Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Tro om björnen
Björnarna det är grisarna åt vittren, sägs det, och därför ger hon dom två kannor blod då dom ligger i hi (ide).
osynliga makters spel inne i hus
I en stuga i Timrå ville ingenting ligga stilla, utan saker kastades ner från hyllor och ur skåp. Folk kom långväga ifrån för att se det. (Samma iakttagelse konstaterad under senare tid å två ställen i norra Värmland och enligt tiden från ett ställe i utlandet, jag tror Sydtyskland - upptecknarens anmärkning.
Spöke
Vid tjänst hos en familj Hellgren i Åvike bruk fick jag till bostad ett litet rum i övre våningen av kontorsbygg- ningen. I en garderob intill mitt rum låg en mängd kontors- böcker från brukets storhetstid. I detta rum sades det vara konstigt En man hade en gång legat där och vid 4-tiden på morgonen fått se ett fruntimmer komma in och elda och sopa upp och damma dörrpostar och fönster och och sedan gå ut. Ett ungt fruntimmer hade fått en hastig och konstig död där på gården för en längre tid tillbaka. Från bokgarde- roben hördes många nätter prassel, som om det varit ett sådant arbete där bland böckerna. En natt knackade det på garderobsdörren tre ggr. med en stunds mellanrum mellan varje knackning och någon liksom famlade upp efter väggen i garderoben bakom min sängplats i rummet. Jag gick ner till ett fruntimmer i ett annat hus å gården och lade mig.
Mylingar
I Lokåsen, ett fäbodställe, som ligger 2 mil söder om Erikslund, hörde I.-B. Haglunds moster, Kätsin, en sommar ideligen barngråt vid en hölada. Det troddes, att en kvinna, som gått vall där sommaren förut mördat sitt nyfödda barn och sedan gömt det vid denna lada.
Om kloka
Om kanske Borgsjös största trollkarl, Per Grund i Grundsjön kan utöver det myckna som tidigare nämnts om honom blott omtalas, att han kunde åka över en av Grundsjöarna på en stenhäll. Han stod på stranden och ropade efter båt men fick ej någon, och då färdades han i stället över sjön på en flat stenhäll. en gubbe i Holms socken i mellersta Medelpad (grannsocken till Torps) var trollkunnig. Han påstås ha förvärvat sin trollkunnighet genom att taga upp en död person ur graven. Detta lik behöll han sedan, men han tog endast vissa delar av liket (fingrar etc.) för att kunna trolla därmed. Söder om Ångesjön hade Gullik Jonsson (sagesmannen) i många år sitt hem (innan han flyttade till sin nuvarande gård i Ånge köping). Där hade också en kvinna vid namn Malin sitt hem. G-J:s mor hade en gång en ko, som var duktig att mjölka. Så plötsligt upphörde kon att både äta och mjölka. G.J.s mor sökte då upp Malin, som genast frågade, huruvida någon varit in i fähuset, sedan kon blivit befruktad. "Ja, det har Israels Stina – grannmoran – varit". Svarade GJ:s mor. "Ja, jag förstår det", sade Malin. Malin gav då kon någonting, och kon blev snart bra igen. Malin tog en gång bort en värk på knäet på G.J., då han var borta och körde timmer. Han körde då vid ett tillfälle på sidan om vägen genom att hästen gjorde någon "manöver" och han blev alltså skrämd (!). Av Malin fick han då en isterbit att smörja knäet med. Efter smorningen skulle han kasta denna isterbit på elden. G.J. blev genast bra i sitt knä. – Det var en trollkunnig man vid namn Jöns-Olov, som bodde i Ånnbyn mellan Bräcke och Stavre i sydöstsra Jämtland. G.J. såg en gång i sin barndom denna Jöns-Olov stämma blodet på en pojke, utan att han såg pojken. Det räckte bara med att han visste om att pojken höll på att förblöda. En gång botade Jöns-Olov en ko åt en person, som hette Åkerman. Kon fick intaga något slags "smörja". Kon hade dessförinnan upphört att mjölka helt plötsligt. Kon blev nu bra med ens. Djurläkaren, som kom till Åkerman, fick se, hur kon såg ut i munnen efter Jöns-Olovs behandling. Djurläkaren yttrade emellertid: "Det finns sjukdomar, som ej djurläkare kunna bota."
Mylingar
Vid en bastu i Julåsen, 10 km söder om Erikslund hörde man för omkring 100 år sedan ofta barngråt om kvällarna (alltid vid skymningen!) Det troddes vara en kvinna, som mördat sitt nyfödda barn vid den platsen. När man sedan skaffat det en "hjälppräst", som gick där en kväll och "läste" över barnet, blev det tyst.
Om kloka
Beata Ros hette en trollkunnig kvinna. Hon var den sista person, som blev avrättad på avrättningsplatsen på Bergåsen. Beata Ros hade ramsvart hår och var mycket vacker samt dessutom mycket duktig att sjunga. Då hon skulle avrättas sjöng hon, och skarprättare fick se tre huvuden, då han skulle avrätta henne. Hon förvände synen på honom. Han hade "tusen" att "taga" rätt huvud, och Beata Ros blev alltså halshuggen. Andra personer i Borgsjö som blivit avrättade på Bergåsen äro Malin i Åsen och Lapp-Jacke. Malin blev halshuggen, emedan hon mördat sitt nyfödda barn, och Lapp-Jacke därför att han mördat sin mormor med en potatishacka. Denna hacka och en potatishink (efter honom) lär finnas än i dag i kyrkvalvet i Borgsjö kyrka.
Om kloka
Det var en gång man skulle frakta en död i en likkista från en skogsby ned till Erikslund. Man höll ej på att komma någon vart. Det var så tungt, att hästen ej kunde draga kistan längre sträcka än 5-6 meter i taget (="så långt som hästen och kistan var sammanlagt"). Sedan måste man vila, ideligen alltså! Man kom så småningom fram till en enstaka gård på skogen, där man fick låna en häst. Nu hade man alltså två dragare. Men det gick ej ett dugg bättre. Sedan man efter många mödor kommit fram till ytterligare en enstaka gård, där det bodde en klok gubbe, "vände sig bladet". Gubben (namnet ej bekant!) spände för sin gamla hästkrake i. st.f. de båda andra hästarna, (som helt naturligt vid det här laget voro helt uttröttade). Sedan tog han ett visst blad ur psalmboken och lade detta innanför selen på hästen. Därpå strök gubben med handen över likkistan och sade: "Sätt dig på nu, Satan, skall du få åka!" Efter denna ceremoni var ingen svårighet att kunna köra med kistan.
Om kloka
För närmare 100 år sedan var i Borgsjö en person, som kallades Pôsskän (enligt en senare uppgift av Jon Petter Jonsson i Hallsta, 87 år skulle denna person vara Jon Persa väster i Ångebyn) Denna Pôsskän mötte en gång en vinterdag några personer, som körde timmer i skogen. Själv hade Pôsskän ingenting på sitt kördon; han var nämligen på väg till skogs för att lassa på ett timmerlass. De, som kommo med sina lass, hade bråttom (mer än nödvändigt!) och fordrade, att P. skulle köra ur vägen för dem. Det var mycket snö och dålig väg. Utan att han visste ordet av, togo de resolut P:s häst och doning och lyfte alltsammans i snön på sidan om vägen. P. låtsades, som om ingenting hänt. Men då P. på kvällen kom körande med sitt lass, så stodo de andra kvar på samma ställe med sina lass. "Ha ni inte kommit längre än och voro så brottom i morse?" frågade Pôsskän, som nämligen hade trollat så, att de ej kunde taga sig ur fläcken (som straff för deras tilltag). De hade fått stå där hela dagen. "Kör nu!" sade P. till dem, och hästarna gingo åter som vanligt.
Husandakt på söndagen
Husbonn skulle läsa predikan på söndagarna, och då skulle både liten och stor höra på. Var husbonn förhindrad, kunde någon annan lämplig läsa, men helst skulle det vara husbonn. Och barna dom fick aldrig gå bort i andra gårdar utan lov (på söndagen). Det var föräldrarna som höll ordning på barnen och inte tvärtom som nu.
Gengångare
I Ensillre by fanns en gumma, Johan Pers-käringen, som var mycket elak och arg till sin natur. Hon hade en gång mördat en gårdfarihandlare. A. Anderssons morbror, som då bodde i Ensillre hade flera gånger sett henne, sedan hon avlidit. Hon "gick igen". Han blev störd av henne ideligen. Möblerna i rummet blevo omflyttade. – Nygårds-Pers Julla (eg. Juliana) från Östby sågs ofta gå in. Hon hade fått en bråd död. Man ansåg, att hon visade sig, därför att hon ej levat färdigt. Hon hade något att förtälja för sina anhöriga. – Per-Nils Kerstin från Östby sågs gå igen. Hon bar på huvudet en plåt med glödande kol på.
Tômmtn m. best. allmän benämning för tomten
Tomtens utseende: Han var liten till växten, hade grå kläder samt en röd toppmössa på huvudet. Tomten flätade manen på vissa hästar i stallen. Där tomten fanns, trivdes hästarna bra. – På julnatten satte man alltid ut av all julmaten. Den sattes ut i stallslidret och vid fähusporten. Spiltan står över tomtarnas bord. Hästen, som står där, är orolig, och måste flyttas. Då blir allt lugnt igen i stallet. En gammal sägen berättas om en tomtgumma, som kom hem till en bondhustru för att få hjälp av henne med en förlossning (=det gällde en annan tomtgumma). Bondhustrun följde med tomtgumman, men innan hon gick, tog hon ett garnnystan, som låg på bordet, och satte fast ena garnänden i en knapp (=handtag) i dörren samt stoppade på sig nystanet, för att hon med hjälp av hela nystanets garntråd skulle hitta hem tillbaka. Nystanet räckte lyckligtvis ända fram till tomtgummans bostad. Förlossningen gick bra, men strax efteråt började en häftig regnskur, som föll över barnaföderskan och barnet. Bondgumman flyttade då undan de två för regnet. Då sade den tomtkäring som varit [hos] bondgumman, att det var bondens häst, som förorsakade den (ej känt, om det verkligen var så, att det regnade, just då hästade lät sitt vatten!) Det vore bättre, om bonden skaffade sig en märr i stället, medade tomtkäringen. När bondgumman kom hem igen, talade hon med sin man om vad tomtgumman sagt. När de då tänkte efter, så kunde de mycket riktigt konstatera, att de ej haft någon tur med hästar av maskulint kön men däremot med märrar. I stället för att nu byta bort den häst de nu hade mot en märr, flyttade de hästen i stallet, och se: nu fingo de tur med hästar av bägge könen i den gården. – För att få tur med kreatur i stall och fähus, skulle man, innan man byggde dessa hus, kasta "ett kronans mynt" ned till tomten, så fick korna och hästarna vara i fred för tomten. – När man skulle göra en kolbotten, fick man lov att se till, att man ej gjorde denna rakt över någon liten stig, där tomten kunde tänkas gå fram. Gjorde man emmellertid så, kunde man vara övertygad om att man fick "genomgång" och "frät" i milan. Det blev bara småkol. Detta ombesörjde tomten. – När en kolare i kojan i skogen blir väckt, är det kôlts'mmtn, som är i farten. Man hör då i sömnen sitt eget namn ropas av tomten. – "Gå inte, för tomten tar dig", sade man för att skrämma (små)barn att gå ensamma ut i mörkret, i synnerhet till brunnen, bäckar etc. M.S:s syster såg en gång i Tretjärnoxen (en liten finnby mellan Erikslund och Julåsen) en liten grå gubbe med röd mössa. Det var tomten. Han gick väldigt fort, och han korsade M.S.:s systers väg. Man berättar allmänt, att tomten flätar manen på hästarna. Det har M.S. sett, (nämligen att hästar haft flätad man, vilket tomten absolut måste ha gjort!) Hästar som få sin man flätad av tomten trivas bra i stallet. Tomten tycker ej om hästar, som äro "blacka" till färgen. Hästarna trivas ibland i stallet. De bara stå och slå med benen och äro oroliga. De föra oväsen. Bli blöta av svett. Detta förekom endast i vissa stall. Ett botemedel härför var, att man satte en bit spegelglas i väggen bakom där hästen stod. På julkvällen skulle tomten ha risgrynsgröt. Denn satte man ut åt honom. De människor, som hade tomte hemma hos sig, fingo som tecken härpå, liksom svarta fläckar i ansiktet. Man talade om kôltômmtn (koltomten). en sådan tomte väcker kolaren, han knackar på kojdörren och ropar, när han ser, att milan börjar brinna.
Källor
På Ensillreskogen finns en s.k. hälsobringande källa, den s.k. sùrtjâlla. Många lytta och ofärdiga som kommit till denna källa och druckit av vattnet ha fått lämna sina käppar och kryckor. De ha blivit botade av vattnet. –Till den begynnande kristna tiden anknyta sägnerna om den norske konungen Olov Haraldssons sista färd till Stiklastad år 1030, vilka särskilt i Borgsjö varit ovanligt levande och helt visst byggde på historiskt underlag. Än idag visar man ej långt från kyrkan vid den gamla färdvägen efter Bergåsens fot på S:t Olovs källa, vid vilken en minnessten i senaste år blivit rest. Invid källan ligger "S:t Olovs gryta", en urholkad sten, i vilken enl. sägnen helgonkonungen vattnat sin häst. I folktron har det vatten, som står i denna gryta, haft en särskild kraft. Ännu så sent som för ett sekel sedan var det allmän sed bland allmogen att före slåtterns början doppa liarna i detta vatten för att därigenom ge dem ett skarpt och hållbart bett.