Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Gasten
(Se fru Eriksons berättelse om gasten) ”Smått, smått mute- regn,” sa gasten. ”Stort, stort knölpåkaregn!” ropade fiskarna. Min morfar råkade ut för gasten. Han var sko- makare och gick i stugorna. En gång på förnatten, då han var ute, hörde han gasten och härmade honom. Både tummaringen och ”lästaknippa” åkte ifrån honom, och dem fick han inte tag i på kvällen. Man fick inte tala om det, samma dag man råkat ut för gasten, för då blev man sjuk. – Det var alltid, när det var mörkt, gasten var ute. Han höll sig nära sjöarna. De var rädda att bli gastkramade, för det blev så svåra märken, och de fick ont en längre tid. – Gasten tyckte om att retas och fresta humöret. Teg folk bara, gick det bra, men svarade de, gick det illa. – De påstår att åskan dödat gasten.
Gastar.
Det var en gubbe, som satt och sydde på ett segel. Någon kom och frågade honom, vad han gjorde. "Jag swabar te hela", svarade han (:Jag syr svepning till mina pojkar). Strax efter drunknade hans bägge pojkar i Wallersvik. Vid vissa väder hör- de de dem ropa förr, talte far min om.
Gastar.
Det var en klockareson ifrån Kattunga, som gick vilse i vildmarken mellan Stråvalla kyrka och Frillesåsgrän- sen, och han blev liggande där och frös ihjäl. Men mor- far, som var född 1810, hittade liket, när han var nio år och gick vall med får på de marken som våren. Hatt och käpp låg på ett ställe och kroppen på ett annat. Mot oväder hörde de honom ropa sedan i många år. Nej, det blev nog ingenting kastat på den fläcken.
Gastar
Det var en gång en bonde som var ute och körde en natt igenom en skog i Rolfstorp i Halland som heter Kleva. Bäst kör så, vägrar hästen att gå, mannen måste då gå fram för att se vad dät är, då ligger där på vägen en nykalvad kalv och slår med öronen som di brukar inan di bli torra. Han drar undan kalven och kör vidare, om en stund stannar hästen igän och nu ligger deb andra kalven på vägen och detta upprepas ännu ett par gånger, då utbrister mannen "Nu har nog skam skitit kalvar i natt," Då skrattar det Kleva.
Gastar
Det var en gång en man, som skulle köra till Vinbergs kvarn. Då han kom utanför framkörsvägen till mitt hem, stod där en huvudlös man och frågade: "Går denna väg till Reffle?" och rösten lät som om den kommit ur en tunna. "Det namnet har jag aldrig hört förr", sade köraren, "gå dit, därifrån du kommit!" I detsamma flög en stor hösäck i vagnen och hästarna råkade i sken. Min far, Johannes Nilsson, skulle en dag under den mörka vintern köra till skogen, men då han kom till Gröne kulle, som låg strax utanför, blev han förblindad av trollen, så att han inte visste till sig utan blev vid att köra runt kullen hela dagen tills ljusen började tändas i stugorna på eftermiddagen, då fann han sig slutligen stå utanför sin egen ladugårdsdörr.
Gast
Det var medan jag var hemma i Syllinge. Vi voro ett par ungdomar, som gingo hem från en påsk- eld. Då hörde vi ett skrattande ljud i luften, men då såg vi inget. Ungefär 800 m. längre fram strök gasten förbi oss, och vi kunde se honom. Han såg ut som ett grått benrangel. Han var nog inte mer än en hundra meter ifrån oss då. Då hördes ett kvirkan- de läte, ungefär som från en härvel. Det är många som ha hört den gasten. Åsen, där han brukar hålla till, kallas Skrattås.
Myrlingar.
Myrlingar. På flera ställen här i trakten, skall det enligt sägnen, vara avdagatagna nyfödda barn. Deras skrik har sedan hörts alltid, och särskilt mot väderskifte. Jag var en gång ute en sommar- kväll, och fick då i närheten av ett av dessa ställen höra ett gällt barnskrik. Jag sökte där omkring i tanke på, att det fanns något barn, men där syntes ingenting. Några andra ha också hört samma skrik, då och då i skymnings stunder. Necken. Mellan Vallby och Sällstorp flyter en liten å, som kallas Lillån. Förr i tiden sades det, att där bodde en neck. Dit gingo de gamla bond spelemännen för att lära sig spela. En flicka från Sällstorp, som levde i början av 1800-talet, var mycket skicklig i fiolspelning, och det sades, att hon lärt det av necken i Lillå. Det var många platser, som utpekades för neckens tillhåll. Ett ordspråk: "Å för necken", sades av många gamla i dessa bygder. / Gastarna i Hemringsdal. Det var för länge sedan. Då våra berg och dalar voro klädda i stor skog, där både vargar och rövare höllo till. Då gick det inte att sända ut fåren om somrarna, utan att de åtföljdes av en vallgosse. En by Vallby hade då sin vall- gosse, som med matpåse och näverlur begav sig varje morgon med byns får upp till en dal i skogen, som kallades Hemringsdal. En gång kommo tolv rövare och över- föllo honom. De ville taga hans får, bränna hans hund, och hänga honom själv. Han bad dem då, att han skulle få blåsa lite i sin lur innan de dödade honom. Det fick han. Han blåste då. I björkebärs håla i svarta skåra där ligga tolv rövare mig vilja de hänga, min hund vill de bränna mina får slakta de. Hemma i byn hade man hört vad gossen blåst, och bönderna samlades i hast, och begåvo sig upp åt skogen. De träffade rövarna och slog ihjäl dem allihop. De ligga begravna alla i dalen på olika ställen. Många år därefter hördes om kvällarna särskilt mot väderskifte, höga skrik. och ortsbefolkningen sade, att det var gastarna i Hemringsdal. / Folktron om gastar är, att det är sådana mäniskors andar, som omkommit genom mord eller olyckshändelser. / Veddige, Hl. Elin Samuelsson 1926 Skogsrå. Det var en piga som gick inne i skogen och letade efter korna som voro bortsprungna. Hon gick och gick men fann inga. Då fick hon höra det ropa in ifrån skogen: Märta, Märta här är ditt fä. Men hon vågade inte gå dit ty hon visste att det var skogsrå som ropade. Mara. De gamla besvärades ofta om natten av mara. De kommo in genom nyckelhålet och kasta- de sig den liggande i sängen. De fattade tag om strupen och det kändes som de skulle kvävas. Den angripne jämrade sig högt. Om någon annan hörde det och ropade hans namn så försvann maran. En gammal man talade om att en natt det kom något och kröp på honom i sängen. Han fattade tag och förde det i golvet. Han tyckte det kändes som långt fruntimmers- hår och han tyckte sig vara klar vaken. I gamla stallar är även mara. De rida på hästarna om natten och flätar deras man på ett konstigt vis. Det är omöjligt att kunna ta upp den. Men nästa natt kan den vara upp- tagen. / Folktron om mara är, att det är avlidnas anda, som gå igen och vill göra dem ont.
Personer "i syne"
Berätterskans mor, Beata Mårtensdotter, hade i sin ungdom tjänst som piga på en gård vid kusten i sin hemsocken. På gården förekom ofta smuggling i stor utsträckning, en icke ovanlig företeelse på orten. Beata hörde ofta körande på gården utan att någon skjuts var synlig. En kväll skulle han som vanligt gå till ladugården, som låg ett stycke ifrån manbyggnaden, för att mjölka korna. Det var beckmörkt ute, och hon hade därför med sig en tänd lykta, som hon bar i ena handen. Då han kommit ut på gården, såg han en vagn köra fram, förspänd med två hästar, ur vilkas näsborrar elden fräste. Just som skjutsen kommit mitt för Beata, släcktes ljuset i lyktan, fastän det var alldeles lugnt väder, och skjutsen försvann med ens. Beata, som städse var en orädd och manhaftig kvinna, gick då utan krus till ladugården och mjölkade korna i mörkret. Berätterskans far, som, då detta hände, var ganska ung, och dennes far hade en gång varit ute på fiske och kommo i land sent på natten. När de kommit ett stycke på hemvägen, drog fadern helt plötsligt sonen i armen och sade: "Kom häråt!" men nämnde inte varför de skulle gå åt sidan. Dagen därefter frågade han sonen, om denne inte sett något särskilt under hemfärden på natten. "Nej, vad skulle det varit?" – "Jo, där var ett par gastar på stranden, som gång på gång rände ihop, och då "drösa" elden av dem." Se vidare "Folkminnen från Falkenbergstrakten" i "Vår Bygd". årg 1926.
skatter
Det var ett ställe som var nedanför Valda. Där skulle Valda kyrkklockor var nergrävda för många år sen. Så var det en julotta elle annanda hästar- na sprang ifrån en karl och han sprang efter och då hörde han hur det klinga. Nu skodde han dem nyss, och nu hävde di bort skorna. Men di var inte stötta. Men när han kom dit plocka han hatten full med silverpengar. Det var stål i hovarna, och där stål kom när där kunde det inte komma bort sen. Mamma sa att moster hade sagt, det var ju krig så Sverige låg öde i tjuge år, och då göm- de di pengar. Så var det en dräng som tog ett lakan om sig och gick och ropa emot gasten. "Vad har du att ropa över?" sa gasten. Jag har sex styver bort ve en ren", sa drängen. Då sa / gasten: "Det var väl inget! Kom får du se vad jag har!" Och då hade han en stor kittel full med peng- ar. Då kasta han en stor fällkniv där, som han hade i lommen. Och så gick han dit på morron och tog pengarna. Men natten därpå kom gasten och ville riva ner huset, men di hade stål överallt. Och han var uppe på skorstenen med. - Men di kunne la inte ha stål överallt", sa jag - Han kom la inte mer än en gång sa mor. Det var en uppifrån Norrby i Valda som skulle gå efter hästen ner i marka. När han kom en bit ifrån stod en kista å locket var uppslaget å i den låg en svarter höna å fjädrarna växte framåt. Hon låg på sil- verpengar. Då skulle han skynda sig å kas- ta kniven över, men han var inte så nära å hann inte, å då tyckte han att locket slog igen å hönan tog kistan å flög iväg med.
Docent Herr
Docent Herr Waldemar Ljungman Göteborg S.H.T. Här nedan har jag upptecknat ett par sägner, de äro dock helt obetydliga och korta. I. En fiskare seglade en morgon ut på havet för att draga sina backer. Den här morgonen hade han, som det syntes i början, riktig o- tur med sitt fiskande, ty ej en enda fisk fans på kro- karna. Han hade dragit en rätt god stund, så han helt plötsligt fick se en liten hand som hade fastnat på en av krokarna, sticka upp ur vattnet. Fiskaren blev vek om hjärtat och tog strax ut kroken, som hade gjort ett fult sår i den lilla handen och sedan han hade satt sin egen vante på, släppte han han- den åter i havet för han trodde att det var sjöjung- fruns dotter. När han sedan styrde sin lilla båt mot land höjde sig en kvinnoskepnad upp ur havet. / II Ett stort skepp hade gått under uti Kattegatt varför en hel del lik flöt i land bland annat liket efter kaptenen. En rik bon- de hade hittat det och som han var synner- ligen snål och girig, tog han alla kaptenens till- hörigheter. En morgon kl. 3 stod nämnda bondes piga och tvättade. Hon fick då helt plötsligt höra ett farligt oväsen och hon hörde dörren öpnas och stängas i ryslig fart och hon hörde en röst som sade: "Mina strumpor och mina strumpfiler, min röde rock och min bibel." Flera andra personer fingo därefter se gasten gå från den plats där kaptenens lik blev funnet och till ovannämnda bondes gård. Sägnerna äro från Åhs socken i Hallands län. De hava berättas för mig av Ingrid Andersson född 1867, hennes sagesman var Anna Berntsson född 1827 död 1914. (Båda inom Åhs socken.) Upptecknare Ernst Johansson Adress Fack 39, Åskloster
Gasten: maran
När Anders Andersson från Holmen en gång var på hemväg från Mölndal och gick över bergen, kom gasten på honom. Han blev alldeles genomvåt av svett och kände det som han hade järn eller bly att bära på. Detta följde honom, tills han kom i närheten av hem- met och då tog vägen över en odlad åker. Just som han kom in på åkern, försvann den där trött- heten och "tyngden" och han kände sig fullt återställd. I samma ögonblick hörde han så ett sus i luften men såg inget. (Min far Aug. Olausson och mor hade en dag varit i Göte- borg och då de kommo åkande, till Getebergsäng började hästen svettas så det dröp av honom och stretade av alla krafter för att dra kärran som ej hade någon last just, med sig. Då de kommo till Kärrabro, höll hästen på att inte or- ka längre. Då tog far upp sin fickkniv, gick fram till / hästen, stack kniven under pannremmen på hästen så, att knivbladet kom uppåt på huvudet. Han hukade sig dock ner, så att han själv ej kom över hästens nacke, ty då fick man slag av gasten. Han hade av andra hört, att man genom nämnda medel skulle kunna befria sig från gasten. Och strax som kniven satts på hästens huvud, ryckte denne till så att han nära föll framstupa och blev därpå så yster att man med knapp nöd kunde tyg- la honom. Detta hände mitt på dagen. De åkande hörde även liksom ett sus i luften. Ibland hände det att hästarna på nätterna reds av maran inne i stallet. De stampade, fnyste och svettades. Man hängde då en lie, skära eller kniv över spiltan eller stalldörren och därvid kördes "maran" bort.
Spöken. Gast
1. När jag var ung hade jag fästmö i Stocken. 1) Ja, hon blev min hustru sen och är död för bara ett par år sen. Och en redig käring var det. Men det var inte det jag skulle tala om. Utan det var det, att jag hade ofta ärende till Stocken på den tiden, och då sprang jag, ju den lilla usla vägen från Hulegård till Stocken rätt över bergen. Nästan varenda natt hörde jag hemska vrål och jäm- mer, när jag gick förbi Krångare ås, som ligger alldeles in- vid vägen. Där hade en pojke ramlat utför ett stup och slagit ihjäl sig. Det var han, som gick igen. 2. Till Stocken hör en kohage, som ligger vid Löftaå. Där- 1) By i Stråvalla vid Löftaån. / ifrån hördes nattetid likadana jämmerop och stönan- de. Där hade en karl för många år sen drunknat i ån. Jag hörde honom själv många gånger.
Naturföremål, Gastar
Det var en torpare som var hemma i Breared. Han hade varit ute och supit sig full, och han tordes inte gå hem för käringens skull. Han satte sej vid en gärdsgård, och där frös han ihjäl. En gång for han förbi mej, när jag kom gående på vägen. När han kom farande över bergen, var det som det hade blåsit, om det var aldrig så lugnt. De märkte honom mot värskifte. Sen jämrade han sej vid gärdsgår- den. - Jag vet inte att de kastade något där. En gång var det en karl som gäckade med honom och sa: "Mej kastar du ingenstans." Men han (den döde) kas- tade honom ett par tre vältebrädder på åkern, sa´ de.