Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Vattenväsen.
Näcken - vi såg honom i ån (Viskan). Just där en grob (= ett dike) rann ner i ån lyste han till och släcke´te igen. Se´n gick han en bit och lyste igen. Och i själva åbrynet såg vi näc- ken flamma. Jag har hört sägas, att han kunde spela. Det var en, som hade ställt möte med näcken här uppe i en å, som rinner över gär- dena, och fått lära sej spela av honom. Men om han spelade näc- kens polska, skulle folk inte orka sluta att dansa. Vet inte, om han offrade något till näcken. Känner ej näcken som häst.
Lucia
Det var farligt att mala i kvarnen lussenatten. Då stannade de kvarnen, eljest om inte de stannade henne, så stannade hon själv. Det var Lucia som gjorde det; det var la något spöge efter ena som var omkommen.
Påsk
Dymmelveckans dagar: Fläske måndag, pannekaka tisdag, dömle onsdag, - , -, påskafta. Intet matförbud långfredagen. De fick "långefråjdasris". Påskeld och skjutning var allmänt påskafton.
Starka
Bögen hade pattat en jättekäring; hon hade mist sitt barn och hon hade mycket di. Han bodde inte värst långt härifrån. En gång var han inne i Varberg och skulle köpa salt. Han fick löfte att han skulle slippa betala, om han kunde bära en säck med hundra kilo hem utan att vila. Men handlarn hade lagt dit en femtikilo- are så Bögen inte visstet. De följde efter honom, men de vände, när de fick se Bögen gå i markerna och äta kröser med säcken på ryg- gen. Några dar därefter kom Bögen med femtikiloaren på lillfingret och satte den på disken med sådan kraft att den sprang igenom disken och for i golvet.
Skogsväsen
Det var en karl, som brände en kolamila, och då kom skogsnuan till honom och ville värma sig. Det var ett så grant fruntimmer. Så frågade hon, vad han het- te. "Själv", sa han, och så rände han ett järnspett in i milan, så det blev bra varmt, och så brände han henne med det. Då ropade hon: "Min man Hôlte, kolamannen brände min kånta". "Vem gjorde't?" frågade han. "Själv". "Själv gjort'et, själv ha't". – De var så rädda för skogsnuan, för hon kunde förvilla dem. I min barndom vrängde de rocken, då de var i skogen, så hade hon ingen makt att förvilla dem.
Skogsväsen
Det kom en skogsnua till en karl, som hade en kolamila i skogen. Men han tog ett varmt järn- spett, som hade legat i elden, och rände mellan benen på henne. Då ropte hon på sin man och sa: "Hôlte, Hôlte, dä sver mig".
Troll
Det var en mor, som trodde att hennes tös var en bortbyting, och så för att utröna, hur det var, så satte hon en äggskal över elden och sa, att hon skulle ko- ka åt det kungliga hovet. Så gick hon ut och ställ- de sig och tittade i smyg, och då satt ungen och nickade för sig själv och sa: "Jag är så gammal, så jag har sett granngårdskogen uppväxt och uthuggen tre gånger, men jag har aldrig sett, att de har kokat för det kungliga hovet i ett äggskal". Då var modern sä- ker på sin sak och sa det till prästen, och han lärde henne, att hon skulle elda upp bakugnen och lägga ungen på gresslan. Då kom det en trollkäring med hennes rätta barn och sa: "Här har du ditt barn, ge mig mitt!"
Troll
Det var ett fruntimmer, som hade dragit upp kjo- len över huvudet, när det regnade. Så släppte hon ner den igen, och då rulla det ett nystan ut ur kjolen. Ber. av Sven Bengtsson i Högalt, f. 1883. Fruntimmerna skulle inte ha kjolarna över huvudet i åskväder, för då kom trollen och sökte skydd, och så slog åskan ner. Joh. Persson, Dottrabol, f. 1877.
Djävulen
Det var en herreman på Sandsholm, som hade försvurit sig åt djävulen, och det var på vissa år, och då tiden var ute, så skulle djävulen ha honom. Men då var hustrun havande, och när hon höll i honom, så hade djävulen ingen makt att ta honom. Till slut kom det en präst från Tellesjö och läste bort honom.
Odens jakt.
En bonde i Skummeslöv hade vart på gästgivare- gården en kväll, och när han var på väg hem, så fick han höra Oans jakt i luften. Så ropade det, och han sva- rade, och då kom det en ryttare ner och sa: "du är mo- dig, som svarade mig, nu ska jag se, om du är lika stark som du är modig". Så gav han honom en järnkedja att hålla i, och så gav han sig upp i luften igen och drog i kedjan tre gånger uppe från molnen. Men bonden ha- de varit kvick och slagit kedjan om en ek, och den kunden Oans jakt inte rubba. Sen var han lika kvick igen och fick loss kedjan och stod och höll i den, när ryt- taren kom ned. Då fick han ett hästalår över axeln som belöning, och när han kom hem, var det en hel pung med guldpengar.
Vattenväsen
Det var en som skulle lära sig att spela av näcken. Han gick ut tidigt en morgon och lade dit sin fiol, och så skulle han gå och hämta den en annan gång, men då låg där två fioler. Då gällde det att ta rätt fiol, så blev han en skicklig speleman.
Troll.
På ett ställe hade hustrun fått barn, och det för- sökte trollen ta. Det kom ett troll dit och hade ett barn med sig och skulle byta. Men mannen där på stället tog en yxa och högg till barnet, som han bar, och då var det bara en allebit. 1) 1) Allebit = ett stycke alver.
Drakar.
Min moster var ute och gick efter en ren, och då fick hon se, att det växte precis som en stor buske med mynta, som hon inte hade sett förut. Sen gick hon förbi där om igen, men då syntes det ingenting. Det var en drake, som hade solat sitt guld.