Transkriberad uppteckning

Gubben och gasten. En gubbe befann sig en gång på wäg till sitt hem om natten men kunde ej hitta rätt, ehuru han var noga be- kant med vägen. I det han undrade därpå kom en gast med en lykta i handen. Han lovade då gasten en slant om denne ville föra honom rätt till porten af hans gård. Gasten förde gubben på rätt väg och vidare hem, men när gubben var vid porten ville han ej ersätta gasten den utlofvade slanten, utan sade i stället till honom "Nu kan du gå, af mig får du ingenting." Men det skulle han ej ha sagt för han måste idetsamma släppa handtaget i porten och gick sedan hela natten vilse rundt sin egen gård och kunde ej hitta in förrän det dagades. Gubben beslöt att göra gasten ett spratt igen och begaf sig kvällen därpå ut på samma väg med några småmynt i fickan. Hunnen dit han gått föregående kväll satte han sig ned och började med sin kniv skära ett hål i marken samt lade dit sina småpängar samt lade en sten ovanpå. Han var just färdig med sitt arbete då gasten stod vid hans sida med sin lykta samt sade; "vad har du där, vad gömmer du?" Gubben vill ej säga det men till sist sade han att han gömt sin rikedom där. Gasten bad att få se den och gubben lyfte upp stenen. Gasten lyste med sin lykta i hålet där småmynten / lågo. Voj, voj, voj! hojtade gasten kallar du det där för rikedom din stackare då skulle du se på annat vad jag har. "Du, sa gubben, du har ingenting". det har jag, sade gasten. Du har ingenting mer än din lykta sade gubben. Han fortsatte så att reta gasten till slut sade denne, "följ med så skall du få se. Gubben var villig därtill sedan gasten lovat att ej skada honom. Gasten gick iföre och gubben efter då de voro komna till ett kärrträsk där några buskar växte stannade gasten och lyfte upp en rätt stor sten, lyste med sin lykta och lät gubben se en stor hög med guld- och silverpängar Hastigt tog gubben upp sin kniv och släppte den i pänninghögen. Gasten gav upp ett skrik, hotade och bad gubben taga sin kniv tillbaka men gubben var obeveklig. Hela natten fortfor gasten att rasa och hota men förgäves. Då dagen grydde for han med ett hemskt tjut därifrån och gubben satte sig i besittning av pänningshögen. Upptecknadt av Henrik Andersson (f. 1874) som hört denna sägen berättas af sin mor hon hade hört den af sin far han var född i slutet af 1700. Henrik Andersson Röserås Onsala (Hallands län)