Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Tro och sed. Skogsrå.
Om skogsråa hade sig meddelaren ej annat bekant, än att hon ibland hjälpte kolare med milorna.
Skogsväsen.
Skogsråa viste sej för karlar, som var i skogen och arbetade, och förvillade dem. Hon var så förfärligt grann på framsidan, men i bak var hon en ihålig ek. Hon viste sej aldrig för fruntim- mer.
Alfred Ljunggren
Resor. Gården. Tröska. Skörd. Lin. Malt. Enbärsdricka. Ost. Smör. Mjölkhare. Kyrktagning av kor. Lyktgubbar. Självmördare. Årsgång. Gengångare. Lin. Tyg. Säd. Malt. Bortbytingar. Skogsrå m.m. Gengångare. Barnamord. Mordbrand. Universitet. Politik.
Skogsväsen
Det fanns två slags rå: skogsrå och kärr-rå. De voro lika till utseendet; båda voro ihåliga i ryggen som baketråg. Det var bara den skillnaden att skogsrået levde i skogarna, men kärr-rået höll till i kärrmarker.
Skogsväsen.
Till Falls bodde en gubbe som hette Anders. Han hade en pojk, som han hade ihop med skogsråa. Var kväll kom hon i mörk- ningen ridandes i en säck och tog pojken med sig, så han var aldrig hemma någon natt. Har ej hört sägnen "Nu har jag narrat kristet blod."
Vattenväsen.
Skogsrå kan jag inte säga att jag har hört något om, men sjörå. I Idala finns en sjö, som heter Sutten. I den fanns det en sjöfru; den sjön har inte något avlopp. Folk gick dit och metade, och det var en mor, som ofta åt fisk från den sjön, och hon fick inte annat än dövstumma barn.
havsfrun
Det tala mamma om det stod, det var väl i den gamla katekesen: sjörå, skogsrå och mera så- dant. Hafrun var så vacker, så di sa: Sjömän hade fått se henne. Men om hon vände sig om var hon all- deles ihålig som ett baktråg, sa mamma och då blev det oväder. Hon hade långt gult hår som sväva på vattnet.
Skogsväsen
Skogsråa, de var ihåliga alldeles som baktråg baktill. När min pappa tjänte på Bolås (Sätila) brände de kol. De hade lagat till milan och skulle bränna om natten. När de kom dit och hade tänt upp eld, kom där ett fruntimmer och ställde sej mittför elden. Men hon vände ryggen till elden, så de kunde inte se henne baktill. Framtill var hon grann som ett annat fruntimmer. Men pappa tyckte han såg genom elden, att hon var alldeles som ihålig. Den här "Bolåsen" fick inte undan henne. Men till slut tog han rakan och körde till henne med den, så hon flög rakt i elden. Hon blåste till så alltihopa for "till vägs" (bort) - elden och bränderna och alltihop. Så de fick gå hem; de hade ingen- ting att bränna mer. Skogsråa, de följde efter karlar, det hörde jag. Det var en som hette Anders Lindgren. Han var utför ett skogsrå i Gäddhulta skog i Sätila. Hon följde efter´n. Men så var där ett ställe, och han / gick in där, och då blev han å med henne. Om man blev vilsen skulle man vränga skjortan, så hjälpte det.
Odens jakt
Pappa hade hört Odens jakt. Den jakten gick om natten. Det var många, som påstod, att de ha- de hört den. Men vilken natt det var, vet jag inte. Det ### tre hundar. De skällde. De två hun- darna skällde med grovt mål, och den tredje hade fint mål. Rätt som det skällde, så small det ett skott. Och för vart skott som small, så skulle skytten skjuta en skogsrå eller något annat ont i den vägen.
Djävulen
Jag gick vilse en gång när jag hade varit ute på landsvägen en söndagskväll, fast jag inte hade smakat en droppe sprit. Jag skulle gå hem på en stig som jag hade gått hundra gånger och hundra till. Det var bara ett litet stycke från vår hytta, men jag kände inte igen mej och gick fram och tillbaka på stigen i över två timmar. Det va la någon dålighet, som förvillade mej. J.A. har inte hört att varken skogsrå eller gast vållat vilsegång. (Skogsråtraditioner saknas här. Förr fanns här alls ingen skog.)
Skogsväsen.
Det var en som stod i skogen uppe i Bräcke och brände tjära. Då kom det ena till honom och fråkte, vad han hette. " Själver ", svarade han. Då gapade hon så förskröckligt och fråkte, om han hade sett ett tocket gapande förr. Han tog en bra slank tjära och hyvade in i gapet på henne, och frågade, om hon hade känt nån välling förr. Då sprang hon därifrån och ropade: " Själver har bränt mej. " " Har du själver bränt dej, får du själver ha´t ; svarade jätten ( ric !). Om det var ett skogsrå eller ett bergatroll, det får jag lämna.
Skogsrå
I Sjö i Sibbarp bodde det i senare delen af sjuttonhundratalet en hemmansägare som hade ett skogsrå till älskarrinna. Ofta gick karlen ut om kvällen och stannade borta hela natten. Någon gång hände det att personer sågo honom i något skogshult och kunde få se en skymt af ett dyrbart klädt fruntimmer i hans sällskap De förstodo att detta ej kund vara någon annan än skogsfrun. Själf erkände också karlen att han var god vän med skogsfrun. Och efter karlens död var där ett rikt bo att dela upp bland barnen. Det var så mycket pänningar att de mätte upp dem i koppar vid arvskiftet.
Vattenväsen.
Förr fick de gå från Nazaret ner till Viskan, 1/4 mil, och vatt- na kreaturen. Min morfar bodde där. Han skulle gå tidigt en morgon för att flytta kreaturen. Då satt där ett fruntimmer och kammade sej; hon hade så långt hår. Hon vinkade åt honom, men han blev rädd. Han trodde att det var en troll- packa. (Nej, det kunde inte vara ett skogsrå, för här fanns inga skogar då. Här var skoglöser ort. Inte en planta fanns i markerna utom några enstaka fur; något frö kunde ha flugit med vinden. Sen köpte de plantor och planterade alla marker).