Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Gastar
Gasten var inte annat än en död unge, som de hade tagit liv av och gömt. Gasten skrek som en unge. Det var en som mötte gasten och fråga: "Vad vill du, mitt lille barn?" Då tala han om, att mor hans hade tagit liv av honom och stuckit honom under en tuva. Så bad han, att karlen skulle vara så snäll och frakta honom till kyrkogården. "Det skall jag göra i Jesu namn", svarade han, och sen blev gasten borta.
Knyta för gulsot
Min mormor hon "knytte för gulsot". Hon tog en garnhärva och drog ner över den person som var sjuk, och så knöt hon på något sätt så den liksom skulle sitta ihop kring honom. Så drog hon den helt ner över honom, och så la hon den på elden, och om den då brann gult, då var det bra, då skulle han bli frisk. Hon läste för skott också, min mormor.
Den kloke stillar värken
Det fanns såna där klok-gobber förr, som kunde lite utav varje. Det fanns en sån där som hette Kämpenberg, i Rätan. Och så var det en gång en flicka här som fick en sådan förskräcklig tandvärk, och då tog en ifrån gården och for till Kämpenberg. Och då han hade talat med honom, så sa han: "Nu tro je fäll dä ha jedd sä." Och vid samma tid hade värken slutat för henne.
Schyssängäl (Skyddsängel)
Skyddsängel ansågo de gamla, att alla människor hade. Denna skyddsande tillträdde sin tjänst vid indevidens födelse, följde sedan sin skyddsling hela hans liv. Ja, även efter döden hade ängeln såsom uppgift att ledsaga skyddslingen fram till dommaren på den yttersta dagen. Åtskilliga berättelser veta förtälja om, att företrädesvis barn och märkligt nog också berusade personer, på mirakulöst sätt räddats från en säker död, även "vanligt folk" ha också räddats dock mera sällsynt. – Berättelser finnas även om, att skyddsänglarna ha uppenbarat sig fullt synliga. Man har när så hänt, oftast sett dem stå vid något barns säng, om nu barnet då varit sjukt, då var synen bivis om, att barnet skulle tillfriskna. Det berättades även om, att gråtande änglar iakttagits vid sidan om särskilt syndfulla personer eller brottslingar, strålande glada änglar ha betraktat lekande barn eller vandrat vid sidan av goda eller utpräglat gudfruktiga personer. Flera åldringar visste också berätta om, att de förnummit – hart när kännt sin egen ängel just i farofyllda ögonblick eller när de själva stått i begrepp att begå någon synd eller ond gärning och genom detta förhindrats, efteråt när varan (faran) avvärjts ha de haft känslan av, att deras ängel varit strålande glad. Men – tyvärr – fanns det också mer eller mindre ondsinta änglar, tursamt nog, så voro dylika ytterst sällsynta, i regel blevo de också "avsatta" när deras verkliga sinnelag uppenbarades. Detta entledigande kunde ofta komma försent, de hade hunnit åstadkomma hart när obotlig skada hos den människa de satts att övervaka och skydda. Det var förr vanligt, att de gamla sade, den eller den har nog råkat få en ond skyddsängel, när vederbörande, som saken gällde, utvecklades till syndiga och brottsliga samt ondsinta individer. Däremot hörde det ej alls till något märkligt, att skyddsänglarna voro lekfulla och ställde igång med små oskyldiga puts, såväl för sin egen skyddsling som andra personer. En del gamlingar berättade då, att man någon gång kunde få höra änglarnas silverklocksklingande hjärtliga skratt, vilket ljöd så överjordiskt vackert, att åhöraren föll i hänryckning. Även vissa djurarter ansågos ha skyddsandar, dock ej en för varje djur, hur dessa väktare arbetade, har det varit mig omöjligt få något exakt besked om av sagesmännen.
Tandvärken insatt i träd
Det var en som var från Holmbergsgården efter Storsjövägen, och han fick en sådan förskräcklig tandvärk en gång, och då gick han till en gubbe i en skogskoja där som kunde ta bort tandvärk. Och han satte in tandvärken i ett träd, men det vet jag inte hur det gick till. Men han hade sagt, att så länge trädet stod skulle han få behålla tänderna. Och det gick så. Han hade ingen tandvärk och fick behålla tänderna, men så blev trädet stämplat och nedfälld till kolved, och då miste han alla tänderna.
Den trollkunnige prästen
Det var prosten Tegnander som skulle till Stugun, då det var sån storm på Gesund. Då fråga han, om dom kunde ro över på två timmar, och då sa dom att det skulle dom kunna, och då hade han bara tagit upp ett finger i luften, och då blev sjön alldeles stilla. Men så fort dom hade kommit till lands, så blev det samma storm. Och då han var på begravning också, och det var regn, så kunde det hällregna omkring, men det var torrt kring graven.
Puken
Puken det är ett nyste som rulla och har dragit från de andra till den, som rådde om den. Såg man pukdynga kunde man känne hon, och då måste hon komma hon som rådde om puken. Det var en gubbe bort mä åa som sa han hade fått pukdynga på brunnoven(?). "Ja tänne på", sa-n, "dom komme no å. Dom vart no sjuk å", sa-n. Han var farligt vidskeplig.
Stål vid badning
Man skulle lägga stål i vattne då man bada, för man var rädd för nätjen. Jag bada tillsammans med en annan pojke då ja var barn, och han la alltid en kniv i vattnet innan han gick i, så han inte skulle "råk ti ti vattne." (d.v.s. 'råkat ut för ont', bli sjuk. Ån den 16 sept. 1932, Ella Odstedt Anm. När sagesm. säger att man lade stål i vattnet vid badning för näckens skull, så måste det betraktas som en osäker uppgift. Han säger visserligen som svar på upprepad fråga att näcken skall vara dialektens benämning på ett manligt sjöväsen, men då det i ett annat fall också visar sig att han berättar en sak som han läst, så har man anledning misstänka även denna uppgift – tills den bekräftats genom andra belägg. Märk också den senare delen av hans uppgift, att man skulle "råk ti" i vattnet när man ej hade stål där. Detta torde vara ortens tradition.
Mördat barns gengångare
Då jag var barn var det en gammal [lapp-] gumma hemma i Offerdal som berättade, att det var en som hade dödat ett spädbarn i hemlighet, som ingen visste. Så kom och flytta ned renarna en gång, hade akja och körrenar och kom förbi det där stället, ledde ren. Då kom det en och rusa fram och hälsa på henne. Och hon satt i tjärise och vände sej om, och han tog tag i huvudet på henne och vred om det, så att ansiktet kom bak. (Vet intet annat namn på detta slag av gengångare än det gemensamma raoka.)
Utan titel
Johan Olofsson (Johan Orsa) var riksdagsman och hemmansägare, Han dog omkring 1940 talet. Han såg storsjöodjuret två gånger. Det var i mitten av augusti 1898. Det var en pojke som gjorde honom uppmärksam på det. Det sam eller flöt sakta, men antagligen blev det skrämt för det höjde sig över vattenytan och gjorde en hastig vändning och försvann. Djurets längd uppskattade han till ungefär tolv meter. Det var första sången han såg djuret. Andra gången var samma år 1898 på hösten. Då var de sju personer som såg det utom Johan Orsa, Jöns Olsson och bland andra två sågverksarbetare anställda på Johan Olofs sons sågverk Sjön var lugn. De såg djuret omkring tio minuter. De såg alla tydligt pucklarna tre -fyra stycken på djurets rygg. Djurets rörelse satte vattnet i svallning. Det dök ner i vattnet och försvann.
Olika slag av änglar
Har tidigare upptecknat om åldringarnas tro över skyddsänglarna, genom ett förbiseende kom inte följande med i den uppteckningen: "Tjeruban" keruberna – välbekanta för de flesta från förekommande "avbildningar" – ansågs vara "småänglar" även änglarnas barn. De sades vara väktare bland annat vid porten till – det genom syndafallet, för människorna förlorade – paradiset. När övriga änglar utförde musik på sina silverharpor och övriga an (av) denna ädla metall gjorda stränginstrument så stämmde keruberna in med sina guld- och silvertrumpeter. Keruberna ansågos också vara något av "hemmelrikets upptågsmakare", vilka genom sina oskyldiga småputs hade till uppgift att glädja och samtidigt roa, i detta hänseende något av "himlens småpojkar", givetvis med den skillnaden från denna världens småpojkar att kerubernas upptåg helt och hållet saknade vad som i dagligt tal kallas "pojkstreck". Ärkeängeln Gabriel var en himmelens väktare, som förde det av onskans makter så fruktade ljungande svärdet, väl mest ansågs han i detta hänseende var något av en slags "befälhavare" över de övriga änglarna, dock kunde han även – enligt Bibelns berättelser härom – sändas såsom en budbärare till människorna och då medförande glada budskap till dem. Seraferna voro även en "typ" av änglar, som utrustats med "många vingar" – här har folktron tydligen också tagit fasta på vad Bibeln förtäljer om dem. Deras besök och sammröre med människorna avsåg i regel då – att "med den himmelska elden rena dem från syndigt tal". Den handlingskraftigaste – starkaste med av ärkeänglarna var – enligt folktron här – Mikael, denne hade ju även kastat ut satan från himmelen – tyvärr så hamnade han därvid här nere på jorden med de härav så svåra följdverkningarn. På yttersta dagen skulle Mikael uppväcka alla döda och kalla dem inför den himmelska domstolen.
Puken
Det var en käring som höll på föra puken, men hon to väl te lite, så då hon släppt i väg-en så sa a: "Skit dra du!" och han drog all dynga från granna och till henne. Men inte var ja vä! (D.v.s. garanterar inte för sanningsenligheten).
Kojan på de underjordiskas plats
I Offerdal har dom också trott att om man satte opp en koja där underjordiska har sin plats, så blir det rubbat där. Det var på ett ställe dom hade satt opp en koja och om måran var kaffepanna kullkastad och aska kring kojan. Dom måste flytta. Den stod där de underjordiska var (bor?)