Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Midsommar
Vid Krontorp i Visnum restes majstång var midsommar. En stor stång kläddes med löv ända opp, så var det en tvärarm opptill, o på denna hängde kransar.
Utomhusarbeten.
Mossöl m.m. Förr ja för några tio-tal år sedan då det inte hade knappt ett vedträ att tända med här i Stamnared togo de upp för- färliga mängder med torv ur Nycklamossen som ligger delvist inom skn så att varje bonde har sin lott. Arbetet med att "gå i mossen" göres mellan våren och mid- sommar för torkningens skull. Och det tages upp både torv och klapptorv, men nu i ringa mängd till bränsle, då det finns god tillgång på vedskog den dag då torvet inge längre eldas med ser ut att snart bliva. Men, som sagt förr var det inte så utan då hölls bönderna i tur och ordning mossöl. Dessförinnan skulle ju graven vara färdig - (dvs skärtorvet upptaget `skiden` tillredd (fast inte alltid) och mösa bröden utlagd.) och om dessa förarbete ska jag tala om först. Det är vanl. två karlar (pers) som sköta om med att ta / upp skärtorvet. En `sticker` och `skär` den andre forslar bort torvet och lägger det på lämplig torkplats. Den förste drar ett verktyg en spade med avlångt rakt blad. Det är skarpslipat på tre sidor. Dels den andre en `hylebår`. Men de ha också grep och yxa med sig. Först stickes en remsa utefter kanten till graven. Skåran är så djup som bladet är, och remsan eller bänkens bredd efter samma mått. Så skäres ett lag torv. Det är löst och kastas undan för den hänger inte ihop och kallas `åbänkta`. Nästa la blir bättre och köres till torkeplatsen. Det bästa blir ännu bättre men lägges till det lösa torvet. Efter hand blir det fastare eller skarpare och är lämpligt till bränntorv. Det skäres till bottnen på graven i början, men så avsättes av det skarpa. Det skall bli att göra `sk-d`å`. Så skall då sk-den göras. Det avsatta gräves loss och kas- tas ut i graven och hackas sönder med en hacka. - Sedan har man att släppa på vatten. Man har ett vattenhål med grop till graven. Också har man en ösa / (lakösa) att ösa vattnet i gropen med. När det blir nog får en älta i sk-den tills den är lämplig att använda. Sen kommer turen till mösabröden. Det tagets ett hål i ena väggen på graven. I det hålet stickes den ena än- den på en stege som är såpass stor eller låg att den når över graven och är det plankor på stegen och landgång f.ö ända ut till den plats där klappesera skola vara. - - Denna plats slås också är allt färdigt för själva ar- betet. Nästa morgon kl. 4 kommo folket så till mossölet. Det vankades så kaffe och brännvin och litet mut. Också var man i mossen kl. 5. Också börjades arbetet. Någen karlar stoto i graven (med stölvlar) ett par med varsin bår, också några fruntimmer med säckar under sig därute på gräsbacken. Så fylldes bårarna vanl. en i sänder och hylades bort överlandgången till backen och stjälptes. Det gick ledigt för karlen hade dustat på torr torvsmölle i båren innan skiden lässtes i. / Av skiden gjorde eller klappade nu flickorna små bollar som lades ut i rader på marken. Kl. 8 kom bondfolket körande eller gående med frukosten. Kl. 12 med dager. Det var pannekaka och gröt. Och till midda (merafton) var det visst ärter. Efter dager vilades i en och halv timme. Så slutades kl. 7.
Läkekonst.
Det var tre gummor, som hade blodiglar och hjälpte folk med dem. Det var Anna Beata i Björkemosse, Mari i Björkemosse och Beata på Grindlabacken. Iglarna tog de i små sjöar, det fanns så fullt med iglar i Björkemossen, i Vråmosse, i Långaredsmossen och i Kronholms mosse. Men Kronholmskan hade en slo gäss, och de plockade upp var- enda igel i den mossen. Så var det en gubbe från Vallda - Grönlind hette han. Han tog upp iglar i Vallda och gick här i socknen och bjöd ut dem. Mamma hade iglar på sej två gånger om året för värk. De blev satta på ryggen. Det var tio iglar samtidigt. Jag har haft iglar på mej för tandvärk och för huvud- värk. En gång hade jag tre iglar bak ena örat för tand- / värk, men tänderna värkte lika mycket. Då sa mamma, att jag skulle sätta en igel inne i mun, och det gjorde jag. Det hjälpte, och sen var tandvärken borta bra länge. Hur man fångar iglar. Det var till att röra i mösajärpa, så kom de upp, och när man gick barbent i vattnet, kom de och ville suga sej fast, då kunde en ta dem i en sko- pa och tappa dem på en flaska. Sedan skulle man byta vatten på flaskan var annan dag, och det skulle man ta i en bäck eller mosse. Det var från midsommar, iglarna skulle tas. De är som metemaskar, svarta uppå, menroseta (gulrosiga) på undersidan. - Hästiglar var vi barn rädda för; de skulle kry- pa innanför skinnet på en. Hade en huvudvärk, skulle man sätta iglar bak öronen, var det tandvärk, skulle de sättas strax under örsnibben. Hade man fått ett slag, som det inte gått hål på, var det bra att sätta en igel på det. Orm i sej. Ja, det var ena i Kållereds socken, som fick det. Hon hade lagt sej att sova ute, och ormen hade krupit / in genom hennes mun. De försökte få ut ormen. De såg något av ormen i halsen på henne, men hon dog med or- men sej. Ormhuggen, ja det var när vi var tolv, tretton år. Vi var två töser, som skulle följa en tredje hem. Den ena ropade. "Här ä en orm å han stack mej." Vi var nära hennes hem, och mo- ra kom ut och fick in henna, la henne på bordet och skar ut en bete stor som en femöring just där ormen stuc- kit. Det läkte på fyra veckor, sen var tösen bra. Förr gick här gesäller. Det var en person i Fjärås, som låg ute och somnade. En gesäll kom och fick se en orm krypa i honom. Han skynte sej in på stället och sa att de skul- le koka vatten. Sen fick han, som hade ormen i sej, andas in immen - stå och gapa över der varma vattnet - och då kom ormen upp. Älvablåst har jag haft. Jag var ute och körde vall söera en morron, när jag fck det. Då var det en sorts mossa, som liknade nästan öre (öron). Det plockade jag och rökte mej med och blev bra efter några dagar. Jag var full med små vita kulor. / Mamma kokte mossa och tvättade mej med det vattnet. Det slog intill och botade med en gång. Römaska skulle man skriva en femudd på, så gick det bort. Det var gamla river (vidskepliga föreställningar). Vi fick römaska i vårnaren, fullmed blener, och det blev så räligt. Fallandesjuka - Glöa-Bern hade det. Han söp och somna- de av (=dog). Han skulle inte ha smakat starkt. Somliga kallde det slaget. Då skulle en, som slagit karl i- hjäl, skära sej i ett finger och ge honom in. Efter fyr- tio år skulle de inte få det. Hos Britta Lina (Kungsbackagumman) var jag en gång när jag tjänte hos undantagsfolket och var tretton år. Magnussonskan bröt ett ben och skickade mej dit. Jag fick en smörja av henne av linfrö, kokt i ko- pink; den luktade fasligt illa. Den skulle värmas, in- nan den ströks på. För benbrott var hon mästare. Hon hade tjänat hos en gammal farbror, som hade varit något för benbrott, och / hon hade lärt av honom. Här var en tös, som skulle gå och handla, och det var så illa glatt, och hon ram- lade och krossa´ benet. De körde henne till Britta Lina. Hon plockade till att benflisorna och spjälkade der och smörjde, och det läkte och blev riktig bra. Vårtor och födelsemärken har de strukit på de dödda. Födel- semärken försökte de och ta bort med detsamma. Man skulle bränna något till skör och lägga i vattnet och tvätta på med det. - Det blir i moderlivet, om hon hante- rar något och rör sej i ansiktet, det har mycket blivit vid slakt. Gulsot - jag såg små töser, som hade det. De blev riktigt gula. De skulle ta gul mossa på nolsidan på en sten och koka och dricka. Om det var möjligt, försökte de få tag i en gulsparv och koka eller steka och ge dem. Älvablåst fick en i vinden. Jag fick små kulor på benen, händerna och armarna. Vi plockade älvamös och tände i det och jag stod så att röken kom på de ställen, där jag hade älvablåsten. Man fick den i vårnare. Något kok- / te mamma och tvättade på med och la askan efter det brända möset i vattnet (Jf. sid. 3 och 4 !) Skabb eller klåda smittade, om man tog någon i hand, som hade´ t.
Frillesås Hall.
Frillesås Hall. A. Andersson (Obs. Han heter numera Sandklef!) Folkminnesanteckningar i anslutning till av Folkminnesföreningen i Lund uppställt "Frågeformulär III" Folkseder m.m. från vårhalvåret. 2. Om bönorna sades det, att "gamla Korsmässe- da, ska bönera ha tre bla." Man ansåg, att bönorna skulle bättre reda sig, om de såddes i så pass god tid. 4. Efter "Petter Katt" är det farligt att köra på is, "för Petter Katt" lägger varma staina i åner å sjöa". "Om bia leva över Ture å Tyke, så klara de seg sen". 6. Det vill synas, som om man räknat de s.k. "vegera" något olika. Somliga påstå, att vecko- räkningen börjar den 12 april med 12:e veckan och sedan fortsätter med 11:e, 10:e, o. s.v. tills "vegera ä slutt". Andra gamla påstå, att "vegera börja 12 april å ä slutt om messommar." Emellertid sådde man linet Karolinada- gen, kornet i 5:e veckan eller "når aine- busken ryger". 7. Någon "oppsittekväll är inte känd, om man undantager, att det stundom bru- kades att vaka över julnatten. Detta vakande utfördes dock vanligen av en familjemedlem, medan de andra fingo sova. 8. Påskafton firades med eldar, och så är fallet än i dag. Detta torde vara en av de få seder från fordom, som bibehållit sig ända in i vår tid. Ändamålet med påsk- eldarna är dock försvunnet ur folkets minne; man tänder dem av gammal vana, och så synes ha varit fallet så långt någon kan minnas tillbaka / 19. Första maj har firats genom att "drecka märg i baina", vilket vill säga det samma som ett omåttligt ätande och supande. 22. Vid midsommar restes midsommarstång, som skulle prydas med "svidapiger". Fastlag, påsk och pingst m.m. dylikt. 2. Dagarna i Dymmelveckan kallades: "svarta manda, svida tissda, dömmle onsda, skärtorsda, langafreda å påska-afta". Stående maträtter okända. 7. Häxorna stego upp under natten (påskafton) togo en "sobel" och redo på den till Blåkulla. Om någon fick se dem, innan de kunno bege sig av, kunde denne få dem att stanna hemma. Hade resan begynt, kunde ingen hindra dem att fortsätta till bestämmelse- orten. 8. Som skyddsmedel mot häxorna avfyrades påskafton en massa skarpa skott upp mot luften. Detta skyddade för häxorna tills nästa påskafton. 9. Kristi himmelsfärdsdag på morgonen innan solen gått upp, skulle man gå ut och dricka vatten ur bäck eller rännil, som rann mot norr, så blev man frisk, ifall man hade lidit av någon bröståkomma, lik- giltigt vilken. --------------------------------------- Det mesta av ovanstående har jag hört min far (nu 60 år) berätta efter en gammal gumma, som hette Petronella, och som i hans barndom berättade dylikt. Min farfar (född 1825, död 1903) kunde någon gång berätta sådana historier, som härrörde / från Petronella och andra. Men som vare sig min far eller min farfar sjölva trodde på skrocket, så lade de heller inte så noga på minnet, vad de hörde. Undertecknad är emellertid bekant med personer, som än i dag tro på slikt, och när jag får tid att ordentligt "pumpa" dem, skall nog materialet bli rikhaltigare. Jag tänker nu särskilt på en gammal sjöman, som nu är omkr. 70 år, och vilken jag stundom hört berätta historier om sjöormen och annat. Som jag inte är fullt säker på hans historier, då det är rätt längesedan jag hörde dem, vill jag först utfråga honom, innan jag insänder dem. Beträffande "Frågeformulär II" skall jag nog också bli i tillfälle lämna upplysningar, när jag hinner. Kan i detta sammanhang omtala, att den vitt- bekanta, nu avlidna "Kungsbackagumman" just lärt sin konst av en gubbe i Idala, som är beläget ett par km. från mitt hem. I detta sammanhang kan jag inte under- låta att omtala,att en liten halvsyster till mig hade två födelsemärken, ett å halsen och ett intill högra ögat. Läkare söktes och försökte taga bort märkena, vilket lyckades något så när med mär- ket å halsen; det vid ögat satt dock kvar. Så fick en äldre gumma se flickan och sade då: "Ah,dä där ä kistenawla, dä kan inte doktorn ta bort." Nå, min styvmor omtala- de detta för en äldre kvinna, som lever ännu för resten, och fick då i all hemlig- het veta ett medel, som sades verka ofelbart. / Det användes och nu kan man inte upp- täcka minsta spår av märket i fråga. Jag bör kanske tillägga att läkaren icke behand-lat märket vid ögat, emedan det låg så nära ögat, att han sade sig behöva vidtaga någon särskild åtgärd som skydd för ögat under behand- lingen. En gubbe, som dog för ett tiotal år sedan, var ett verkligt orakel beträffande väderlek. För att ta ett ex. förutsade han under våren 1907, då det ännu var synnerligen torr väderlek, att den komman- de sommaren skulle bli ovanligt rik på nederbörd. Jag skall bland gubbens än- nu levande vänner och bekanta försöka få reda på hans "märken". Gubben var mycket vidskeplig och en stor del av hans "märken" torde tillhöra det vidskep- ligas område, medan åter annat torde varit naturiakttagelser. Anm. Där jag vid direkt anförda ord ur ortsdialekten begagnat "rv" avses ett ljud som i det när- maste överensstämmer med engelskt "rv". Sandklef, Frillesås d. 4/3 - 1920 Albert Andersson
"Klimpmjölken användes som middagsmål och till kvällsmål"
I en uppteckning från Värö socken i Halland berättar Judith Johansson om filbånke, klimpmjölk och andra maträtter med mjölk. Uppteckningen gjordes år 1973.
Läkekonst.
Det var ena som hade lagt sej till att sova ute, och då hade hon fått en orm i sej. Hon kände sej aldrig bra; hon kände att den rörde sej i henne. De ställde till och bryggade en kappe malt, det skulle vara ljummet, och hon fick hänga och gapa över det. Det kände ormen, och han kom ut. De lät honom gå ett stycke, och då fick han se en annan orm, och den ville han ta med sej tillbaka in i människan, men de fick slagit ihjäl båda två. Det röda bältet hade Talina i Hästhagen (Frillesås). Det var kring midjan och liknade sillarom. Hon fick medicin från Kungsbacka. Benbrott - de filade av en mässingskam - det gjorde min mor, när ett får hade brutit ett ben, och gav fåret in filspånet. Av horsafibber kokar man smörja med linfrö i - det smörjar de på brutna ben, och det läker. / Benröta - den kloke i Mark ordinerade, att man skulle koka sju kannor nötapess tills det blev bara ett stop igen och smörja på med det. Onda bettet i fingrarna; de skulle riva skräpparötter av skräppeblacker, ett otyg att ha i åkern, och blanda ihop med osal- tat smör och smörja på. Onda bettet är en farlig värk. Hjärnan var nerslagen på mej - jag hade så illa ont i hu- vet. Då flängde de och slet i håret på mej. Bägangen var en svår sjukdom; då skulle man ha bränn- vin med starkpeppar i. Tarmvred är samma sak. Massel och klåe. På ett ställe hade de fått klåe av att de hade huggit ett träd som det var klåe i. De tog ett par ormar och kokte och smörjade på med. Piggar har jag botat med iglar. Jag satte på ett par stycken, det beror på ont blod. Trödet - De skulle lyfta på ett hus där husen var brända. De fick det i armarna, när de arbetade för hårt. Hade de fått axeln ur led, kunde man sätta armen till rätte igen, om de satte ett ullgarnsnyckla (nystan) i armhålan. / Römärke - de skreve en femudd på dem. Jag fick fiskister att smörja mej med. Jag hade ett römärke på hakan. Jag kom till min gud- mor. Hon stod occh kokte petäter. Hon slog till mej tre gånger med sleven och sa: "Du ska bli bra på din haka." Trollskott i armen kom hastigt; de bakade och värmde bort det. Tandvärk - de gick åt en bäck och tog tre enenålar och pella i tänderna och släppade i en nolrinnande bäck. Vätta och Vättapulver okända begrepp. Hicka - då skulle man förtreta den som hickade, så han blev harm. Dä ä hjärtamasken som ruskar sej då. Man skulle säga åt honom att han hade gjort något, som han inte hade gjort. Heshet - vira en strumpa om halsen ! Näsblod - det var att ösa kallt vatten mellan benen på den som blödde eller knyta en tråd om en lillefinger. Blåse på tungan. Den, som hade en "febbla" på tungan, skulle säga: "Jag har en febbla på tungan." Då skulle en annan säga: "Spotta ut den då !" Det skulle sägas så tre gånger. / Bleksot - man skulle koka vita törnrosor och låta den sjuke dricka spadet. Blodgång. En gammal man hade det. Han bryggade stark dricka och vispade ett halvtjog ägg i den och lät honom dricka. Gikt. De lånade ett ben från kyrkogården och band fast på det onda stället - men de fick lov att bära hem det igen. Etterblåsor är en sorts älvabläxter. En som hade lagt sej nära vid en grav fick så många blåsor vid mun och i ansiktet. Då kokte de en sorts blad och smörjade honom med det. Halshogg - man kunde få halshoggna tår - då skulle man vira smutsig ull eller ulltråd om till tån blev god igen. Frostskador - de smörjde på med rävister eller grävlingeister. Han i vattnet okänd. Hudlösa småbarn - de strödde maskmjöl - det tog jag vara på så mycket i en gammal förvissnad björk. Hundbett - man skulle ta några hår av samma hund och sveda dem och lägga på. Håll - ta gäddekäkar och bränna dem och stöta dem fint och ta in. / Mjälthugg - de tog in enekvist och lade intill. Kikhosta - de skulle dricka mjölk ur ett kikehorn, en snäcka de fann på sjöstranden. Vi "fick kertla" - det var att smörja och vira om. Kisteknappar - modern hade suttit på en kista, när hon var med barnet. Koléra var inte här men nolåt - de tog in stark cognac; den hjälpte mot krampen. Kramp - de lagade så de fick ålaskinn och virade om benet de skulle vara färska. Knarren - det var torrt i lederna - smörjade med grävlinge- smörja. Kräfta hörde jag aldrig talas om förr, men leversjuka. Liktornar - skars bort. Ej hört att kyrkklockorna ringde bort dem. Stolsteg - ta ett brandjärn och vrida avigt mitt för ögat tre gån- ger. Det kom av ont blod. Hade inte med stolarna att göra. Nagel - om man klippte naglarna om söndan, fick kreaturren nagel i ögat. Ja, folk kunde och få nagel av det. Magavärda - det blev svåra plågor i magen på barn. Då skulle / man välva om dem tre gånger. En som tog nytt bröd och åt fick tarmvred och dog. Der var "låga- brö". En blånahärva skulle viras om magen då. En hade ont av stenar i pungen; han födde stenar. Jag linda- de om en blånhärva. Nässelblärt - när man plockade näller, kunde man bli nällad. Trösken - de tog av tröskebusken eller kokte kålrötter och gav barnet spadet. Mot mataleda kokte de och av tröskebusken och drack. Stämma blod kunde en i Grönegada. Han hette Elias och hans hustru Anna Brita. Han talte om för far, vad de läste. Han sa, att blodet skulle stå stilla som någon död i helvete. Det skulle ske i den ondes namn. Jag ville inte lära mej det. Örasting - de bakte små kakor i fyren - de kallade dem glo- hopper - och la´ på dem varma på örat. Eller en kvinna mjöl- kade i örat. Och så plockade de alla slags blommor före mid- sommar och torkade och hade i en påse, och den skulle man lägga på örat emot och sova på för örasting. Sår - dem skulle hunden slicka på, för han hade bra lä- / kekött. Alltid skulle små barn röra vid en hund för att de skulle få gott kött te läka. Det fick jag göra. De kunde bli trollslagna, barna. Då bytte de namn på dem för att trollen skulle fara viller. Grand i ögat tog jag ut på många -
Husbygge och flyttning, husligt arbete, umgängesformer, klädedräkt, vårarbete, skörd, husdjur, slakt samt fiske.
Di skulle mjölka en märr och ge barn för kikhos- ta. Det gav vi och vår Annie. Likaså ska de vara så nyttigt att tvätta sig i märremjölk för finnar. Om mjölken kokte över skulle spenarna bli såriga men om di salta bra skulle det inget göra. När di gamle skulle bära bort mjölken och di skul- le bära den över en bäck skulle di ha salt i mjöl- ken, om inte mer än ett enda saltkorn. Det första smöret efter en ko, när kon hade kalvat skulle aldrig bäras bort. Det skulle man äta själv. Nöthår spanns alltid förr till täcken. Svin- hår uppblandades med nöthår och användes till hästtäcken. Det skulle vara särskilt bra, för hästarna skulle bli hårslätta. Om en gav en fölunge det första ägget som en höna varp, skulle det aldrig bli några / odygder i den fölungen. Om di lyfte på luggen på en häst och spotta skulle di bli bevarade för allsköns fara. Mötte en en viter häst då en körde till stan, skulle det vara otur, men oxar var det bästa mö- te en kunde ha. Om en mötte en karl med brud och en mörk häst skulle det gå bra. När inte kräka ville följas åt, tog di några hår ur svansen på en ko som var snäll att gå i markerna och band om hornen på en annan. Fåren klipptes alltid i oktober och april. Vi satte oss alltid på golvet och band ihop tre ben och lät det fjärde vara löst och tog den i knät. - Lammen klipptes alltid om mid- sommar. Då skulle man alltid klippa lite ull i pannan och sticka i munnen, så skulle det va- / ra tur.- Di lämnade bara kvar en liten tofs på svansspetsen, när di klippte får. När tuppen blir så och så gammal (jag minns inte, det var visst 10 eller 20 år) värpte han ett ägg i en brunn och det blir en drake, sa di förr. Om bina gav sig för högt i luften skulle man kasta vatten eller sand på dem. Hem- ma i ### kunde det hända att vi tog stege- panna och bösta på den. - Om visen var klen och föll i marka så de som var sluga, så di var goa leta rätt på honom i backen, släpp- te in den i kupa, så gick di andra in med ens. Den första svärmen kallades blomstersvär- men och den andra ydingen. Blomstersvä- men kunde svärma om igen, men den hade inget namn. Tur med bin och tur med får går inte å göra nåt åt. Vi sålde alltid honungen till prästerna. Sen nytta vi den till merafta och till mat. / Bernhard Bengtssons far hade sån otur med kreatu- ren. Han borra hål i tröskeln i lagårn, och la in en levande orm, och sen skulle han få tur. När en ko blev faseligt svett sa di att mara ridit hen- ne. Då hängde vi en skära eller lie eller nåt sorts egg- järn över. På Bedadan skulle djuren utsläppas första gång- en på bete. Bedadan skulle gårlko och gårlso föda sig själv. Förr gick svinen i skogen. Di hade burar där och så fick di gå till dem en gång om dan med skålor. - I mitt hem fick vi lösa dem (kreaturen) många gånger den 1 april för fordret räckte in- te till. - Korsmässevecka gick alltid in 3 maj. Ha- de di inte å fordra me den veckan då kvitta det vad di haft å fordra med hela vintern. När inte kräka ville följas åt tog de några hår ur svansen på en ko som var snäll att gå i mar- kerna och band om hornen på en annan. Di hängde en bjällra på den gamlaste kon som kän- de bäst till markerna. / Di borra hål i en bräda och band om hornen och ögo- nen, (om en ko ville hoppa över) för att hon inte skulle hop- pa över. Eller tog di ett tåg om hornen och ena frambenet. - Det har hänt att di fick binda skramlor från hästar på en ko, om di ingen bjäll- ra hade. Vi hade hulingar (vallpojkar) alltid och han hade lur. Vi gick till en med middag och då tuta han i luren för att säga var han var. Varje hem- men hade sin huling. Hulinga kom 1 april och stanna till oktober. Vi fick ha en till fåren och en till kreaturen. Vi fick ta det vi fick. Vi hade inga utan att di hade läst, så där en 15-16 års pojkar. Di var dåligt klädda för det var alltid fattiga barn. När di gick ut på morron fick di mat med sig i ett knyte. Sen fick vi gå till dem till middag i "hulinge- bytta". Så fick di lite bröd och smör i sitt "hulinge- klä" till merafta, och sen när di kom hem om kvällen fick di kvällsmat. när di var / ute om natten hade vi mat med oss, när vi gick å mjölka klockan åtta. Jag har då legat i skogen jämte hulinga en femti nätter för om det var småpojkar var di rädda för vargar. Förr var här så gott om vargar. Di fick aldrig lov att säga varg, utan di skul- le säga "Gullfoden". Fårahulingarna sa: "Gud bevare Ullfoden för Gullfoden." - Jag och gårds- pojken låg ute en natt för hulingen hade gått hem och då hörde vi vargarna. Då var bland Salbu kreatur. Våra di vråla så jag måste springa hem till dessa (gran- nens) efter hjälp. Vi brände alltid natten igenom. - Vi hade en knekt en gång som var 70 år som huling. Han var ute med korna om natten och sov om dagen un- der den varmaste tiden. Han kom hem 8 på morron och gick ut 5 om afton. I Lindo- me kunde kreaturen vara ute en sex vec- kor. Di mjölka dem morron och kväll och / då hade di med sig "slick", kli och salt blan- dat, som di fick. - Di fick gå ute till snön drev in dem. Hulinga sprang nog ihop om dan. Di kun- de springa så långt till varandra. I Lindome hade di ett fruntimmer som huling, Ella-Britta. Hon gick vall som- mar efter sommar i hela sitt liv. Å, vad hulingarna sprang till henne för hon var så rolig. Hon var änna lite be- läst. Hon gick i kyrkan när hon kunde. Prästerna tyckte så om henne. Hon gick alltid om sommarn och hade en duk och en hatt på huvet. - Hulingarna sjung- de viser. En del längta nog, men bara di fick kryat upp sig sjöng di viser dagen igenom. Hulinga gav korna namn eller också hade husets folk gett dem namn då di var små. Efter som färgen var på kon fick / kon namn. Var det en röd ko med vit rand över manken kallades hon Manka, var hon rosig på ryggen, Rygga, Stjärna om hon hade en vit fläck mellan hornen. Var det en röd som hade vita fläckar under ryggen Jera. Rosa, Blenda, Rosenkulla, Grå- sig. Några namn på hästar hade di in- te utom Brunte och Bläsa och så efter färgen där. När di hade nån ko som inte ville "ta sig", hade di fått för sig att di skulle ta sönder en veavagn, och så skulle di le hen- ne mellan framhjulen och bakhjulen. När en ko kalvat skulle hon ha lite rågmjöl och lite salt och en eldglo eller två. Det skulle vara så att eldglon bevara vatt- net mellan huset och lagårn. Om di la på en kalv, så när di gav kal- ven den första mjölken av modern, så skulle di ta den mjölk di inte fick i kalven och stryka längs med ryggen på kalven, så / skulle kalven bli hårslätt. Det bortskurna vid kastrering blev bort- kastat och nergravet. När di skulle lea sta å sälja ett kräk om koa då dynga eller pinka när di led- de na över gårn skulle di sälja, eljest fick di inte sålt den. - Om di mötte en karl fick di sålt den, men mötte di en käring fick di inte sålt. När di skulle bära bort mjölken la di en eldglo i mjölken. när det pep i glosen sa di: "Den var stygg, den skrek så illa." På svinen hade di aldrig namn. Tjurar fick aldrig namn. Vi hade en gång en tjur vi kallte Hjert, den var vit med svarta roser som hjärtan. Ruschlevisker (vessla?) kan också vålla att kor- na blir blåsta. Fann di frö på vägen skulle di ta vara på det och ge kreaturen för det skul- / le vara farligt bra.
Allmogediktaren Hans Eliason
På grund av det intresse som allmänheten syntes hysa för Hans Eliason (nästan varje meddelare hade något att säga om honom) tillät sig undertecknaren införa ett upprop i ortstidningen (Norra Hallands Veckoblad) om tillvaratagande och upptecknande av rimmerier efter honom. Det är de sålunda inkomna uppteckningarna, som härjämte följer. Först tillåter jag mig lämna utdrag från ett brev med åtskilliga biografiska upplysninger. "Med anledning av en artikel i N.H.V. n:r 8 den 24/2 d.å. under rubrik "En allmogediktare i Fjärås" får jag meddela att jag är ägare till den del av Hans Eliasons rimmerier. Undertecknad är hans / dotterdotter och vistades hos min morfar tills jag var 20 år. Morfar diktade och rimmade om nästan allting men mycket litet därav har blivit tillvarataget. I Kungsbacka bodde på 1870-talet en hr Rylander, som var anställd i Spar- banken. Han hade förut varit bosatt i Fjärås på Duvehed. Rylander var mycket intresserad av Morfars dikter, och jag minns att vi samlade och skrev in i en bok för hans räkning en hel del av vad Morfar författat i rim. Om någon av Rylanders barn ännu äro i livet kanske de tagit den boken tillvara. Jag minns att Morfar ofta beklagade sig över att det i hans ungdom icke fanns skolor på landet, och det / var således inte lätt at fövärva sig kun- skaper. Han hade i sin ungdom blivit ägare till en fiol och tänkte lära sig spela, men så blev han bekant med en person, som var skrivkunnig, och så byttes fiolen bort mot att Morfar skulle få lära sig skriva. Han fick s.k. förskrifter och fortsatte sedan på egen hand. Då han berättade detta, brukade han tillägga: Hur jag pletade och skrev, Ingen Skrivare jag blev, Men den som fiolen vann Han minsann blev speleman. Morfar lärde sig skriva någorlunda, så att han kunde få sina tankar på papperet, och jag har i min ägo ett rim, som heter "Den förbjudna kaffetåren." Det är morfars stil och är författat i början av 1870-talet, då den omtalade / Rylander bodde på Duvehed, på vilket ställe rimmet också blev nedskrivet. - - - - - Det var min mor som till komministern medförde orlovsedeln. Denna komminister hette Paulus Stefanus Lindegren. Min mor stannade endast en kort tid hos denna komminister på grund av att morfar blev änkling. Efter min mor flyttade en yngre syster till Lindegrens, och även hon medförde orlov- sedel. Denna har troligen kommit bort, jag minns endast en vers, som väl egent- ligen är en förmaning: Akta nycklar, låsar stänga se om allt med varsamhet. Ingenting ovulet slänga, hålla tyst med vad man vet. Denna dotter till Hans Elisason blev kyrkoherde Lindegrens andra hustru, / Sedan han blivit kyrkoherde i Kungsäter, och morfar blev alltså svärfar till honom. Äktenskapet var dock av kort varaktighet Kyrkoherde Lindegren avled hastigt efter förrättad gudstjänst i grannförsamlingen. En innerlig och förtrolig vänskap hade alltid varit rådande mellan morfar och denna präst. Det är också han som förärades de omtalade vantarna, som liknade hästen. Jag har kvar lyckönskningsverser, som förärades brudparet (se nedan!) Han Eliason var född den 18 maj 1806 och hade i sitt äktenskap 13 barn, av vilka 11 blevo fullväxta. Han hade nog i sina unga dagar många gånger haft det mycket bekymmersamt, men sedan han blev kyrkvaktmästare och orgeltrampare i Fjärås fick han det bättre. Han talade om att han fick den tjänsten / på pastor Sjöbloms röst vid valet. Efter pastor Sjöblom kom till Fjärås en vice pastor, som hette Johan Samuel Berg. Han var av en annan läggning än pastor Sjöblom och med honom drog icke morfar vid alla tillfällen jämt. Mofar älskade naturen och blommor. Hans lilla förtjusande trädgårdstäppa måste ses av varenda en som kom på besök. En dag gick morfar och planterade blommor åt gårdssidan av huset. Det var en liten terass, som vi kallade "Plantaget". När han höll på med detta kom pastor Berg och gjorde besök. Ja, sade han, det här är ju vackert, men om Hans lade potatis där, så bleve det många mål. Och Hans svarade med en suck: / Ja, nu jag pastorn kan förrstå, Man inga blommor bör se uppå. Men dock jag äger likväl ett hjärta, Som känsligt är för båd fröjd och smärta Och denna täppan jag håller kär Fast jag ganska fattig är. [ Fru Hilda Sandström, Haga Nygata 22, Göteborg Tel. 32743 ] ----------------- Lyckönskan på bröllopsdgen till Kyrkoherde Lindegren 1877 Nu jag vill er gatulera på er glada bröllopsdag. Måtte Herren själv bestyra allting efter sitt behag. Han som allt kan ordna bäst är den bästa bröllopsgäst. Ja, Gud han give framgent lycka, / Må ej svåra sorger trycka er i denna världen här. Troget stödde vid varandra, i dess mödor och besvär. Glade leva uti hoppet, jag ej mer kan önska här. Och så efter detta livet: Må i himlen varda givet evig ro och glädje där som ett ständigt bröllop är. Hans E. _________ Svar på här nedan stående inbjudan. Inviteras att med sin närvaro hedra vår vigsel-akt i Kongsäters Prästgård onsdagen den 3 jan. 1877 kl. 11 f.m. P.S. Lindegren. Anna Chr. Hansson. / Hav tack för bjudningen, jag här besvarar jag kan ej komma, jag nu förklarar, ty vi ha början på nya året, och januari har rim i håret. Av denna orsak det kommer sig, att vinterkylan den hindrar mig. Men Maj hon brukar ha knopp i håret, ja, fram på sommaren, efter våren, då man i luften hör lärkans toner, och svalan svänger kring lundens kronor, och göken gal uti gröna lunder, då är så härliga morgonstunder, då är det roligt att hälsa på. I trädgårdsgrottan vi samlas då, Naturen har då fått nya krafter och druvan ökar på sina safter, och smultron mogna, jordgubbar gro, / ja, då är roligt, det må man tro. Jag minns tillbaka, just för ett år, vi språka om och drack en tår, först hos herr Möller och så hos prästen, och hos herr Malmborg och så hos Wästern. Ja, då var trevligt, jag minns det väl. Hav tack go vänner, farväl, farväl. ________ Berättelse från Kongsäters Prästgård vid min hemkomst hösten 1877. En tid utav sommaren jag vistats i Mark. I prästgård, som låg i en grönskande park. Fast sommaren var regnig och kulen och grå Så mognade trädgårdens frukter ändå. Av trädgårdens frukt reddes safter och mos, / Och trädgårdsplanen pryddes av doftande ros. Och murar och plank utav grönskande lind. Som skydda mot stormen och härjande vind. En vacker omgivning den trakten ock har. Men ledsamt nog fann jag att kyrkan var skral. Där provas, predikas, var frågdag och val Och Lindström blev kallad att där hålla tal. En hjärtelig hälsning från en gammal vän Skriv snart några rader tillbaka igen. Nu önskar jag lycka till kommande år, Men glöm icke vännen, då postbudet går. / Denna välkomshälsning skrevs, när en sonhustru till Hans första gången gjorde besök i Fjärås, midsommar 1883. Välkommen till oss käre vänner, Så barn som fruar och herrar männer. Nu har vi sommar och vackra dagar, Bliv kvar hos oss såsom ni behagar. Nu är det grönt uti våra lunder Och tysta ljuvliga aftonstunder. Och göken gol uti skog och parker Och blomsterprydda stå alla makeer. Ni ha väl roligt i stora stan Men jämt där bullrar ju hela dan, Med fiskebönder och käringslammer Och droskekuskar och spårvagnsskrammel. / Men här stillsammans så kärt förtroligt Med våra vänner vi ha så roligt Och dricka om uti muntert lag Allt efter nöje och så behag. _________ Till Lärarinnan Matilda, då hon flyttade till sin nya plats i Uddevalla. Tack Matilda för den tiden. Som du varit i vår bygd. Aldrig var du kall och kulen, Alltid munter, glad och nöjd. Vi tillsamman, kärt, förtroligt varit glada tiden om. Man med lite kan ha roligt, endast man är nöjd och from. / Den förbjudna kaffetåren (1876). _______ En gång kom en unger flicka till en doktor här i stan, sade: Får jag kaffe dricka ? Hemma bjudes jag på tran. Doktorn sade: Vad är felet ? Du ser mycket rasker ut. Ja, jag var väl det i början, men har blivit svag till slut. Det gör fasligt ont i bröstet, när jag stiger upp - för - li. Svårt att andas, matt i benen, hälsan, den är platt förbi. Men min mor var mycket starker och så rasker som en hind. / Jag har blivi så mager att jag raglar ju för vind. Men hon drack ej något kaffe, ty den seden var ej då. Jag har druckit ganska länge, ty som barn jag börja på. Du får inte dricka kaffe, det går aldrig nånsin an. Det försvagar kroppens nerver, fräter bort varenda tand. Även uppå enkla landet vill ni klädas mycket nätt. Lassa uppå snörlivsbandet, annars kan ni kvävas lätt. / Höga klackar, smal om livet, moder nu på många sätt. Kroppen mycket därav lider, tycker ni, att det är rätt. Hit, har kommer andra flera Såsom du härin till stan. Ingen alls får dricka kaffe, Alla måste dricka tran. Om ni tänker hälsan vinna, som dock mycket sällan sker, så drick icke mera kaffe, jag bestämt er därom ber. / "Hans hade en gång i en tidning läst om en person, som i glädjen över vårens första lärka sålde sin rock, emedan han trodde sommaren voro i antågande., men i stället för sol och sommar blev det vinter och snö. Vår man fann då att han misstagit sig och yttrade: En annan gång skall jag icke låta spelevinken narra mig, jag skall vänta till Ku-ku kommer. Och så kom detta rim till världen: Sommarlängtan den 1:ste april. _____________ Du väntar för tidigt på sommaren min vän, sälj ej bort kavajen, ty kulet är än. Ja, lärkan hon spelar, men storvindar gny, och solen sig döljer i snöbetäckt sky. Fast vildgäss och svanar i luften jag hör, dock rocken bortsälja slätt icke jag tör. / De börja sin flyttning för tidigt ibland och få vända åter till havskust och strand. Nej bäst är behålla sin gamla kavaj till dess man har hunnit till mitten av maj. Då göken slår Ku-ku och örterna gro och skogsduvan kuttrar förnöjd vid till bo. Då kan man sommardräkt taga uppå, gå ut i det gröna bland blommorna små, När hela naturen är härlig och skön och kronan på asken och eken står grön. / Den nyreparerade brunnspannen. Skall jag draga friska saften, utur jorden än en gång nyss jag hade inga krafter, hängde bräklig i en stång Men en doktor mig kurera, skar och plåstra på en gång. Nu jag åter kan hovera upp i galgen i en stång. Även den med mig får frysa sen med is glacerad är Tänk så mycket man får lida i naturen med besvär. Jag får också stundom törsta, fast ibaland man slår mig full Ruset går så hastigt över, då de kaster mig omkull. Ner i jorden, upp i luften, man mig svänger av och an. Ingen stund jag vet mig ledig, och min dryck är bara va´n.