Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Maran
Vid marritt var det bra, om man kunde säga: "Mara, mara, kom igen i mara och fråga efter tre ting, som jag inte har". Den som var mara måste då komma, man fick då se, vem som var mara. Sade man då: "Du är mara", "så slapp mara ifrån eländet". Om en kvinna inte hade hår omkring blygden eller i armhålorna, så var hon mara.
Mara
Karlar kunde bli antastade om nätterna, när de låg och sov. Det var vissa fruntimmer, som var mara, och de kunde fara i en virvelvind och fara vidlyftigt. De talte om ett sånt frun- timmer, som skulle ha sagt: "Dä ä langt te Knarra"; det vet jag inte, var det ligger.
Mara
Jag har haft mara en gång. Det är så löga man kan röra en arm då. Det är som om någonting kom och la sej på bröstet. När de la' sej på kvällen skulle de inte sätta skorna med tårna inåt sängen utan med tårna utåt, så skulle inte mara kunna komma åt dem.
Maran
Maran red både människor och djur, särskilt hästar. På hästarna brukade den fläta samman manen, så det var omöjligt att få upp den. På morgnarna var hästarna våta av svett. På människorna förhöll det sig som en stor tyngd på bröstet, så att de knappast kunde andas. Det var en lantbrukare som band en lie på sin häst, som reds av maran. Om morgonen därefter häng- de hon själv död på hästryggen. Som bot mot maran hängdes en hästsko in- nanför dörren och ritades ett kors utanpå dörren. Maror var i de flesta fall människor, som någon trollkäring fått makt med. Då en kvinna fått ett barn fick hon ej gå bort, förr än hon var kyrktagen och barnet var döpt. Gjorde hon detta, hade trollkäringar makt med henne och barnet och kun- göra dem till maror.
Vårhalvåret.
Mars må sitt skägg lockar barna under vägg. April mä sitt skinn kör barna te krypa in. Den 22 februari kastade Peter katt den varme sten. Barna blev narrade 1 april i min barndom så ga- let så.
Mara
Mara var mycket på gång förr. Det var något ont, som kom på människan, medan hon sov. De fick aldrig se, vem det var. Men det var "den lee" som ville köva dem. Den onde var mycket mera lössläppter förr, för folket var så vidskepligt. Bästa medlet var, om de nytta' Guds ord. Varulv okänd.
Mara.
Mara var en människa, en som inte hade några ögonbryn. Det var en, som var gift med en mara. Hon hade kommit in genom ett hål i väggen. Han fick fatt i henne, när hon var i håll med honom, och han tätade hålet, så hon kom inte ut. Han var gift med henne i många år och de hade flera barn. Så en gång frågade han henne, om hon visste, hur hon hade kommit dit, men det visste hon inte. Då visade han henne hålet i väggen och tog bort det han hade tätat det med. Men då försvann hon ut genom hå- let och sa: "Dä ä långt å kallt te Knarre." Så fick han vara en- sam med sina barn. Varulv okänd. Mara börjar hoppa vid fötterna och flyttar sej sedan längre och längre uppåt. Hittar de marvasar i ett träd, så har maran sidit trät. De har bru- / kat skära bort sådana marvasar och bränna upp dem. Har inte hört, att man hängt marvasar över kreatur, som ridits av maran. Ej hel- ler en lie eller annat stål, men skator.
Anders Petter Eliasson
B285A: Gården, boskapen, fisket. Husens inre. Bak. Kor. Får. Jordmån. Taktäckning. Båtar. (Paus.) Drängsysslor. Skörd. Tröskning. Sjöolyckor. Fiskemed, fiskredskap. Strandnamn. Isvinter. Fiskförsäljning och fisktorkning. B285B: Fiskförsäljning och fisktorkning. Matvanor. Julgrisen. Foder, slakt, korv, kött. Julmat. Bryggning. Kaffekokning. Onda tider. Våg och vikt. Torvtäkt. (Paus.) Bygden förr och nu. Kustvaktare. Vrakgods. Rev. Hallarna i Boberg. Vattenkvarn. Middagsstenen.
Mara
Då jag tjänte på ett ställe, satt skräddaren uppe och sydde en natt, då han hade mycket att göra. Han brukte bli marriden, då han sov, så han kunde inte röra ett finger, men han visste inte, vem som var maran. Rätt vad det var sprang en mus över skräddarsaxen på bordet, när vi satt där. Nästa dag sa pigan: "Jag drömde, att jag gick över en stålbro i natt." Då förstod vi, att det var hon, som var mara.
Varulv
Det var ett ungt gift par, som var ute på en äng och höllo på att hösta hö. Rätt som det var, så sa mannen, att han behövde gå lite avsides in i buskarna. Han gick. Och hus- trun fortsatte att stacka höet. Då kom en stor, arg hund ur skogen och rök på henne och ville bita henne. Men hon försvarade sig så pass redigt, så han kom inte vid att göra henne nån skada. Men han ryck- te i alla fall ur en bit av hennes kjortel. Sen sprang han. Så kom mannen tillbaka. Hustrun talade om sitt äventyr, och mannen skrattade. Då såg hustrun, att han hade ett par trådar ur hennes kjol. Och så begrep hon genast, vad det / var för en hund, som hon slagits med. - Jaså! Var det du, din förbannade mara, som var här, sa hon. - Tack, för det ordet! Det har jag väntat på länge. Nu slipper jag att gå längre. (K. Nilsson hade ingen om aning om någon skillnad mellan mara och varulv).
Mara.
Jag har blivit riden av maran flere gånger förr i tiden. Jag vaknade och ville ropa men kunde inte säga ett ljud, så tryckte det över bröstet. Hon försvinner, om det är någoon mer i rummet, som märker, att hon är där, och ropar namnet på den hon rider. De påstår, att människor blir maror, om de har hopaväxta ögonhår. Maran kan också rida hästar, så de blir alldeles svetia.
Mara.
Vi hade en gammal häst, tio eller tolv år. Om morgnarna stod han så svett i stallet och manen var ihopflätad med sand i. Den andra hästen stod ijämte och hade alddrig ont av det. Som- ma påstår det är folk som rider hästar på det viset. De ginge la i sömne. En del sköt skator och hängde över hästarna, för att de skul- le bli bevarade för mara.
Ormar.
En enda gång har jag sett en marsorm. Han var vaken och ute redan i mars månad. Det var härute i vår lycka. Det märkvärdiga var, att han var alldeles vit hela ormen. Jo, jag visste nog, att om man fångade en sådan vit orm och kokade dem, så hade spadet sån verkan, att man visste allting. Men jag trodde inte på´t, och så fick ormen rinna i fred.