Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Mara.
Mara hade min mor så mycket ont av, hon kunde inte röra ett finger. Hon hette Anna Lena, och var det då nån, som ropade " Anna Lena ", så vaknade hon, men ropade man " mor " eller " mamma ", så vaknade hon inte. Så fort hon vaknade, så släppte mara. Hon sa, att hon hörde maran, när den kom genom dörren. Det var ett fruntimmer som var mara. Hade en mor krupit genom en fölungehams, blev barnet mara. Hästarnas maner kunde bli flätade i så många pisker; det var mara, somgjorde det. och de blev så svetta. En skata hade de ofta hängade i stallet mot mara. Varulven okänd
Mara
Mara - det var ett tal att här skulle vara sådana, som vöre mara. Det var ett "olsle" . "Långt och kallt te Knäre´," det skulle en mara ha sagt. Knäred - det är borte vid Små- landsgränsen.
Mara.
Mara - det var en karl eller ett fruntimmer. Den kan gå igenom vad sprickor som helst. Förr hängde de flinste- nar och döda skator över hästarna för att inte mara skulle kunna komma och rida på dem. - Vet ej att maran kunde visa sig i gestalt av en katt. Mara kunde göra så granna, väl- gjorda flätor i manen på hästarna.
Mara.
Mara är någon sorts ande. Vi hade fyra hästar hemma och de hade ofta mara. De trodde då, att det var anden av en levande människa. En kunde se på alla flättera, att mara hade varit fram. Både manen och svansen var flätad i tjocka och tunna flätter. Och jag såg det med egna ögon och det var så märkvärdigt. Här och där var det gjort en knut så det var nästan omöjligt att få upp det med en kam. Hästarna var så svetta så folk trodde de hade varit ute och redet med dem, men det hade de inte gjort för de hade sadlat på dem därinne. Pappa bruka´ sätta en lie över hästen och så hängde han dit döda skater; för det skulle vara bra mot mara. Um mänskor hade mara skulle en sätt skorna med klackarna inåt under sängen, så skulle inte mara kunna komma.
Mara.
Mara hade min mor så mycket ont av, hon kunde inte röra ett finger. Hon hette Anna Lena, och var det då nån, som ropade " Anna Lena ", så vaknade hon, men ropade man " mor " eller " mamma ", så vaknade hon inte. Så fort hon vaknade, så släppte mara. Hon sa, att hon hörde maran, när den kom genom dörren. Det var ett fruntimmer som var mara. Hade en mor krupit genom en fölungehams, blev barnet mara. Hästarnas maner kunde bli flätade i så många pisker; det var mara, somgjorde det. och de blev så svetta. En skata hade de ofta hängade i stallet mot mara. Varulven okänd
Mara
Mara - de gamle sa att det var hin onde. Man skulle lägga en bibel eller psalmbok under huvudgärden, så skulle det hjälpa. Min pappa hade ont av mara ofta. Han flämta´ och gav sej. Då brukade jag ropa "pappa", tills han vaknade. - Det är om man som- nar på ryggen, som mara kan komma och lägga sej över en. Mara flätade hängeman på hästar ibland. Jag sköt många skator år folk, som ville ha en skata att hänga över hästarna emot maran. Det var en piga, som var mara. Så kom en skomakare till det stället och gjorde skor. En morgon, sa´ han till pigan: "Ja, jag får ingen fred med natten". "När du lägger dej i kväll," sa´ skomakarn", så ska du ta lintyget av dej och vränga och sät- ta på kubben, så kommer han inte längre än till dörren."
Mara
Mara hade somliga ont av. Det skulle vara sådana, som blivit för- skjutna av sina fästemän, de blev maror och kom och plågade karlar om nätterna. (Känner ingen berättare om maran som katt eller om äktenskap med maran.) Har aldrig hört talas om varulv.
Vårhalvåret.
Mars med sitt skägg lockar barn under vägg, men april med sitt skinn, han kör dem in. Det var regel att den 25. mars skulle de lägga sig vid dagsljus. Min hustru tjänade i Torpa socken, och där hade de den regeln.
Mara.
Om fruntimmer hade mycket hår ovan ögonen och dessa ögonbryn gick ihop, så skulle de vara mara. Hon fanns hos dem. De kunde skicka hen- ne vart de ville. Mara var hårig och som nå- got slags skinn. Mara red. Stackars den som kom utför henne. Hon klämde så att svetten rann av den som låg under. Han kunde inte röra sig. Om man tog i honom eller ropade på honom, så blev han befriad från henne. Det var väl mara som red dig i natt, sade man till den som jämrade sig i sömnen. Det är en riktig markatta, mara, sade man om ett elakt frun- timmer.
Mara
Det har jag varit för. En kan inte röra sej i sänga. Om någon i rummet kallar en vid namn, så är det borte med det- samma. De låg och sov middag vid en torvmosse. En fick mara och jämrade sej. De andre kallte´n vid namn. Då blev han så tack- sam. Vet inte vad mara är eller beror på.
Mara
De trodde maran var någon person, som kom om natten. I Torkelstorp var en unger pojk, som hade ont av mara för några år sen. Jag själv har ock känt mara många gånger. Det var som om någon hållt mig, så jag kunde inte röra mig i bädden. Jag hörde hur det dåna’ och susa och kunde inte komma upp. På en bondgård hade en av hästarna mara. Då satte de en lie i taket över hästen och det skulle hjälpa. En bruner marr hade mara och var alldeles svetter på morgon och viter ## droppa av honom och manen och svansen var flätade i långa flätor. En som hade ont av mara visste, att det var ett fruntimmer. Så gjorde de ett hål i väggen och där kröp maran ut och in. En målare trodde det var en fin fröken som hade grön klädning och hon bruka’ vara i Kollbergs trädgård i Kungsbacka.
Mara.
Det var på ett ställe som en häst var så svett var mor- gon, så skummen datt av honom. Det gick ett tal om att det var en som gick och sa´ ifrån, att så fort de förstår att mara var på hästen, skulle de täppa igen nyckelhålet. Det gjorde de. Då fick de se ett fruntimmer som var långt bort ifrån - hon fick uppenbara sej. Hon lär ha stannat på stället. (Vet ej om något äktenskap med maran) Varulv, manulv okänt begrepp. Min far trodde, att han hade mara intill sej ibland. Han hade tag i armen på henne, en stor, tjock arm, sa´ han. Vi hade en vaktepåg i mitt hem, som gav sej för att han hade ont av mara. Jag och han låg i var sitt spalt på vinden. Han somnade. Jag gick och hävde mej rätt över honom. Han gav sej och vred sej, men han vaknade inte. / På morron talte han om, att han hade haft mara på sej i- gen - Det var många som trodde, att mara krammade dem.
Mara.
Maran trodde de var en onskefull kvinna. Den la sej över bröstet på människan, så hon kunde inte röra sej. Hon fick la va där så länge hon tröste ! Hästen fick arbeta så han blev genomsvett, när mara red honom. En del hängde en lie över var häst för att mara skul- le rida på den.