Transkriberad uppteckning

Det var en karl, som brände en kolamila, och då kom skogsnuan till honom och ville värma sig. Det var ett så grant fruntimmer. Så frågade hon, vad han het- te. "Själv", sa han, och så rände han ett järnspett in i milan, så det blev bra varmt, och så brände han henne med det. Då ropade hon: "Min man Hôlte, kolamannen brände min kånta". "Vem gjorde't?" frågade han. "Själv". "Själv gjort'et, själv ha't". – De var så rädda för skogsnuan, för hon kunde förvilla dem. I min barndom vrängde de rocken, då de var i skogen, så hade hon ingen makt att förvilla dem.