Transkriberad uppteckning

Skyddsängel ansågo de gamla, att alla människor hade. Denna skyddsande tillträdde sin tjänst vid indevidens födelse, följde sedan sin skyddsling hela hans liv. Ja, även efter döden hade ängeln såsom uppgift att ledsaga skyddslingen fram till dommaren på den yttersta dagen. Åtskilliga berättelser veta förtälja om, att företrädesvis barn och märkligt nog också berusade personer, på mirakulöst sätt räddats från en säker död, även "vanligt folk" ha också räddats dock mera sällsynt. – Berättelser finnas även om, att skyddsänglarna ha uppenbarat sig fullt synliga. Man har när så hänt, oftast sett dem stå vid något barns säng, om nu barnet då varit sjukt, då var synen bivis om, att barnet skulle tillfriskna. Det berättades även om, att gråtande änglar iakttagits vid sidan om särskilt syndfulla personer eller brottslingar, strålande glada änglar ha betraktat lekande barn eller vandrat vid sidan av goda eller utpräglat gudfruktiga personer. Flera åldringar visste också berätta om, att de förnummit – hart när kännt sin egen ängel just i farofyllda ögonblick eller när de själva stått i begrepp att begå någon synd eller ond gärning och genom detta förhindrats, efteråt när varan (faran) avvärjts ha de haft känslan av, att deras ängel varit strålande glad. Men – tyvärr – fanns det också mer eller mindre ondsinta änglar, tursamt nog, så voro dylika ytterst sällsynta, i regel blevo de också "avsatta" när deras verkliga sinnelag uppenbarades. Detta entledigande kunde ofta komma försent, de hade hunnit åstadkomma hart när obotlig skada hos den människa de satts att övervaka och skydda. Det var förr vanligt, att de gamla sade, den eller den har nog råkat få en ond skyddsängel, när vederbörande, som saken gällde, utvecklades till syndiga och brottsliga samt ondsinta individer. Däremot hörde det ej alls till något märkligt, att skyddsänglarna voro lekfulla och ställde igång med små oskyldiga puts, såväl för sin egen skyddsling som andra personer. En del gamlingar berättade då, att man någon gång kunde få höra änglarnas silverklocksklingande hjärtliga skratt, vilket ljöd så överjordiskt vackert, att åhöraren föll i hänryckning. Även vissa djurarter ansågos ha skyddsandar, dock ej en för varje djur, hur dessa väktare arbetade, har det varit mig omöjligt få något exakt besked om av sagesmännen.