Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Gastar
Gasten är en gammal lantmätare. Han sprang med sin kedja och rasslade mot stenar och bergklippor. En sa' att han hade sett gasten. Gasten liknade en stor låmme (lammunge), sa' han. En del sa', att gasten var lik en stor hund.
Vättar
Då man var vid fäbodarna med getterna brukade man binda en trätralj (ett band av vidjor) om halsen på dem. En get hade kommit bort vid en fäbod. Hon var borta i två dagar utan att den sågs till. Det blev tal om geten mellan vallkullorna. Då sade mormor, jag vet allt vem som har tagit geten. Men jag skall få henne tillbaka. Hon band tre trätraljer och hägde upp på en buske där geten kommit bort. Efter några timmar så var geten välbehållen vid fäboden. Man trodde att vättarna hade tagit geten.
Vättar
Om man kunde se riktigt fin och mjuk mossa som låg liksom klett efter backen, så hade det varit vättdans där. En sådan plats gick man inte gärna in- till, ty det var farligt att störa vättar- na i skogen.
Vättar
En gång hade vättarna tagit en vallkulla. Hon hade kommit att sätta sig på de- ras område. Hon kom aldrig tillbaka.
Vättar
Man talade mycket om "lussefärsfolk". Särskilt brukade man träffa på sådana i fäbodarna och markerna däromkring. När de begav sig till fäbodarna så bru- kade ett par flickor vara i sällskap med varandra. Man bildade ett "jät- jag". (uttryck för att ha tillsyn över krea- turen, "jäte", Benämning på flickorna "järkuller", på två flickor som voro i samma lag: "jätlag") En morgon for min mormor och hennes kam- rat på betet med korna. Vid middags- tiden hade de kommit från varandra. Mormor gjorde upp en eld, vilket var vanligt, då man vilade middag i / fåbodskogen. Korna lade sig att vila runt elden. Som min mormor satt där, tyckte hon sig höra en koskälla. Hon trodde emel- lertid att det var den andra "jätkullan", som närmade sig. Men då hon såg när- mare efter så var det en liten "lucifärs- kvinna", som vallade sin sin boskap. Hennes kor var mycket små, men mycket feta och frodiga. Mormor såg hur hennes egna kor vände sig och tittade på de små korna. De passerade alldeles tätt intill vilplatsen. Ett stycke därifrån låg en stor sten. Över den stenen låg en stor torrfura kullfallen. Hon såg att de när- made sig stenen, men de kommo al- drig fram. Det såg ut som om de ha- de stannat där. Mormor menade att om hon hade haft en "jätkniv" (de brukade i regel ha med sig en kniv i skogen) så hade hon / kastat den över boskapen. Om hon fått göra det- ta, så hade de inte kunnat försvinna, utan då hade de blivit hennes egendom. Det berättades, att korna kunde vara mjöl- kade på morgonen. För att skydda sig för sådant brukade man lägga en kniv eller en yxa innanför tröskeln till fähuset.
Bjäran
Min mormor talade mycket, som hon kallade pukrusär. Det skulle likna gul- vitt sjöskum. Vissa satkäringar satte ut sådana här och var i skogen eller var det passade dem. Man kunde stjäla mjölk och vad man ville med en puk- rusä. Min mormor berättade, att hon hade träffat på många sådana då hon var ute i skog och mark. Kors- vägar i skogen voro alldeles särskilt tjän- liga för dessa rusär. Om man nu råka- de träffa på en sådan, så skulle man ta en kniv och skära ett kors i den och så skulle man salta i de ränderna som uppstått efter kniven. När man / nu hade gjort allt detta, skulle man gå från platsen och inte låtsas om nå- got. Man fick snart nog se vem som hade lagt ut pukrusä, ty den som hade lagt ut den blev sjuk. Det berättades att det fanns en sådan där gumma i trakten som blev häftigt sjuk rätt som det var.
Läkekonst
Om en människa eller ett kreatur fick en flisa, en spik eller annat vasst i krop- pen, så drog man ut det genom att mättje. Mormor kunde det. Uttrycket för detsamma: mättje ut stickor etc. Det vassa föremålet kom ut ur kroppen efter ett dygn. En person hade fått en hop glasskär. vor i kroppen. han skickade efter en gum- ma, som kunde mättje ut dem. Efter ett dygn satt alla glasskärvorna ute i skinnet, så att man obehindrat kunde plocka bort dem. Mättningen tillgick på följande sätt: Man lade ihop händerna så, att det blev / en öppning mellan dem, så andades man genom den öppningen på den plats däe det vassa föremålet fanns. På samma gång som man andades skulle man läsa följande: "mättje agn, mättje grand, mättje allt du mättje kan." Denna läs- ning skulle upprepas tyst tre gånger efter vartannat. Den som kunde konsten fick inte lära ut den till mer än en. Det blev inte ömt där föremålet suttit.
Svartkonst
Jag minns en gång då jag var med min morfar till kyrkan. Då tog han mig med upp i tornet, att jag skul- le få se kyrkklockorna. Som vi stod där och tittade strök han ett tag med han- den på ena klockan sedan strök han utefter benet. Du ska göra så du ock- så, sade han till mig, så får du aldrig ont i benet.
Svartkonst, tydor
Om man mötte en svart hund, skul- le man spotta tre gånger och om man mötte en svart katt, skulle man göra sammaledes - för att något ont skulle hända. Detsamma skulle man göra, om en katt sprang över vägen. Min mor- mor var mycket noga med att alla sådana regler följdes. När man lämnade hemmet fick man inte se sig tillbaka. Att se sig till- baka då betydde att man snart skulle dö.
Varsel
Min mormor berättade om fäljus (feljus). Där man såg ett sådant ljus skulle det komma att hända en olycka. Sak samma om det var en människa eller ett kreatur, som råkade komma på den platsen, så hände olyckan. Man berät- tade ha sett sådana ljus i skogen och vid fäbodarna. När slåttern började bruka flera stycken "gå i lag" till en rönning och slå. De var alltid villiga att hjälpa var- andra vid sådana tillfällen. Från ett så- dant tillfälle berättade mormor följan- de: en kväll gick en av männen till en källa för att hämta mjölk. Man / brukade nämligen hissa ner mjölken i en krika i en källa för att hon skulle hål- la sig frisk. När han var på hemväg fick han se ett ljus vid bergkanten. När han kom in omtalade han för de andra vad han sett. De gingo ut och fick se samma ljus. Det blev alltid rädsla sedan man sett ett sådant ljus. Man visste allt för väl vad det innebar. - Dagen efter man sett lju- set var en av slåtterkarlarna i färd med att hugga hässjevirke. Det bar inte bättre till än att han kom till den plats där man sett ljuset. Och nu skedde olyckan, han högg sig. Och han hann inte komma ner till byggden förr än han hade blött ihjäl. Men det var inte sagt, att det gick så illa alla gånger.
Frieri och bröllop (Berättat efter mormodern)
På morgonen efter första bröllops- natten, så fick inte bädden röras sedan brudparet stigit upp. Brudgummen och resp föräldrar undersökte då lakanet, om där fanns några blodfläckar. Om man fann sådana på lakanet, så var allt i sin ordning. Fann man inte blodfläc- kar, så hade hon idkat könsligt sam- lag förut. Det var en allmäntalan bland gammalt folk.
Husdjur, svartkonst
Min mormor berättade, att det kunde komma ben in i fähusen. Om man ön- skade motgångar med kreaturen för sin granne, så lade man ett eller flera ben under fähuset eller ock stack man in be- nen i väggarna. Om man fick fatt på människoben så gjorde det bästa värkan.
Husdjur
En vallpiga hade alltid ett bälte om li- vet, så hon vallade sin hjord. I det bäl- tet hang en kniv och en "slecketaska". I den taskan hade hon mjöl och salt. Av det gjorde hon något som man kallade slecke.