Transkriberad uppteckning

Min morfars farfar hette Ola Davidsson. Han rådde om gården Lilla Svedala. Han var gift två gånger och hade 18 barn. Han delade sin stora gård mellan sönerna. Och till några köpte han jord. En av Ola Davidssons söner hette Jöns Ohlsson. Den gård han fått, hade förr till- hört adelsgodset. Det var tillsammans 70 bön- der, som köpt jord från det styckade god- set. Femtio år senare lurade greven bönderna, att lämna honom sina köpekontrakt. Han ville se på dem. Sen fick de inte kontrakten tillbaka, och han drev dem bort från går- darna, och lade dem under sitt gods. Det bekom honom ingenting, att han ruinerade bön-derna och bragte dem till tiggarstaven. De försökte få igen sina egendomar, men / fingo dem inte tillbaka. Men Jöns Ohlsson i Lemmeströ ville inte låta sig nöja med detta. Han inledde process mot greven. Och han gick till kungs bokstavligen talat, ty när han höll på att förlora gården, hade han ju inte råd till skjuts. Kungen var Gustav IV Adolf och han blev avsatt, innan han hann undersöka Jöns Ohlssons sak. Och Jöns Ohlsson förlorade och försörjde sig sen som vagnmakare. Jöns Ohlsson hade tre söner och en dotter. Sönerna hette Sven, Ola och Nils. Sonen Sven tog sin fars förnamn till efternamn och kallade sig Sven Jönsson. Men de bägge bröderna togo faderns ef- ternamn och kallade sig Ohlsson. Sven Jönsson, undertecknads morfar, blev hovbonde = torpare på Häckeberga gods. Men de båda Ohlssönerna blevo lärare den ena vid Lilla Bedinge Vestermark, den andre vid Källstorp. / Min morfar Sven Jönsson var född 1808 och dog 1894. Han var gift med Gertrud Larsdotter född 1818 och död 1878. De hade till- sammans sju barn, som nådde vuxen ålder, tre dog i späda år. Huset där dessa barn växte opp innehöll ett större rum stugan och ett litet kallat ’kammersed’ och så fanns det ’stersed’ eller köket. Men ’stersed’ hade inget fönster, varför man måste öppna dörren mer än som var nyttigt för hälsan. ’Kam- mersed’ fick nog mest användas som spis- kammare ty sådan saknades visst helt och hållet. Golvet var tilltrampad lera. Blev ett får, föl eller gris eller lamm sjukt togs det in i stugan, tills det blev friskt igen eller dog. Överhuvudtaget dog massor av djur. Men veterinär fanns ju inte. Mormor hade lärt sig signerier i sin ungdom. Men hon ansåg signeri för synd och använde aldrig sin hemliga kunskap. / Den som var hovbonde skulle arbeta på godset ett par dagar i veckan. Den andra tiden fick han ägna åt sina egna åkertegar. Först fick han fälla träden, sen fick han bryta sten och stubbar, innan han fick några åkerlappar, att försörja sig och familjen på. Dessutom skulle han lämna av gårdens produkter till godset: smör och ost, lamm och får och gäss. Blev det så missväxt, hade de ofta ingenting att äta i torpstugan. Sen gammalt hade hovbönderna haft rättighet att plocka fall- ved i skogen förutom de stubbar de bröt på sin egen mark. Denna rättighet tog man ifrån dem i senare tider. Och så hade de rättighet att fälla enar i skogen. Av dem gjorde de korgar och sålde. De sålde även hela enelass till städerna Malmö och Lund. För resten använde de ene att strö på golvet, att röka fläsk med, och att skålla mjölkkärlen med. Men nu skulle / det vara slut med försäljningen av ene. Det blev hovbönderna förbjudet. Nu kom detta förbudet ett missväxtår, och morfars hade inte mat i huset. Morfar fällde enbuskar lastade sin vagn och ville köra till stan och sälja det. När morfar kom kö- rande, mötte han skogvaktaren. ”Kör hem igen med ditt ene, Sven Jönsson!” sa skog- vaktaren. ”Jag vill inte anmäla dej” Men morfar körde inte hem utan tog en annan väg. Nu ville oturen, att han mötte själva baronen. ”Jag trodde åtminstone att du var ärlig, Sven,” sa baronen. ”Ja, det är jag,” sa morfar. ”Men förr fick vi ju sälja ene, och jag förstår inte varför vi inte får det längre.” ”Du ska lyda!” sa baronen, ”även om du inte förstår.” ”Men jag har intet bröd i huset,” sa morfar. ”Då kunde du väl kommit till mej och fått bröd!” Så skrev baronen ett / intyg, att Sven Jönsson hade rättighet att hugga ene i skogen och sälja. Och morfar fick ett bröd med sig hem till familjen. Morfars frimodighet hade slagit an på baronen. – När bönderna skulle göra dags- verk vid godset, fingo de ju ofta försum- ma sitt eget arbete. Före morfars tid hade nog inte dagarna så noga fixerats i kon- trakten. Därför hände det en gång, när bönderna körde in baronens hö, att han förklarade, att höet inte var torrt. Han ville tvinga dem, att köra det tillbaka till ängarna. Men då rann sinnet på bönderna. Några tog fast herremannen och hotade att dränka honom i hans egen sjö. Häckeberga slott låg ju ute i sjön och hade som alla herr- gårdar vindbrygga. Då blev adelsmannen spak och han tillät bönderna att fort- sätta att köra in hans hö i ladan. / Liksom herremannen i Lemmeströ berövat Jöns Ohlsson sin gård, berövade herren till Häckeberga torparna på godset sina torp. Det gick så till. Sedan de under tjugo års tid fällt träd, brutit sten och stubbar och fått jorden i hög kultur, ville baronen se deras kontrakt. En hel del var enfaldiga nog att lämna fram sina kontrakt. ”Jaha,” sa godsägaren. ”Nu får du ett annat torp.” Så förstörde han deras gamla kontrakt och körde dem ut att bryta ny mark. Deras gamla stuga revs och godsets ägor var förmerade. Men de stackars hovbönderna var förtvivlade, deras ungdom var gången och de hade inte krafter som förut. Baronen på mor- fars tid gjorde likadant som hans förfäder. Men morfar var varnad, genom vad som hänt hans egen far. Han skrev en avskrift av sitt kontrakt och lät bevittna den. / Så skickade han avskriften till godsägaren. Denne begärde, att få originalet. Men morfar svarade, att det tänkte han behålla. Av- skriften var bevittnad. Herremannen var för- bittrad men kunde ej driva ut morfar och hans familj, som han gjort med flera andra. Förutom de ordinarie dagsverken skulle torparna eller deras vuxna barn komma och ar- beta vid godset. För det hade de så kallad betalning. En 17-18 års flicka hade 25 öre om dagen ifrån solens uppgång till dess nedgång. Om sommaren började de arbetet kl 3. Då skulle de vara framme vid gården. Men som många hade mer än 30 min. väg, fingo de stiga opp klockan 2. Efter ar- betets slut kl 9 var det att traska den långa vägen hem medan hela kroppen värkte av trötthet. – Det var inte blott de vuxna barnen man ville ha arbete av. / Vid höbärgning och råghöst måste också små- flickor på 10 år hjälpa till. De fingo packa höet uppe på gällen. De vuxna ropade på vatten. Vatten lämnades i en stor kruka. Den gick från mun till mun. Men när det blev småflickornas tur att dricka, var den alltid tom. (H C Andersson sagoför- täljaren från Odense, var ofta gäst på de skånska herrgårdarna. Men hade han vetat, hur herremannen slog ut vattnet, så att inte småflickorna skulle försumma sig med att dricka, hade vänskapen mellan dem nog upphört.) På morfars tid var ju ’husagan’ avskaffad. Men mor kunde berätta från äldre tider. Det var en herreman, som brukade prygla sitt folk grundligt. En dag blev in- spektoren inkallad, han kände inte till herremannens sätt. Han kom i tunna sommarkläder. Herremannen lade honom / på en påse och slog allt vad han orkade med en piska. Den stackars inspektören visste nu, vem han tjänade. En annan gång var det skogvaktarna eller bönderna, som hudflängdes av adelsmannen. Men nu var de varnade, och nästa gång de kallades opp till godset, hade de stoppat blånor och papper under kläderna, så att slagen inte sargade sönder deras hud. De slapp nämligen att ta av sig. – Men det fanns en man, som inte var rädd för tyrannen. Han var ej torpare eller anställd hos honom. Och han gav sin harm luft i dessa skälls- ord ”Per Posse. Per Kältring och Per Rackare.” Nu blev han instämd till tinget. ”Varför har Ni kallat godsägaren Posse?” ”Jo, han har en posse, som han lägger sitt folk på, när han piskar dem” svarade ’Gadden’. ”Varför har Ni kallat honom Kältring?” frågade domaren. ”Jo, det är bara kältringar som slås.” / ”Nå, men varför har Ni kallat honom för Rackare?” frågade domaren på nytt. ”Jo, han flår ju folk,” sa ’Gadden’. ”Och att flå det är ju ’rackarearbete’.” Så fick Gadden betala böter för veder- namnen. Men han var förargad däröver. ”Vad kostar en örfil och ett skällsord inför rätten?” frågade ’Gadden’. ”Fem riks- daler,” blev svaret. ”Här har Ni femman Era fehunga,” sa ’Gadden’. Och i det- samma smällde han domaren en örfil. – En dag mötte ’Gadden’ ’Bissen’. ”Vart ska du bissa hän i dag? frågade ’Gadden’. ”A, jag har fått en gadd i ännen. Därför bissar jag,” sa ’Bissen’. – Får man döma efter denna flera hundra år gamla historia, skulle släktnam- nen på våra adelsätter ursprungligen vara öknamn. Men det är kanske istället så, att folket uttalat utländska ord på sitt eget vis.