Transkriberad uppteckning

Har tidigare upptecknat om åldringarnas tro över skyddsänglarna, genom ett förbiseende kom inte följande med i den uppteckningen: "Tjeruban" keruberna – välbekanta för de flesta från förekommande "avbildningar" – ansågs vara "småänglar" även änglarnas barn. De sades vara väktare bland annat vid porten till – det genom syndafallet, för människorna förlorade – paradiset. När övriga änglar utförde musik på sina silverharpor och övriga an (av) denna ädla metall gjorda stränginstrument så stämmde keruberna in med sina guld- och silvertrumpeter. Keruberna ansågos också vara något av "hemmelrikets upptågsmakare", vilka genom sina oskyldiga småputs hade till uppgift att glädja och samtidigt roa, i detta hänseende något av "himlens småpojkar", givetvis med den skillnaden från denna världens småpojkar att kerubernas upptåg helt och hållet saknade vad som i dagligt tal kallas "pojkstreck". Ärkeängeln Gabriel var en himmelens väktare, som förde det av onskans makter så fruktade ljungande svärdet, väl mest ansågs han i detta hänseende var något av en slags "befälhavare" över de övriga änglarna, dock kunde han även – enligt Bibelns berättelser härom – sändas såsom en budbärare till människorna och då medförande glada budskap till dem. Seraferna voro även en "typ" av änglar, som utrustats med "många vingar" – här har folktron tydligen också tagit fasta på vad Bibeln förtäljer om dem. Deras besök och sammröre med människorna avsåg i regel då – att "med den himmelska elden rena dem från syndigt tal". Den handlingskraftigaste – starkaste med av ärkeänglarna var – enligt folktron här – Mikael, denne hade ju även kastat ut satan från himmelen – tyvärr så hamnade han därvid här nere på jorden med de härav så svåra följdverkningarn. På yttersta dagen skulle Mikael uppväcka alla döda och kalla dem inför den himmelska domstolen.