Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Gastar
65. Gasten han skrattade i skogarna. Där han var, skulle det vara något mördat, för där blev det en gast. Jag har hört gasten.
Gastar.
Glamshedsgasten var gasten efter en som bliit dödad i en spiketunna, som de hade rullat nedför berget vid Glamshed och över heden. Många har hört både jämmerropen och ljudet av tunnan. Två pojkar från Klippens var ute. De hörde denne gast- en, och den ene härmade honom. Då sa den andre: "Nu kommer han och tar livet av dej." De sprang in i en stuga och stängde dörren efter sig, och i detsamma slog gasten till på dörren med vingarna, så det blev ett märke i dörren efter det. 1) i Frillesås
gastar
De som omkommit genom olyckshändelse o. dyl. blev gastar. Det var t.ex. en karl från Fröbo som frös ihjäl på vägen för en 70-80 år sen. Han blev sen gast och ropade. När jag var barn hörde jag en gång, något ropa. De sa att det var gasten. (Adolf Andersson, Hjälmared) Om det var någon som var så djärver att han vågadse frå- ga gengångaren vad han ville, kunde di svara och tala om vad di ville. En del hade skatter gömda och så. Sen blev di borte. (fru Augusta Lindgren, Hjälmared) Mot oväder skulle gasten visa sig. På Kungsbackalandsvä- gen sa de att det fanns en gast. Det var en karl som hade blivit ihjälslagen där. De som var illa bortkomna gick igen (fru Lindgren)
Gastar
De ropa och levde, det var avlidna människor. Det var en plats i Åsa, där en leer karl hade hängt upp sig i ett träd och där hörde de hur gasten levde galen. En som hade hört det skulle inte tala om det för någon förrän solen hade gått upp dan efter för då kunde han få en smäller av gasten och då kunde han få näsblod.
Gastar.
Gasten trodde de var nån människa som spöga! Det var sådana människor, som kommit illa av daga: de blev gastar. I Tom i Fjärås var det en pojke, som visst hade dränkt sej. Emot ont väder hörde de alltid Tom- bogossen ropa.
Gastar.
Gastar är sådana människor som är illa komna av daga och ropar vid vissa tillfällen. Det är farligt att härma efter dem. Det var en tös i skogsbygden, som hörde en gast en gång hon var ute och gick, och hon härmade efter honom. Men hon blev liggande sjuk och kom aldrig upp mer.
Gastar
Gasten var här uppe i Inseredsskog. (Sätila) Här var ingen lands- väg förr, utan de fick ro lassen i en eka över sjön och rida runt med hästarna. Det var någon ifrån Gäddhult som hade varit i Göte- borg. De red igenom skogen med hästarna, det var på kvällen. Då fick de höra gasten ropa; han kom alldeles intill huvet på dem och skrek och ropa. Där var en karl en bit efter de andra, och han blev rädd och börja ropa. Men då blev gasten sju resor värre. Men de blev inte skadade; det var bara det skrek.
Gastar
När gasten skrek, så väntade man att det skul- le slå om och bli annan väderlek. Han skrek in- te annat än om kvällarna och nätterna. Det kun- de också vara förebud att det skulle ske någon olycka med människor. Någon skulle drunkna eller omkomma på något sätt. Hur gasten såg ut, vet jag inte, för jag såg inte någon. Jag minns bara att gamla trodde på denna vidske- pelse.
Gastar.
Min son var ute och gick och hade en gammal man i säll- skap. Då fick de höra hur det gol ifrån skogen. Den gamle sa´: "Svara inte !" Det var en gast, en död människas ande. De kom lyckligt ifrå´t. De blev krammade av en gast ibland. Då skulle de röka sej med tändstickor och bita över en kniv.
Gastar och myringar
Det var en de kallade Långakärrsgasten. Myringen sa de också. Honom var min farmors farfar ute för en gång. Han satt och brynte en kväll i hösten, och då skrek gasten, och han gav sig till att härma efter honom, men då kom gasten och följde med honom, tills han var hemkommen, och då slog han i dörren. Han brukade skrika mot väderbyte.
Gubben och gasten.
Gubben och gasten. En gubbe befann sig en gång på wäg till sitt hem om natten men kunde ej hitta rätt, ehuru han var noga be- kant med vägen. I det han undrade därpå kom en gast med en lykta i handen. Han lovade då gasten en slant om denne ville föra honom rätt till porten af hans gård. Gasten förde gubben på rätt väg och vidare hem, men när gubben var vid porten ville han ej ersätta gasten den utlofvade slanten, utan sade i stället till honom "Nu kan du gå, af mig får du ingenting." Men det skulle han ej ha sagt för han måste idetsamma släppa handtaget i porten och gick sedan hela natten vilse rundt sin egen gård och kunde ej hitta in förrän det dagades. Gubben beslöt att göra gasten ett spratt igen och begaf sig kvällen därpå ut på samma väg med några småmynt i fickan. Hunnen dit han gått föregående kväll satte han sig ned och började med sin kniv skära ett hål i marken samt lade dit sina småpängar samt lade en sten ovanpå. Han var just färdig med sitt arbete då gasten stod vid hans sida med sin lykta samt sade; "vad har du där, vad gömmer du?" Gubben vill ej säga det men till sist sade han att han gömt sin rikedom där. Gasten bad att få se den och gubben lyfte upp stenen. Gasten lyste med sin lykta i hålet där småmynten / lågo. Voj, voj, voj! hojtade gasten kallar du det där för rikedom din stackare då skulle du se på annat vad jag har. "Du, sa gubben, du har ingenting". det har jag, sade gasten. Du har ingenting mer än din lykta sade gubben. Han fortsatte så att reta gasten till slut sade denne, "följ med så skall du få se. Gubben var villig därtill sedan gasten lovat att ej skada honom. Gasten gick iföre och gubben efter då de voro komna till ett kärrträsk där några buskar växte stannade gasten och lyfte upp en rätt stor sten, lyste med sin lykta och lät gubben se en stor hög med guld- och silverpängar Hastigt tog gubben upp sin kniv och släppte den i pänninghögen. Gasten gav upp ett skrik, hotade och bad gubben taga sin kniv tillbaka men gubben var obeveklig. Hela natten fortfor gasten att rasa och hota men förgäves. Då dagen grydde for han med ett hemskt tjut därifrån och gubben satte sig i besittning av pänningshögen. Upptecknadt av Henrik Andersson (f. 1874) som hört denna sägen berättas af sin mor hon hade hört den af sin far han var född i slutet af 1700. Henrik Andersson Röserås Onsala (Hallands län)
Gastar
Man hade hört gasten i skogen. Han var en vål- nad av sådana, som blivit omkomna, han gapa och ga’ sig.
Lyktgubbar
Ljusegastar stod och lyste över pengar om nätterna. Så var det en bonde, som hittade på att han skulle ta pengarna ifrån gasten, så han gick ut en natt och ställde sig ett stycke ifrån och lyste. Han hade lagt två styver i spillningen efter en ko, och så hade han udden av en avbruten kniv i fickan. Det hade han ångrat, när han bröt av kniven, så det var ångerstål. Efter en stund blev gasten nyfiken och ville se, vad han lyste över. "Va ljuser du för?" — "För pengar", sa bonden. När gasten fick se tvåstyvern, sa han: "Var det något att ljusa för, nej, följ med mej, här är annat!" Han hade en stor kopparkittel full med silver, och när bonden fick se den, så kastade han sin kniv i. Gasten blev arg och sa, att han skulle ta bort den, för klockan var nära tolv, och han ville släcka. Efter tolv fick han inte stå där och lysa längre. Men bonden brydde sig inte om honom, och så måste han ge sig av.