga opp klockan 2. Efter ar- betets slut kl 9 var det att traska den långa vägen hem medan hela kroppen värkte av trötthet. – Det var inte blott de vuxna barnen man ville ha arbete av. / Vid höbärgning och råghöst måste också små- flickor på 10 år hjälpa till. De fingo packa höet uppe på gällen. De vuxna ropade på vatten. Vatten lämnades i en stor kruka. Den gick från mun till mun. Men när det blev småflickornas tur att dricka, var den alltid tom. (H C Andersson sagoför- täljaren från Odense, var ofta gäst på de skånska herrgårdarna. Men hade han vetat, hur herremannen slog ut vattnet, så att inte småflickorna skulle försumma sig med att dricka, hade vänskapen mellan dem nog upphört.) På morfars tid var ju ’husagan’ avskaffad. Men mor kunde berätta från äldre tider. Det var en herreman, som brukade prygla sitt folk grundligt. En dag blev in- spektoren inkallad, han kände inte till herremannens sätt. Han kom i tunna sommarkläder. Herremannen lade honom / på en påse och slog allt vad han orkade med en piska. Den stackars inspektören visste nu, vem han tjänade. En annan gång var det skogvaktarna eller bönderna, som hudflängdes av adelsmannen. Men nu var de varnade, och nästa gång de kallades opp till godset, hade de stoppat blånor och papper under kläderna, så att slagen inte sargade sönder deras hud. De slapp nämligen att ta av sig. – Men det fanns en man, som inte var rädd för tyrannen. Han var ej torpare eller anställd hos honom. Och han gav sin harm luft i dessa skälls- ord ”Per Posse. Per Kältring och Per Rackare.” Nu blev han instämd till tinget. ”Varför har Ni kallat godsägaren Posse?” ”Jo, han har en posse, som han lägger sitt folk på, när han piskar dem” svarade ’Gadden’. ”Varför har Ni kallat honom Kältring?” frågade domaren. ”Jo, det är bara kältringar som slås.” / ”Nå, men varför har Ni kallat honom för Rackare?” frågade domaren på nytt. ”Jo, han flår ju folk,” sa ’Gadden’. ”Och att flå det är ju ’rackarearbete’.” Så fick Gadden betala böter för veder- namnen. Men han var förargad däröver. ”Vad kostar en örfil och ett skällsord inför rätten?” frågade ’Gadden’. ”Fem riks- daler,” blev svaret. ”Här har Ni femman Era fehunga,” sa ’Gadden’. Och i det- samma smällde han domaren en örfil. – En dag mötte ’Gadden’ ’Bissen’. ”Vart ska du bissa hän i dag? frågade ’Gadden’. ”A, jag har fått en gadd i ännen. Därför bissar jag,” sa ’Bissen’. – Får man döma efter denna flera hundra år gamla historia, skulle släktnam- nen på våra adelsätter ursprungligen vara öknamn. Men det är kanske istället så, att folket uttalat utländska ord på sitt eget vis.
Folkskolan på Skånes sydkust.
År 1843 tillträdde min far muraren Nils Ohlsson folkskollärarebefattningen vid Lilla Bedinge ambulerande skola i Vestermarken. Fars äldste bror Ola Ohlsson var vid denna tid lärare vid Källstorps fasta folkskola för mindre och större barn. Han hade förut varit smed, men blivit sparkad av en häst, så att han ej längre kunde hantera släggan. En två tre månaders kurs var på den tiden till- räcklig för att förvandla en smed till folkskollärare. Min far Nils Ohlsson hade slitit ont som barn. Som liten pilt gick han en gång vilse i skogen och övernattade under bar himmel. / Hans mor dog då han var ett halvt år. Hans far Jöns Ohlsson hade blivit utfattig. Greven tog hans gård. Han förlorade processen. Till följd av denna olycka måste Nils, som var yngst i syskonkretsen tidigt ut i förvärvsarbete. Sju år gammal kom han ut att vakta byns gäss. Det är föga troligt att han gått i skola som barn. Han talade aldrig därom. Under yng- lingaåren tjänade han bönder. Senare blev han murare. Något föräldrahem hade han ej, sen hans far dött när han var 12 år gammal. Under vintern murades ej. Då vistades han hos bro- dern och hjälpte honom med skolarbetet. På det sättet fick han inblick och övning i undervis- ningens konst. Prosten Kristoffer Tegnèr (skaldens son) i den närbelägna prästgården hade observerat den unge mannen och ingrep. I anexet Lilla Bedinge behövdes en lärare för Vestermarken. Till denna lediga tjänst föreslog Tegnèr min far Nils Ohlsson. Men ingen / skollokal fanns. Prosten förberedde den unge bli- vande läraren, att skolan skulle bli ambulerande, först några dagar eller veckor hos Mårten Anders, lika lång tid hos Nils Måns o.s.v. tills man varit på alla ställena, som ansågs lämpliga att ta emot skolan. Så fortsatte kretsgången termin efter termin. Prosten Tegnèr var en ivrig vän av all undervisning såväl skolans, som den som hörde till hans eget kall. Han vimlade sig också om att ställa allt till rätta för den blivande läraren, som var en främling för Vestermarken och folket där. Han rådde Nils Ohlsson att först gå till Hans Pers, för de ställde sig mest förstående gent emot skolan. Detta var tyd- ligen ett gott råd, ty där fick han bo och trivdes synnerligen gott hos dem. Detta var år 1843. Far var då 24 år, tre år senare gifte han sig med Hans Pers äldsta dotter Karna. Hon var sju år yngre än far, född år 1826. Hur länge fars skola var ambulerande vet jag ej. / När jag vaknade till iakttagelseförmåga hade vi skolan inpå oss vägg i vägg med ett helt litet rum, som utgjorde vår bostad. Skolsalen däremot var ganska stor, ty barnantalet var stort. En liten glasruta hade far placerat i väggen för att alltid kunna ha ett öga på sina lärjungar. Inredningen i skolsalen bestod av långa bän- kar, några med pulpet för de mera försig- komna barnen. Katedern var en möbel på fyra höga ben, med låda och pulpet överst. Så fanns i salen en väldigt stor järnugn. Den eldades utifrån den öppna skorstenen. Varje morgon den kalla årstiden skulle jag (A O Widmar) elda upp ugnen med långhalm. När jag fått ugnen het var jag fri, och mina äldre syskon drog försorg om att den höll värmen medelst torv eller torkad havstång. Under middagsrasten brukade barnen värma sina medhavda potatis, som de åt till sill, som de också hade med. Men detta var inte i går. / Nils Ohlsson hade många yrken. Utom lärarkallet var han vikarie för klockaren, lantbrukare och byggmästare. Han var skicklig i ritning och textning. Hade min far inte haft sina bi- sysslor att lita till, hade det blivit magert för familjen. Den högsta lön han som lärare nådde upp till var 250 kr pr år. Punkt och slut. Ko och hästfoder, skollokal, vedbrand fick han se sig om! Men till jul och kanske påsk kom julkakor av florsiktat mjöl. Undervisningen pågick 6-7 mån. under vintern, 2 mån. under sommaren. Sommarterminen kunde far omöjligt själv undervisa. Då måste han för ekonomiens skull se sig om efter förvärvsarbete. Då anskaffades vikarie. Alltid var det någon seminarieelev, som gärna vikarierade för far. Jag minns ett par av dem. En hette Nils Larsson från vårt eget Lilla Bedinge, en mycket duglig man icke minst i slöjd. Under en sommar- ferie byggde han en gång en orgel, på vilken han spelade. / Fars verksamhet som byggmästare förrig gick på 1850-1860 talen. Under den tiden byggde han åtskilliga bond- gårdar förutom i hemsocknen i Norra och Södra Åby, Hemmesdynge m.fl. socknar. Dessutom byggde han Espö och Lilla Bedinge folkskolor. Den sistnämnda byggde han år 1873. I början av 1870 blev det stora förändringar inom skolväsendet i Lilla Bedinge. Hittils hade där varit anställda två skolmästare Jöns Persson och min far Nils Ohlsson. Begreppet småskola fanns ej. Men nu hade Jöns Persson blivit pensionerad och efterträddes av lärare Enander en kort tid. Den nya folkskolan, som far byggt var stor och tidsenlig. I fars gamla skola undervisades nu småbarnen av en lärarinna. År 1874 byggdes två nya småskolor i socknen. Den nya tiden som stormade fram vållade naturligtvis en hel del brytningar mer eller mindre påkostande för de gamla, som växt fast i sina hävdvunna vanor. Kyrkans välde över skolan ifrågasattes. / De nya lärarna som efter hand kommo, hade ju fått smaka mera av kunskapens frukter än de gamla. Prosten Kristoffer Tegnèr fordrade, att lärarna skulle hjälpa honom med de kon- firmander, som voro klena i sina stycken. Voro de mycket klena, blev de ’frånsatta’ och hänvisade till förnyad skolgång. Så fick de försöka som konfirmander följande år. De som ej voro rent omöjliga skickades till skolan de dagar de ej voro hos prosten. Och läraren skulle hjälpa dem med de läxor, de fått av prosten. Ofta hände att prosten satte ifrån läsbarnen två år i rad. Därför var det ej ovanligt, att folkskolläraren hade lärjungar i skolan som voro 16/17 år. Den 24 årige Ohrlander gjorde invändningar mot dessa prostens fordringar. Han ville ej ha med konfirmanderna att göra. Men prosten fortsatte som förut att skicka klena konfirmander till skolan. År 1876 det året jag ”gick och läste för prästen” / skickade prosten Tegnèr tre pojkar till Ohrlander. Denne satte de tre längst ner vid dörren. Han intresserade sig inte för prostens konfir- mander. Han hade tillräckligt att göra med sina egna diciplar. De tre extra fördrev nu tiden med vad de kunde, gjorde porträtt av prosten och av lärare O. När de kom till konfirmationsundervisningen, kunde de ej katekesstyckena ej heller de av prosten givna förklaringarna. Prosten knotade, för att de ej kunde läxorna. Ohrlander svarade, att de bara suttit och ritat gubbar. Detta hände nära jul. När vi skulle gå hem och ha jul- ferier, sa prosten till de tre: ”Man skickar er i skolan, för att ni ska förkovra er i Kristendomskunskap! Och så fördriver ni tiden med att rita gubbar! Ni är ifrånsatta.” Vi brukade alltid ta prosten i hand, när vi gick, så också nu. De två pojkarna höll sig tappra. Men när den tredje av de ”dömda” tog prosten i hand / började han gråta bittert och be att han skulle få fortsätta hos prosten. Men denne var obe- veklig. – Emellertid när julferien var förbi skic- kade prosten bud till pojkarna, att de fingo fortsätta hos honom. Men om de återsändes till folkskolan har jag glömt. Prosten Tegner var nitisk i katekesunder- visningen. Utom Luthers och Lindbloms ka- tekes hade vi en lärobok av Flodman och så fick vi skriva efter prostens diktamen. Konfirmationsundervisningen pågick från d 8 nov 1876 – 12 aug 1877. Enligt vad mina kamrater påstod var Tegnèr 70 år gammal, men allt- jämt vid full vigör. I folkskolans barndom skulle barnen, så snart de lärt sig läsa innantill, strax be- tungas med utanläxor. För barn med gott minne kunde det vara rena nöjet. Men för de flesta var det en plåga. Att låta barnen rabbla upp katekesstyckena var rena tanklösheten! / Ämnena på schemat voro Kristendom, historia, geografi, räkning och skrivning. Materiell hade vi också både kartor och planscher, till och med kolorerade planscher över ätliga svampar. – Något som an- sågs oumbärligt i gamla skolan var käppen. Den ansågs som ett osvikligt medel mot all odygd. Dessutom ansågs den hjälpa mot tröghet och olust. I Ohrlanders skola förekom ett otrevligt ’straff’: en lätt strykning med flata handen över den felandes ansikte från hårfästet ned till hakan. Denna behanding fick det barn röna, som givit ett dumt svar eller om det iakttog tjurig tystnad. – A O Widmar Detta är något av vad min mors kusin skrev ner i fjor. Eftersom han är en gammal man, har han haft lite svårt att få sammanhang. Jag har tagit lite här och lite där av hans skildring, men jag har inte lyckats foga det riktigt tillsammans. – Sofia Paulsson Mellby Laholm.
Visor
Parodi på Vårt Land från förra världskriget Vårt land, vårt land, vårt fosterland ljud högt o dyra ord! Ej finns hos oss det minsta grand, som ej berörts av jobbarhand. Vi sluta få med smörgåsbord och nubben i vår nord. Vi älska sprit, vi älska snus och ärtor och buljong, vår kaffepannas dova sus, vårt gryn, vårt socker, smör och ljus. Allt allt vad vi ha ägt en gång, är blott en syn, en sång! / Vem täljde väl de striders tal, när i var kö man stod, när mjölken kom båd blå och skral, när fläsk ej fanns för hungerns kval, när snäst man gick från bod till bod. Då krävdes tålamod. Vårt land är fattigt skall så bli för den som mat begär. En främling far oss ej förbi. Han har det bättre här än vi Ja ständigt han omhuldas här. Han får, vad han begär. Snart trycka vi på en kupong vår fosterländska sång. / Parodi på Kung Karl den unge hjälte. Brännslekommisionen, förra världskriget Vår B K som en hjälte har stått i rök och damm, drog yxan från sitt bälte, och bröt i skogen fram. Hur svenska stålet biter vi har fått pröva på. Ur vägen med inviter om avsked för B K. Och en mot tio ställdes av retad kommision. Och dementier fälldes i varje kritisk Jon. / Allt Sveriges folk tillhopa ej skrev för B K bud fast 've' man hördes ropa med hemska klagoljud. Fast harmens rodnad blossar kring Sverige längesen Är B K kvar och frossar på vad den tar för ve'n Den är odöglig tror den. Vi vänta på nåt gott, att B K uti Norden ska bli en saga blott.
Jaktlycka
När skytten gick till nattvardsbordet första gången sväljde han ej ner brödet. Detta jämte ett blad ur bibel och psalm- bok gjordes till förladdning i bössan. Så gick skytten ut på jakt, tittade i bösspipan som han gjort skytt- säker fick då se Jesus hängande på korset. Då siktade han på honom. Efter detta kunde han fälla det byte han åstundade. (Var man nog kallblodig att gå tillväga på ovan omtalade sätt var man nog ej heller blödig mot djur.) Omkring 1865 fanns det gott om vilda djur i Norra Skånes socknar. I Oderljunga / och Perstorp var både vargar och lodjur talrika. De var mycket närgångna under stränga vint- rar, rev hål på taken till lagårdarna. Ofta voro dessa ingenting annat än källare utgrävda i backarna, varför vild-djuren tog sig in utan svårighet. Väl inkomna skonade de intet liv. Somliga lodjur liknade vargar både till storlek och utseende, folk kallade dessa varglo. Andra påminde mer om kattor. De kallades kattlo. Hela socknars folk drog ut på skallgång. Därvid förde man så mycket västen som möjligt för att skrämma fram djuren. En fågel med skärrande läte, som om kvällarna flyger över mossar kallades "horsagöken". Denna fågels läte här- mades med ett redskap som benämn- des "horsaskärran". Detta redskap var vinkelformigt med en snurra / i vinkelns hörn och ett handtag i ena vinkelbenet. Så många som möjligt hade ett sådant redskap med sig vid skallgång. Vargarna drog vid denna tid i stora flockar genom trakten och utgjorde en verklig landsplåga. Den som lyckades fälla sista vargen och därmed befria folket från plågoriset blev mycket hedrad. Han fick namnet Vargen, och hans hus kallades Vargahuset. Att skjuta en orm var lycka för bössan, att skjuta en katt däremot gjorde bössan skrämd.
Hammarforsens brus
Hammarforsens brus
Låt utan namn
Låt utan namn
Skånska valsen
Skånska valsen
Mellby kyrkklockor
Mellby kyrkklockor När Norra Mellby kyrka byggdes skulle de ha en klocka som där var bra klang i. Det beställdes en klocka i Köpenhamn och där var en så väldig klang i den att första gången den ringde flög den bort och sjönk ner i en kärrhåla tätt intill kyrkan. De försökte få upp den men det gick inte och då skickade de bud till Köpenhamn och fråga vad de skulle göra. Jo de skulle föda upp två stutar på söt mjölk, Och då på den tiden hade församlingen inte råd till att föda upp mer än den ene och så fick prästen som var rik föda upp den andre, men prästen var snål och blanda vatten bland mjölken och då de så skulle ha upp klockorna och några hade fått upp den så skratta det nere i djupet och en hånfull röst sade: "Vanbugen han lyr inte" och så med detsamma sjönk klockorna ner igen och sedan har de aldrig fått upp dem. Upptecknat efter mors berättelser av Anna Jakobsson, Tjörnarp, Skåne
Folksaga, berättad av, Fru Anna Björk. Lund. Vilke...
Folksaga, berättad av, Fru Anna Björk. Lund. Vilken i sin ordning hört den av sin ännu levande fader, Nils Kristersson född år 1851 i Kornheddinge, ### Kongsmarken, Skåne. Pojken som lärde sig trolla. Aarnes 325 (jfr. 302 enl. Nicolovius version) Det var en gång, en fattig familj, som hade många barn, och därför svårt att försörja sig, fadern beslöt därför att den äldste pojken, fick begiva sig ut i världen för att själv skaffa sig kläder och föda. Och en dag tog han pojken vid handen och begav sig i väg, för att tag tjänst hos någon Herreman, efter en lång vandring kommo de till ett stort vackert hus, "här får vi försöka vår lycka" sade fadern", De knackade på dörren, och vid ett, "stig in" öpppnade de och stego på, en fin förnäm herre satt därinne, de omtala sitt ärende, och snart voro de överens om platsen, pojken blev antagen som betjänt hos den fine herren vilken var en stor Trollkarl. pojken blev lovad en summa guld, när han tjänat ett år hos honom, men då skulle han vara sin herre till belåtenhet, annars döda han honom, Arbetet skulle endast bestå däri att han skulle städa och damtorka, trollkarlens eget rum, och så låg där på bordet en uppslagen bok, den fick pojken ej läsa i, för då blev han dödad genast, det var nämligen en trollbok. Fadern gick nu sin väg och pojken började sin sysla med att städa och damtorka, stora svärd och spjut hängde på väggarne, tunga så pojken förmådde ej rubba dem ur sin plats, snart kom han till bordet, där låg den boken, som han var förbjuden att läsa i, han kunde dock ej emot- stå lockelsen, att läsa litet, ingen behövde ju veta det, och snart var han i full gång med att läsa, sida efter sida, han tyckte sig genomströmas av en underlig kraft, han avbröt sin läsning gick bort till väggen försökte / lyfta på ett svärd, och se han kunde, rubba dem litet, han fortsatte att läsa några sidor varje dag, och snart kunde han lyfta ner dem, han läste vidare, och nu kunde han taga ner dem lätt och ledigt, och omsider kunde han hantera dem bäst han ville, han låtsa ändå intet om det, utan beklaga sig i stället för trollkarlen, att han hade så svårt för att dam torka svärden och spjuten, Trollkarlen var nöjd då han hörde det, därav trodde han sig förstå att pojken ej läst i boken. Snart var året gånget och pojken skulle hava sin lön, en "tunna guld", Trollkarlen förde fram en stor säck full med guld, det hade pojken nog skäl med, men han tordes ej förråda sig, därför begärde han en liten säck som han kunde taga litet i sänder i och gå hem till sina föräldrar med, det fick han gärna, då pojken kom utom dörren förvandlade han sig till en fågel, och flög ett stycke ifrån huset med sin lilla säck, vände åter efter mer, men förvandla sig då till pojke igen, till sist hade han allt sammans borta; den sista gången låtsa han sig hava glömt den lille säcken bad att få låna den store, fick det också, slåg sen alltsammans i den store, och förvandla sig till en stor fågel, och tog säcken på ryggenm och flög hem till sina fattiga föräldrar, där blev stor glädje över sådan stor rikedom, Å ni skall nog få mer sade pojken, i morgon är det marknad i staden, då skall ni finna en stor vacker brun häst i ert stall, den skall ni rida till marknads med och begära 500 kr för den. snart kommer det en, som vill köpa den vilken ej är någon annan än trollkarlen, han köper den strax, för han misstänker att det är jag, sade pojken, morgonen kom, fadern gick ner i stallet, där stod en vacker brun häst, han lade sadel på och begav sig i väg till marknaden, snart var han framme med sin ståtlige häst, en köpare infann sig det var Trollkarlen betala 500 kr för hästen, samt förde den in i ett stall, / samt stängde dörren och gick sin väg, snart började hästen undergå en förvandling, och snart var där ingen häst, utan en lite fågel, vilken kröp ut ur en glugg, och flög emot hemmet och snart var han hemma, förvandla sig åter till en pojke, samt steg in, fadern var ej hem kommen, men kom sen, "se så, far, nu har ni fått fler pengar, jag ville bara visa er vad jag lärt ute i världen nu får far tala om litet nytt som hänt medan jag varit borta", sade pojken, fadern omtala då att Konungens dotter blivit bortrövad och satt i stort torn, samt bevakades av en fruktansvärd drake som hela landet skulle försörja, den fodrade var dag, 7 lägla (ankare) vin, 7 feta svin, annars spruta den eld på staden, Konungen hade utlovat åt den som kunde döda draken och befria prinsesan, halva kunga riket, samt få prinssess till maka, när pojken hörde det beslöt han sig för att rädda konungadottern, och dagen därpå gick han och erbjöd sig, att leverera maten till Draken, Då han kom till tornet fick han se ett rysligt vidunder, ögonen glödde som eld, och det ### våldsamt med stjärten det hade fått väntat några minuter på maten, pojken hade kört så sakta, "kom fram skall du få din mat" ropade pojken "nej kör längre fram" skrek draken "nej inte ett steg längre" sade pojken, då sprutar jag eld på staden", ja gör det" sade pojken, för nu kör jag hem, då blev en ryslig uppståndelse i staden, då de fingo veta hurt det gått, alla trode nu att deras sista stund var kommen men pojken trösta dem m ed att det ej var så farligt, andra dagen gick det på samma sätt, tredje dagen kom "kom nu fram skall du få din mat" skrek pojken draken var alldeles vild av raseri, pojken retades värre med draken som nu utmana pojken till tvekamp pojken förvandla sig nu til en drake och båda brottades men draken som ej fått mat på tre dagar dukade snart under, och således segrade pojken - / och befriade den fångna prinssesan, samt fick henne till maka, och sen halva konungariket, och till sist blev han konung över hela landet. Fru Anna Björk Lommavägen 20 Lund
Bondevisa.
Bonden plöjer med sin plog, gräver med sin spade, åker, äng det har han nog och en rymlig lade. Han har oxar, hästar, kor, getter, får och grisar. Höns och gäss har kära mor, dem hon mycket prisar.
Historien om ett mord
En rövare mördade en brud i Rya socken och stal brudkronan. Vart bruden tagit vägen, visste ingen. Det gick många år. En kväll kom en person till brudens hem och bad om logi. På natten pratade han i sömnen: "Bruden ligger i Rya 'måse' och gulled har på i min påse". Föräldrarna till den mördade hörde detta. Man fann den döda i mossen och rånaren fick plikta med livet.
Vaggvisa
Vaggvisa Nedanstående visa hörde jag i min barndom ofta sjungas av en 80 årig, nu länge sedan död gumma. Den talar om en ung mjölnarhustru som ledsnat på sin gamle man och i stället skaffat sig en yngre älskare som brukar komma på besök när den gamle gått till sitt arbete i kvarnen. Hon brukar lägga ut något slags tecken, vad det var har jag nu glömt, i en gammal trädstubbe utanför dörren. När älskaren infinner sig och ser det avtalade tecknet vet han att far själv är hemma och att det då är bäst att packa sig iväg igen. Emellertid har gubben helt oväntat stannat hemma en kväll utan att hustrun har lyckats komma ut för att varna den andre mannen. Han kommer, tror att allt är klart och så bultar han på dörren och då han tror att den unga kvinnan ej hör honom bli hans slag på dörren allt starkare. Hustrun vet i sin ångest ej vad hon skall taga sig till, ut törs hon inte gå för att ej väcka sin mans uppmärksamhet, han hör lyckligtvis dåligt, så att han ännu ej har hört det ivriga bultandet. Då börjar hennes lilla barn att gråta och nu vet hon hur hon skall göra. Hon börjar sjunga för barnet och söker på samma gång varna sin älskare på ett sådant sätt att inte mannen skall förstå något. 1. Jag ser ditt lilla öga, lille vännen min igenom fönstret höga, i kväll får du inte gå in. I aftes så glömde jag stubben och dej, dej och dej och dej Jag tror att den kar'en är fuller och galen som inte kan höra att far är hemma, far är hemma Vyssan lullan dej. 2. Vem är det som knackar på låsen, lille vännen min Koen har kalvat i båsen, i kväll får du inte gå in I aftes så glömde jag stubben å dej, dej och dej och dej. Jag tror att den kar'en är fuller och galen som inte kan höra att far är hemma, far är hemma Vyssan lullan dej. / 3. Kalvarne beta i ängen, lille vännen min, och stygger han ligger i sängen, i kväll får du inte gå in I aftes så glömde jag stubben och dej, dej och dej och dej Jag tror att den kar'en är fuller och galen som inte kan höra att far är hemma, far är hemma Vyssan lullan dej 4. Kom till mej i otte, förr än hanen gal då är gråskägg borte, han står på kvarn och mal I aftes så glömde jag stubben och dej, dej och dej och dej. Jag tror att den kar'en är fuller och galen som inte kan höra att far är hemma, far är hemma Vyssan lullan dej Här börjar emellertid mannen tycka att hustrun sjunger så underligt och då han frågar vad det är för en visa hon sjunger svarar hon: Något måste man låta, kär lilla vännen min att barnet ej må gråta, i kväll får du inte gå in. I aftes så glömde jag stubben och dej, dej och dej och dej Jag tror att den kar'en är fuller och galen som inte kan höra att far är hemma, far är hemma Vyssan lullan dej