Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Vittror
Det var en gång för mycket, mycket länge sedan, så kom en gång en vittra till en stinta och berättade, att hon aldrig någonsin kunde bli salig som människan kunde göra. Hon hade en gång varit människa hon också, men så en gång, när hon hade förbrutit sig, hade hon blivit förvandlad till vittre. Hon hade försökt att bedja och sjunga som de. Men hon hade inte kunnat. Det blev aldrig sådan bön eller sång som hon längtade så ivrigt efter. Hon skulle alltid få förbli vittra och känna sig osalig. Om hon skulle kunna få en människa att svärja en särskild / ed, så skulle hon få förlossning ur alla band. Ingen män- niska hade velat hjälpa henne med det. Hon kände sig en- sam bland andra vittror. Stintan gav henne ett band. Vitt- ran försvann. När stintan vände sig om, låg det ett brett band av silver på bordet. Det bandet förde lycka med sig åt stintan så länge hon levde.
Naurföremål.
På Ulvatorps mark i Sällstorp ligger en sten, som de säger att en jätte har kastat för att slå ner kyrkan. Den stenen kallas Kläack, och det syns märken efter jättens händer i den. I ett berg i Svenstorps bys mark finns en kättel i ett berg; den har de kallat Stenkättelen. Den var ofast full med vatten. De har offrat pengar i den förr.
Kyrkklockor.
Det var en byggmästare i Varberg, som tog åt sej att byg- ga kyrkan och gjuta kyrkklockan i Sällstorp. Men hans gesäll gjöt klockan färdig, medan mästaren var i Varberg. När de prova´ klockan, hördes hon till Varberg. Då åkte mästare till Sälls- torp och träffade gesällen och sa: "Nu har du tatt mitt bröd, nu tar jag ditt liv". Så mördade han gesällen. På den plan skulle det inte växa något förrän den tiden kommit, att gesäl- len skulle dött sin naturliga död. Jag såg den svarte fläcken i ett rågfält första året jag var där nere - den var väl två meter lång och en meter bred. Men andra året började det växa gräs där; det året skulle gesällen ha dött.
Födelse och dop.
När barnen tappade tänder, skulle de kasta dem i elden och säga: "Gud, ge mej en bentand i stället för en guldtand !" När barnet döptes, hade de satt broscher, silverkedjor och fingerringar på manteln. Och barnet hade en grann mössa. Faddrar: bäragumman, karlfadder, två pojkar och två flickor. "Gunmora" fick inte tappa något; då blev barnet släpphänt. Hon skulle vända sej åt karlsidan, om det var en pojk, åt frun- timmersidan, om det var en tös. De skulle döpa tösen först, så inte tösen fick skägg. Modern skulle gå i kyrke tre veckor eller en månad efter hon fött barnet. När hon kom hem från kyrkan, skulle hon lägga kläderna på barnet i vaggan.
Frieri och bröllop.
Bruden skulle springa och gömma sej. Jag var med och göm- de en brud i en källareförsta i Sällstorp. Det var två brud- gummens drängar, som skulle vakta henne, men jag tog henne och gick ut med henne. Brudgummen sörjde, men han dräng- ar hittade henne till slut. Brudgummen hade pengar, en i var stövel. Hans drängar fick dra av var sin stövel och ta den pengen, de hittade i den. Bruden hade inga pengar i skorna. Två pelladrängar och två pellapigor höll upp en grann schalett över dem, när de vigdes. Den fick inte hälla varken ö- ver bruden eller brudgummen, det var uhälligt. (Känner ej uttrycket pellabränd) Förningar: stora korgar med skålakaker (utbröjda, tunna) fem, sex stycken. Stora ringar. Korv, fåralår, brunost, äggost / och ett stort smörfat. Bakforn skulle de ha. Brudkvinnan klädde bruden. En karl tog emot allt bröllopsfolket. Den var satt till att slå upp brännvin: värden. Begreppet källaresven okänt. Bruden hade inte slöja då, inte myrtenkrans heller. Hon hade en blå eller röd schalett med fransar på - hade inte utslaget hår. Klänningen var svart. En kedja av sölver ha- de hon rätt om halsen. Inga grannlåter på bröstet. Spelman - här var en de kallade Skrålle och en som hette Nils i Padis. Det gick en karl och tog upp pengar till ho- nom i en mössa. Endast karlarna gav. De tog av samma pengarna och betalte kocken. Kockabränne - De högge ett stort träd. Hade en bakvagn och la trät på. Några drog och några sköt på. För var gång de körde i vält, skulle de ha en sup var. Det var bara bröl- lopsfolket. Kocken skulle ut och ta emot brännet. Det var and- ra dagen.
Slåtter, skörd och tröskning.
Stabbakråkor slängde nekerna till den som la´ säden. De la präl om halsen på någon och sa: "Nu ska du få kän- na på lokatten". De lämnade inga strå, ej heller någon nek. När de hade tröskat färdigt, skulle de ha "Tröskedrunten" - det var kaffe och supar. "Ta haren" okänt.
Gastar.
Det var inte långt från Kullagårn i Valby, där jag är född, där hade en krämmesa (tatterska) kastat sitt barn i bäcken. Det skriket efter barnet hörde vi ibland mot att det skulle bli annat väder.
Tomtar.
Tomtebesar talte mor om att hon hade hört och sett i deras hem i Sällstorp. Det var små gubbar med röda hättor som bar påsar med säd från gården och till ett ställe långt upp i Mark. Det gick inte att fri sej för dem. En gång var det ett fruntimmer, som fick se en bese, som satt på en sten och vilade och hade säcken ijämte. "Du har för stor säck. Du har förbörlat dej 1), lelle !" sa hon. Men då skrat- tade han åt henne. 1) burit för mycket.
Bjäran.
Mjölkehare hade en käring, som inte bodde långt häri- från. En gammal gubbe gick en hel dag och letade ef- ter haren. Till slut fick han skjutit haren med en silver- knapp, som han tog ur sitt skjortelin, men när han skulle ta upp haren, var det inte annat än några stickor och solv. Känner ej till trollsmör.
Julafton.
Julhalmen. Fram på eftermiddan kom far in med två eller tre stora halmstuper och hälsade: "God jul !" och fråga- de, om han kunde få vara här med julen. Då sa mor, att om han är snäll, så får han det. Då satte han ifrån sej stu- perna på golvet, och se´n åt vi kvällsmat. När vi hade ätit ifrån oss bredde far ut halmen, och se´n fick vi börja leka i den. Vi droge kävle, red till Tyskland, gick upp med boråsa- klövet, mussla´sko och tog julabocken - en trebening av halm. Halmen fick ligga kvar i tre veckor, till Knut. Hade någon dött under året, skulle han komma hem jul- natten - nej, inte alla de döde. De fick inte lysa under julbordet - någon skulle dö i huset då. Ett ljus fick brinna hela julnatten.
Naturfenomen.
De kallade åskan för torndön. En gammal gumma vid Ås kloster brukade sätta upp dörren, när åskan gick, och säga: "Det är roligt att höra Herren lever." - En skulle vara stilla och läsa i bibel, när hon gick. Där ljungelden hade slagit ner, hette de åskestenar och drog upp - de är trinda och svarta, inte större än min tumme - nej: inga hål i dem. Nordsken kom från de eldsprutande bergen. Var det rött, blev det krig. Innan det blev krig mellan Frankrike och Tyskland (1870), var nordblosset riktigt rött. Jellableket är lite blåare än vanligt nordsken, det kom- mer av att sillen vänder sej i sjön. Kornmogen var högre upp på himmel; det var i augusti.
Bergtagen.
I det berget invid prästgården där Johan (arrendator J. Eliasson) har sitt brygghus nu bodde troll. De hade tagit in en liten tös till sej i klippan och varje jul när solen skinte hade de ute henne en stund. Det var de som såg henne på avstånd, men så fort någon kom i närheten av klippan, blev hon borte.
Skjutsar.
Vi hade varit och manglat i Önum. Vi kom till Gerbo (?) kärr. Då lyste det till ett sken omkring oss i kärret, och hästen blev så förskräckt, så han höll på att hoppa i gropen. De trodde det var spöge. Och de skulle ha sett ett svin där på vägen. Det var en gri- sasugga, men hon hade inga grisar. Då blev det ett sken runt i- kring en och hästen stannade. Min far körde till Borås. Hästen stannade mitt i en lid. Då gick far av och tog betslet av hästen och tittade genom det. Han trodde det var något, som gick på vägen, som han inte såg. Hästen gick, när far hade betslat honom igen.