Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Mara
Mara var själve "den eländie", det trodde folk. Mara red djur och folk. Hon var tung som en sten, när hon kom på ens bröst. Jag minns de talade på, att de kunde läsa bort henne med Guds ord. Om någon nämnde Guds namn över den som mara brukade vilja åt, så hade hon inte makt. Om man skrev Guds ord på en papperslapp och stack den, där de trodde att mara kom in, så tog hon sig inte igenom.
Mara.
Mara har jag haft. Det vill köva en. Om en jämrar sej och någon kallar en vid namn, blir det borte. När jag var i Amerika, hade jag ont av det. Det var ett fruntimmer eller en karl. Man kan se det på deras ögonbryn, om de är sam- manvuxna. Hästar var svetta ibland så det rann, och de hade fått rispor och svullnader och det var flätade tofsar - "maretofsa´" - i manen på dem. Hänger man flinta och stål rätt uppöver hästen, så blir maran borte.
Vårhalvåret
Mars med sitt skägg lockar alla barn utom vägg. April mä si stora luva lockar alla barn in i gruva. Kyndelmässedan skulle man ha hälften fodret igen, så skulle man kunna föda fram kreaturen. Den 9 maj kommer göken. Kyndelsmässe kallades lella julafta. Petter katt kastar en varm sten, sen frätes det på isen lika mycket under som på.
Mara
Det var moderns eget fel. Ville hon slippa smärtorna vid barnsängen, så kunde hon krypa genom märahammelen, som fölungen legat i, men då blev barnet mara eller marulv. Marulven gick till fruntimmer. Maran kunde komma in genom ett knaggahål. De sa, att till karlar kom det ett naket fruntimmer, och till fruntimmer kom det en naken karl. Bara det var någon, som sa namnet på den, som reds, så gick det över.
Mara
De talte om det skulle finnas sådana där maror. Det var folk ja men. Om de fick tag i dem och var god till att ropa så någon tän- de ljuset, blev det en riktig människa av de där små - de var så små, så de kunde krypa in genom små springor vid fönstren. Om de var god till att få täppt sådana där små hål, skulle de inte kunna komma ut igen heller. Det var en bonde på ett ställe, han var väl inte gift. När han låg en natt, var det något som kom och tryckte honom så förfärligt. De hade ett hål i fönsterkarmen - ett litet borrat hål. Han var god till att ropa till en annan, som låg i rummet och bad honom sätta en pinne i hålet i fönstret. Och den sprang upp och gjorde det. Och i detsamma blev det en ung tös av den där maran. Hon visste inte var hon var kommen ifrån eller var hon var hemma, så de fick ha henne där. Och hur det var så blev bonden gift med henne. Hon var där länge; om de hade några barn kan jag inte säja. Men så en / gång hade de kommit till att ta ur den där pinnen. Och när morgo- nen kom var hon till vägs. Då hade hon blivit en mara igen, och kröpet ut genom det där hålet - Det berätta de här när jag var liten - det var de gamla som talte om det.
Maran
Maran red hästarna, så de stodo där svettiga fördärvade när man kom till dem på morgonen. och hon flätade manen och rumpen hos hästakräket så att det var nästan omöjligt att reda ut dem. Skydda en häst för maran var dock lätt. Det behövdes bara, att man kunde skaffa sig en flintsten med hål i 1) och hänga upp den i stalltaket rätt över hästen i ett kort rep. Det är säkert att maran skydde för en sån flintsten. Min far hade alltid en hängande i stallen, och det hän- de aldrig, att maran red nån häst för oss. Ett annat sätt användes också. En död skata häng- des på samma vis över hästen. Men flintsten var säkrare. 1) Flintyxa med skafthål. Finns det skafthålsyxor av flinta? C.M.B. / Maran red också människor. och det var nåt rackar- tyg. Jag hörde talas om att maran skulle vara en människa. De sade att "den och den gick mara". En skulle ha fångat en mara. Men jag kan inte reda ut det. Man skulle kunna freda sig mot maran, om man ställde träskorna under sängen, så att de vette på ett visst sätt.
Maran.
Min morfar var med en annan skomakare, som hette Svan, och arbetade på ett ställe i Idala en natt strax före jul. Rätt som det var, så satte sig en tös upp i bädden och ville ut genom fyren. "Hyss, hyss, hyss, det är långt te Knäred å ria", sa hon. Svan slog till henne med en rem, och då gick hon och lade sig igen. De som ögonbrynen går ihop på är ma- ror.
Maran
Maran kunde komma in genom ett knag- gahål. De sa, att till karlar kom det ett naket fruntimmer, och till fruntimmer kom det en naken karl. Bara det var någon, som sa nam- net på den, som reds, så gick det över. Det var moderns eget fel. Ville hon slip- pa smärtorna vid barnsängen, så kunde hon krypa genom märahammelen, som fölungen le- gat i, men då blev barnet mara eller mar- ulv. Marulven gick till fruntimmer.
Folkmedicin
Ormar skulle di ta vara på. Di skulle ta dem i mars och lägga dem på nån sorts buteljer och slå sprit på. Det skulle di ha om di blev ormhuggna, och det var bra för all- ting t.ex. giktvärk. Det var ett folk som hade ett barn som hade utslag. Då blev di lärda av en gumma att di skulle skrapa både på kläppen och kloc- kan och det skulle blandas i nån sorts fett eller smör, så skulle det gå bort.
Maran
Förr trodde folk att maran var en människa. De skulle blivit mara därför att deras moder hade, för att få en lätt och smärtfri nedkomst, krupit över en ”fölahamn”. (Den hinna, som vid födelsen omgiver fölet.) Denna utspändes och fästes i marken med träpinnar. Det var ej bra att göra så, ty om barnet var en flicka kunde hon i en framtid bliva mara, och var det ett gossebarn blev det en varulv. Det troddes att maran kunde gå in genom stängda dörrar. I stall kom hon stundom och flätade hästarnas manar. När husbonden om morgnar- na kom ut i stallet, förekom det någon gång att hästarna voro alldeles vitskummiga av svett. Då hade maran varit och ridet på dem. – Hade man slagit ”ängerstål” i dörrtrösklarna tordes maran ej gå över dem och hästarna voro fredade för maran. / Stundom kom maran till människor när dessa lågo i sin djupaste sömn. Hon lade sig tvärs över deras bröst. Då kändes det som en tung tryckan- de börda över bröstet, de plågades av hemska dröm- mar och tyckte att någon död med sin kalla hand vidrörde dem. När de äntligen vaknade voro de alldeles utmattade och förskräkta. För att skydda sig för maran brukade de gamla varje kväll sätta sina träsko ”slaföttes” så att den ena skon vände hälen utför och den andra tåspet- sen mot golvet till, bredvid varandra. Maran var ute endast om nätterna. En gång hände det att maran kom in på ett ställe. Husmodern låg vaken och märkte att någon kom in i stugan. Hon fick fatt i sin fyrtunna och slog eld. – Då fick hon se en ung flicka stå på golvet klädd i blotta linnet och barfota. Flickan, som kallades Tulsa Nillan, fick ord om sig att hon hade en gång varit mara.
Vår - o. Hösthalvåret.
Mars med sitt skägg lockar banen utom vägg, april med sitt skinn kör barnen in. De tände inte upp ljus om kvällarna efter Vaffle. De steg upp klockan 4 om morron; då var de ljust om Vaffle. Om Marta pessar i nöla, så blir det ingen kärne i dem. De första potäterna tog de upp vid Olsmäss. Blir det regn på Galla, så växer korn på hallar. Ej tal om Brynulf. Bartolomeus storm har jag alltid hört talas om.
Mara
Mara skulle rida hästar, så de stod i stallet och var så svetta, och manarna var flätade. En lie hängde de i taket över hästen, för stål skulle hjälpa mot spöke och allting. Mara har jag haft ont av. Det känns ett tynge på brös- tet. Det ska komma an på, att en har för litet under huvudet. Det skall ju vara människor, som kunde vara maran. Men deet har nog aldrig hänt; det är sånt, de smällt ihop. Har ej hört talas om marulv eller varulv.
Vårhalvåret
Mars med sitt skägg lockar barn under vägg. Så kommer april mä sin pinne å kör dom te bli inne. Detta hörde jag av en gammal gumma i Buared. Men båtsman Regelbom hade det på ett annat sätt (som J. ej kan erinra sig nu). Hörfrösdagar minns jag inga särskilda. Linfrö skulle rös bra bettia (?). Det tvåradiga kornet var bäst det sålde de till bryggerierna. Det sexradiga blev ofta bröd, ofta uppblandat med korn.