Transkriberad uppteckning

Man talade mycket om "lussefärsfolk". Särskilt brukade man träffa på sådana i fäbodarna och markerna däromkring. När de begav sig till fäbodarna så bru- kade ett par flickor vara i sällskap med varandra. Man bildade ett "jät- jag". (uttryck för att ha tillsyn över krea- turen, "jäte", Benämning på flickorna "järkuller", på två flickor som voro i samma lag: "jätlag") En morgon for min mormor och hennes kam- rat på betet med korna. Vid middags- tiden hade de kommit från varandra. Mormor gjorde upp en eld, vilket var vanligt, då man vilade middag i / fåbodskogen. Korna lade sig att vila runt elden. Som min mormor satt där, tyckte hon sig höra en koskälla. Hon trodde emel- lertid att det var den andra "jätkullan", som närmade sig. Men då hon såg när- mare efter så var det en liten "lucifärs- kvinna", som vallade sin sin boskap. Hennes kor var mycket små, men mycket feta och frodiga. Mormor såg hur hennes egna kor vände sig och tittade på de små korna. De passerade alldeles tätt intill vilplatsen. Ett stycke därifrån låg en stor sten. Över den stenen låg en stor torrfura kullfallen. Hon såg att de när- made sig stenen, men de kommo al- drig fram. Det såg ut som om de ha- de stannat där. Mormor menade att om hon hade haft en "jätkniv" (de brukade i regel ha med sig en kniv i skogen) så hade hon / kastat den över boskapen. Om hon fått göra det- ta, så hade de inte kunnat försvinna, utan då hade de blivit hennes egendom. Det berättades, att korna kunde vara mjöl- kade på morgonen. För att skydda sig för sådant brukade man lägga en kniv eller en yxa innanför tröskeln till fähuset.