Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Gast
Små barn som var mördade kallades för ”gast”. Härborta i en bäck hördes två gastar skrika. Borta vid Håsätra skrek ”gasten”. Det gick inte att få tyst på honom förrän någon tog mod till sig och talade till honom. ”Gasten” kunde inte tala först.
Spöket vid Skote
I Skote gård i Låjsta kunde folken alldrig få någon ro för en gast, tomt eller spöke, som jemt oroade dem. Man hade hört, att man kunde bli det qvitt, bara man kunde få det att tala och »säga från sig» huru gammalt det vore; men det ville alldrig lyckas att kunna förmå det dertill. Men slutligen fick gårds-folken det rådet att de skulle koka en katt. Nå de gjorde så. När gasten eller varelsen fick se detta, utropade han: »Mike har jag set och mike har ja' hårrt; men aldri' har jag set en pyls mä har pa!» och i detsamma frågade någon gasten: »Huru gammal är du då?» och gasten svarade genast: »Inte jär ja' väl just så gammal u inte jär ja' just så ung; men nuck har ja' set Skote-skogen tre gangar afhuggen u tre gangar uppvaxen igen!» Och dermed så »försvanst» spökelset och syntes alldrig mera till eller oroade någon i Skote gård. (Eget är, att, då man anför Spökens, gastars, »varelsers» och naturandars ord och tal, man då alltid begagnar det gamla Gotlands-språket, om man ock under den öfriga berättelsen talat ren svenska.) L. Niclasson, f. 1825.
Lasse i Eken
Trenne drängar voro mycket goda vänner. Men när tvenne af dem dödt, vardt den tredje, Lasse, ofta oroad af dem i gården; ty de hade ingen ro i kyrkogården, utan möttes hvarje natt vid ett vägskifte jemte en stor ek, der de begge döde gastarna »takades», och det under stort larm och ohyggeligt läte. — Hvarför Lasse gick en natt i god tid till deras mötes-plats, lade der på marken tvenne hvasstaggiga törne-käppar, och klef så upp i eken. När han sutit der en stund, kommo de begge gastarna, utmanade hvarandra att som vanligt brottas; men då de sågo »tynne»-käpparna, grepo de till dem, och piskade dermed jemmerligen hvarandra, tills en af dem måste ge tappt. Den segrande sade då: »Sagst däu, Lasse äj aiki, att ja' vannt!» Men den flyende gasten ropade: »Hadde däu bärä varrt nere, skudde däu ha fat fullt för däinä tynnä-käppar!» — Och dermed så f oro begge Gastarna af till ro i kyrkogården, och oroade alldrig Lasse mera i gården. And. Söderdal. Rute. [I marg. står]: Tvenne spöken på Gammelgarns kyrkogård slogs ofta med stort väsen. — Då klockaren engång hört dem önska sig en käpp, kastade han en afton in [en] hop hasselkäppar på kyrkogården, hvilka de om natten brukade på hvarandra under stort larm, så att käpparna om morgonen voro alldeles utslitna. — Sedan hörde de ej vidare af. O. Fr. Hartman.
Gasten och »lik-benet»
Två drängar älskade samma tös, och den ene ville hon ha'. På en lekstuga smög den föraktade friaren ett leik-bain i den lycklige älskarens tröj-»lumma». Nå, på natten gingo de båda älskande hem och lade sig i säng, då gasten kom in till dem, tog sitt finger-ben och knackade med det i bordet. När drängen märkte det, sade han: »Dertill är jag oskyldig och gå du till den, som tagit det och löna honom; men jag skall bära ditt ben på kyrkogården.» - »Ja så», sad' gasten, och lade sitt ben i tröj-fickan igen, for af till den andra drängen och ref honom i tusen bitar. — Dagen derpå bar älskaren lik-benet åter till kyrkogården. L. O:n Kallbjärga. Koncept till IV: 86 från 1866 finnes i R 625: 8, s. 85.
Gastarne och Tre Stora Namn
En bonde lade sig en sommarnatt att hvila den mörkaste stunden på kyrkogården; men innan han somnade, läste han: »O Helige Treenighet!» (Gamla Psalmb., N:o 349). Sedan han somnat, kommo tvenne svarta gastar dit och den ene af dem sade till den andre, att göra skada åt den sofvande mannen. Men han svarade: »Det skulle jag nog gjort; men han har ju befallt sig i tre stora namn, och derföre kan jag ej komma bi han!» — Och bonden vardt sålunda oskadad. L. O:n Kallbjärga. Koncept till IV: III från 1866 finnes i R 625: 8, s. 125.
Pelle Båtsman.1
Det var en gång en Princessa, som med sin tre Hoffröknar förlustade sig i slottsparken. Men huru de gingo, kom Princessan allena, och blef bortröfvad af fyra stycken röfvare, som nu förde henne till en obebodd ö. — Konungen utlofvade då i sin bedröfvelse, att den som kunde finna Princessan åter, skulle få henne och halfva riket. Då var det en fattig gosse — adelsman i sig sjelf — som had' måst gif va sig i skomakare-lära, hvartill han hade ingen fallenhet; och blef engång af tvenne karlar på Mästarens vägnar bunden och slagen. Då kom en Sjöcapten, som af medlidande tog gossen, som kallade sig Pelle, med sig till sjöss, der han vann sj ökaptenens förtroende och om några år blef hans högbåtsman. För Captenens godhet för Pelle, hatade och afvundades honom det öfriga sjöfolket; hvarföre Pelle, oaktadt Captenens beröm, gaf sig från fartyget i vilda sjön på däcks-luckan, hvarpå han kom till en obebodd ö, och dolde der i en klippa sina hopsparda penningar. Om natten väcktes han af oväsen vid stranden af tvenne Gastar, som stigit opp ur deras grafvar och slogos; ty den ene hade i lifstiden af den andra lånat 6 styfver, dem den andre fordrade. Pelle gaf den skyldige slanten, och denne lofvade att hjelpa honom då han komme i nöd. Om morgonen mötte han fyra Röfvare på ön, som blefvo glada att få en ny kamrat, då Pelle äfven gaf sig ut för en Röfvare, och erbjöd sig att stjäla, och det bättre än de sjelfva, bara han fick gå sta allena. Om natten tog han sin förborgade skatt och gaf dem, och inbillade dem att han, genom uttagande af en lös sten i Kungens bank i närmaste slott, hade kommit åt det.2 Nästa natt gåfvo sig alla röfvarena dit. Pelle fick under tiden se dörren på berget, kom in, fick se Princessan, tog ungefär lika mycket pengar derifrån som han gifvit röfvarena, och samm från ön med Princessan på samma däcks-lucka och blef i sjön upptagen af en skeppare, för hvilken han omtalade Princessans nöd och Konungens löfte. Men Skepparen ville då sjelf göra sin lycka: och Pelle nedvräktes åter i sjön på en däcks-lucka, kom i land, och till Konungens hof- skomakare, som just då vid Konungens onåd skulle göra stöflor åt Konungen; men Pelle hade fått en hår-pung af Princessan med hennes namn på i guldbokstafvar. Gasten uppenbarade sig nu. Pelle fick ett eget rum och gasten sydde stöflorna färdiga, dem skomakaren bar till Konungen. Emellertid kom Skepparen hem med Princessan, den han nu skulle få till gemål och bröllopet lagades till; men Princessan teg och sörjde Pelle, sin rätta befriare. Men Princessan skulle nu har brudskor, dem samme gesäll (Pelle) nu åter skulle sy, som sist sytt så bra för Konungen. Sedan gasten nu sydt dem färdiga, gick Pelle sjelf i skomakare-drägt med skorna opp till Princessan: de passade, och när hon skulle betala dem, höll Pelle fram hår-pungen, då Princessan genast igenkände honom, flög honom om halsen, då Konungen i detsamma kom in och förundrade sig med vrede: allt blef nu för Konungen upplyst, och bröllopet lagadt i ordning, och Skomakaregesällen af Konungen omklädd till en stor Herre. Dagen för bröllop[et] satte Konungen och Princessan [sig] till bords; men den främmande stora Herren (Pelle eller skomakaregesällen) till höger om bruden, men skepparen, den tillämnade Brudgummen till vänster om henne. Wid bordet frågade Konungen den främmande Herrn om han ej kunde berätta något merkvärdigt? och denne berättade då och frågade hvad dom den skulle ha, som frånröfvat den rätta upphittaren hans lön in. m. Konungen hänsköt det till skepparen, och denne svarade: »att köras i spiktunna!» Så blef det ock: Skepparen dog sålunda och Pelle fick Princessan till gemål och riket efter Konungen. — Slut. B. Timgren.
Syner vid Eika-träsk på Fårö
I det aflägsna Eika-träsk på Fårö, der det vanligen är godt fiske, förete sig ofta underliga syner, såsom man tror med anledning af mörka händelser, som der fordom timat: derför är ock Eika-träsk ett beryktadt tillhåll för »Harfräui», gastar, spöken och allahanda syner. — Så såg man der engång spökelset af en Prest, med klart skinande krage, som gick vandrande fram öfver vattnet vid bron, hvilken går öfver den lilla ån, som flyter ur träsket. — En gång om våren vid Pingst-tiden var en Bonde ute och fiskade med sin hustru med sig i båten; och de fingo den gången ovanligt mycket med fisk. Men bäst det var, såg Bonden ingenstädes till sin hustru — hon var platt försvunnen ur båten: om en stund fick han se kärringen sitta helt vackert på »ördar» eller de i vattnet nedkastade ruskor i hvilka man fångar fisk. Jens Jak:n Båta. [I marg. är tillskrivet]: Der visade sig en Prest med hvit duk och krage, utan hufvud och med vingar på under-delen. L. 0. K. Konceptanteckning till I: 972 i R 625: i, s. 168 (1849). Sägn: Vid Aika-träsk fiskade b:n (vid Pingst) o. fick mkt fisk; men bäst det var, så var h:s hustru försvunnen —: hon satt på ördar!
Hajnuma-Mor
Hajnuma-Mor eller »Hajnurn-källingi» besökte två gånger om året Fårö eller vid Midsommar och Mickeli-tid. Hon drack ganska gerna, helst halfvor, pun[ch]rhom. — Hästarne vid Langhammars hade länge vantrifvits, miste håret och »tannade» (tandade, beto, åto sig). Hajnuma-mor tog upp jord under »tildi» (golftiljorna i stallet), petade, nöp deri och kokte lag derpå och gaf hästarne in, men det hjelpte icke, det onda var kommet af de »Undarjårdiska» (elfvorna). Men, sade hon, »I ha'n som I har garrt det och så finge I det! Men um jag nå sär det, blejr Mor aumb, för når ha kokte itte järe till kräken, vaskade ha pannu mäd koket; hon slapp dermed hufvudvärken hon hadde, men kräken di blaifvo sum di varo!» Mor hade verkligen tvättat sitt hufvud och panna med laget! — Sedan gjorde hon nytt kok, hvaraf hästarne blefvo bra, men blott för en tid. Då sade hon: »Här ligger en gast begrafven ute på backen, hufvudet (en menniskoskalle) synes i dagen, elake menniskor ha' tagit ben der och lagt under edra 'husar'; han är så stark, att vi ej rå på honom.» — Så flyttade bonden husarna till ett annat ställe, då Hajnuma-mor signade och sådde... M:l M:n Langhamars, f. 1795. Heinuma-mor fick under sådana resor allehanda godt, såsom fisk, ull, kutskinn, kaka, gåshalfvor, m. m. hela lassen, då hon ock fick skjuts fritt från gård till gård; hon hade med sig säckar och påsar för sina botemedel. Men, blott hemma hos sig kunde hon profetera eller säga det som skulle komma: »En ande sä'r det för mig», sade hon. M:l M:n Langhamars.
Trollens kamp vid Dalhem-Ek
Dalhem-Eken är längesedan fallen; men den väldiga Hörsne-Eken (13 1/2 aln tjock) står ännu qvar mellan Hörsne och Dalhem: och kanske var det vid denna sednare, som kampen skedde. — Nog af; när då Hörsne- eller Dalhem-Eken ännu stod i sin fulla kraft och grönskande fägring, gick en natt en dräng, vid namn Lars, vägen fram mellan dessa socknar, ämnande sig från Hörsne och hem till Dalhem. Snart märkte han, att ett »Troll» kom traskandes efter honom, hvarföre han började springa allt hvad han orkade. Men det blef snart ännu värre: ty nu kom ett annat troll springande honom tillmötes! Lyckligtvis var han nu i närheten af den stora Eken; och genast tog han sin tillflygt i dess vida krona, just som de begge trollen möttes under den samma, ingalunda i vänliga afsigter; ty genast började de kämpa och slåss med förtviflans mod, och Lars tyckte, att de sammandrabbade såsom tvenne dugtiga mjölsäckar, duns på duns. Ändtligen tröttnade då Hörsne-trollet och flydde undan åt Hörsnehållet (troligen till Bara-berg), då segraren tittade morskt upp till Lars i eken och utropade: »Sågst du det, Lasse, att jag vann!» — Lars bejakade det villigt; men, som han gerna ville bli af äfven med det segrande trollet, tillade han genast: »Men du fick ändå sista basken!» (slaget). — »Det har du rätt i», svarade trollet, och det skall han ännu få fullt för!» och så lade det i väg i största hast för att upphinna den flyende gasten. — Och glad vardt Lars, som genast skyndade ner ur Eken och som en pil hem åt Dalhem. Maja Låtta Strömlund (genom A. Th. Snöbohm). Det ena trullet ropade ändtligen: »Jag fick sista basken (slaget) !» då de återigen började slåss, tills de slutligen i ilskan refvo eken sönder. Joh. Nordström, Norlanda, f. 1821. [Koncept i R 625: to, s. 157 (1872)].
Liten Hans (eller Grå Kappan).1
Det var en gång en yngling, N. eller Nils, som gick öfver en kyrkogård, der två gastar hade sitt tillhåll och slogos just då som aldravärst, så att den ene fick slag på slag af den andra gasten. »Hvad är här på färde», frågade Nils, och den gasten, som blifvit så illa slagen sade: »Medan jag lefde blef jag skyldig honom 6 styfver, som jag ej hann betala före min död, och derför lemnar han mig alldrig någon ro i min graf.» Nils tog då fram sin lilla peninge-börs och betalde ut penningarne; och dermed så försvunno gastarne. Några dagar derefter skulle Nils ge sig ut i verlden att söka sin lycka; men innan dess gick han på sin moders graf, för att der utbedja sig lycka och välsignelse. Då han uppstod från sin bön och just skulle börja sin vandring, stod bredvid honom en yngling, af hans ålder ungefär, som kallade sig liten Hans och som just också skulle ge sig ut i verlden, hvarföre han utbad sig att få bli hans följeslagare, dertill Nils gerna gaf sitt bifall. Nå, de begåfvo sig nu begge på vägen. Så snart något derunder fattades dem, var det alltid liten Hans, som visste råd derför, så att ingen ting fattades dem. Sedan de länge vandrat, kommo de omsider till en stad, i hvilken allt var klädt med svart, och det syntes att en stor sorg rådde der inne. De togo in på ett herberge och frågade genast hvad för en olycka hade händt der i staden. »Ären I då de enda», svarade värdshus-värden, »som ej veten, hvilken olycka drabbar oss och staden! jo, Konungen sörjer och vill ej låta trösta sig, ty hans dotter, princessan, är förhäxad och lefvande fallen i djefvulens våld. Men hon är dock outsägligt skön, så att många Prinsar friat till henne; men hvar och en af dessa olyckliga, som ej kan gissa tre gånger rätt af det som Princessan tänkt på —, och det har ännu ingen kunnat —, mister hufvudet under hennes hand, och sedan låter hon hänga upp den döda kroppen i den kungliga trädgården utanför sitt fönster. Alla träd äro nu der fulla med lik af de vackraste prinsar och förnäma Herrar, dem hon redan dödat, och ingen vågar sig ner i trädgården utom Princessan, som säger sig der lustvandra bland sina tillbedjare. Konungens sorg kan ej beskrifvas, och han har befallt att hela staden skall klädas i svart och att man skall bedja för Princessan i alla kyrkor och för de(ras) olyckligas själar2, som fallit offer för hennes ogudaktighet.» »Men vi gå nu i alla fall dit in i staden», sa' liten Hans, »och du, Nils! skall föreställa en friare till Princessan: jag skall följa dig; men ingen får veta af allt detta.» De gingo först bort till ett aflägset ställe, der i en djup grop låg en gammal gubbe, som legat der många år och väntat att någon barmhertig skulle komma och hjelpa honom upp. Liten Hans hjelpte honom ur gropen, och till ersättning fick han af honom hans gråa kappa, hans svärd och hans vingar, hvilka nu hvilat i många år. Medelst den gråa kappan blef man genast osynlig, allt som man högg eller vidrörde med svärdet fastnade straxt härvid, och med vingarne kunde man flyga så långt man önskade. Nå, nu gingo de begge vännerna genom hela staden fram till det kungliga slottet, hvilket, helt och hållet öfverdraget med svart tyg, såg hemskt och dystert ut. Vid allt detta vardt Nils dyster; men liten Hans var glad och modig. Framkomna måste Nils nu anmäla sig såsom friare och liten Hans skulle, alltid osynlig under gråa kappan, följa med såsom hans rådgifvare: alla mottogo dem med bedröfvelse utom princessan, som gladdes att åter få öka antalet af sina offer eller samlingen af än flera af-huggna hufvuden. Hon bad honom då stiga in i ett rum och under qvällen grunda ut hvad hon komme att tänka på, och det han nästa morgon skulle hafva gissat och då skulle säga henne. Mellertid tog liten Hans sin gråa kappa, sitt svärd och sina vingar, och smög sig så osynlig in i Princessans kammare; och, såsom osynlig, kunde han nu gifva noga akt på henne. Om qvällen öppnade hon fönstret och sade i det hon fäste ett par vingar på sig: »Upp här ifrån till blå-kulle!» och så bar det af genom luften med henne; men liten Hans sade för sig sjelf: »Liten Hans följer med!» och så flög han efter henne och slog och basade härunder Princessan dugtigt med sitt svärd, så att hon flere gånger ropade: »Usch, sådant väder!» Ändtligen framkom hon till blåkulla och gick in der; men liten Hans smög sig in med. Der i blåkulla voro blott onda andar, hvilka sågo ut såsom kål-hufvuden på käppar; och den förnämsta var den fulaste af dem alla, nemligen Helvetes-gubben sjelf. »Se, välkommen Princessa!» sade denne; »har det åter blifvit något rof för oss?» Hon jakade och bad honom säga hvad hon skulle tänka på till nästa dag. »På denna», svarade hin onde, och räckte henne en silfver-sked. Hon tog nu afsked och flög sin väg tillbaka; men liten Hans sade igen: »Liten Hans följer med!» Hemkommen till slottet skulle Princessan just lägga ned skeden i en kista, då liten Hans framräckte sitt svärd, vidrörde dermed skeden, som genast fastnade derpå, hvarefter han gaf den åt sin kamrat, Nils, som morgonen derpå gaf den åt Princessan, hvilken bleknade som ett lärft af förskräckelse, derför att hon råkat på någon, som tycktes bli hennes öfverman. Men konungen gladdes och hela staden med honom häröfver, och han befallde att hela staden genast skulle klädas i hvitt. Om aftonen stod Princessan åter i det öppna fönstret och flög af till helvetet och liten Hans följde med, och derunder slog och basade han henne grufligt med svärdet, så att hon ropade flere gånger: »Uch, usch, hvilket väder det är ute!» Framkomne tog Helvetes-gubben mot Princessan mycket väl; och när han fick veta, att den sednaste friaren gissat rätt, drog han en guldring af sin hand och gaf den åt Princessan med mycken lyckönskan. Nu flög Princessan åt hemmet igen och liten Hans efter henne ; men när hon derunder kom öfver hafvet, kastade hon ringen deruti, troende att den skulle sjunka. Men liten Hans utsträckte sitt svärd, på hvilket ringen straxt fastnade. När han kom hem, lemnade han den till sin kamrat, som på morgonen gaf den vid hennes fråga till Princessan, hvilken dervid bleknade som ett lik och nedföll från stolen. Men hennes fader, Konungen, blef ännu mera glad än förra gången och befallde, att hela staden genast skulle klädas i rödt. Om aftonen stod Princessan åter i det öppna fönstret, liten Hans följde henne under flygten till blå-kulla och basade henne alldeles förfärligt med sitt troll-svärd, så att hon gång på gång måste utropa: »Usch, usch, usch —, hvilket väder det är ute !» Då de voro framkomne, frågade den onde Princessan om friaren åter gissat rätt; och då hon sade ja dertill, yttrade helvetesgubben: »Om det är någon som lyssnar på oss, skall jag säga det när jag följer Princessan ut» ; och dermed så utstack han ur helvetes-gluggen sitt fula hufvud och sade: »Tänk på mitt hufvud !» Men i det samma högg liten Hans den ondes hufvud af som straxt fastnade på svärdet, och hvilket han vid sin ankomst till slottet lemnade åt sin vän och kamrat, Nils. Denne tog nu hufvudet, svepte det i en duk och lemnade det följande morgonen åt Princessan, som nu nedföll såsom död af förskräckelse. Men Konungen gladdes högeligen öfver den slutliga utgången3; och nu var det Princessan, som skulle undergå hvad hon gjort sina många friare eller åtminstone något förfärligt straff. Man rådgjorde nu härom med liten Hans, och hans råd blef, att man skulle sätta Princessan i sjudande vatten och under tre dagar å rad piska henne dugtigt med hassel-käppar, tills hon blefve befriad från alla onda andar. Nå, när hon utstått detta förfärliga straff och något hämtat sig der-efter, blef hon en bättre eller helt och hållet förvandlad menniska, blef omsider verkligen gift med den lycklige friaren, den fattige ynglingen, som nu blef med det samma upphöjd till prins och fick sig halfva riket med konungen. Nu kom liten Hans för att taga afsked och sade sig vilja gå vidare; men, då konungen icke ville släppa honom, sin nyss så olyckliga dotters befriare, sade han att han var den döde, hvilken hans kamrat, Nils, räddat från kyrkogårds-gasten och dermed för alltid skaffat honom ro i sin graf, dit han nu blott längtade. — Härefter blef en stor glädje i staden, hela landet och på hofvet, der alla nu blefvo glada och lyckliga. genom Elis.4 Bolin.
Lauhage-Bysen
I den stora hop-skogen mellan Sanda, Westergarn och Eskelhem, der väl den vexande skogen är af råmerken indelad, men marken begagnades för sam-bete och derför kallas »hop-skog» —, uppehåller sig en s.k. »Byse» eller skogstroll, som uppenbarar sig i många skepnader, och af de gamla blifvit kallad: »Lauhage-Bysen». Så gick sig engång en Bonde från Rosenbys i Eskelhem vilse i Lauhageskogen, och kom så ända ner till Bjästafs-qvarn i Sanda, som ligger i närheten af Lauhagen. Nu var det i torra sommaren och just i rågtiden, och vid qvarnen fanns ej en vattendroppe hvarken i dam eller trumma. Men ändå så löpte till Bondens förvåning qvarnhjulet i argaste fart ! Lysste då Bonden att närmare se efter, hur dermed kunde sammanhänga; hvarför han gick dristeligen in i qvarn-huset, och blef nu ännu mer förundrad, då han såg att allt »in-värket» i qvarnet också gick med lika god fart. Icke desto mindre trefvade han sig opp för trappan på qvarn-loftet, och der fick han till sin häpnad se en liten Gubbe, klädd uti grå lång-jacka, kort-byxor, strumpor och skor, stående uppe på mastret och hvilande hufvudet och armarne ner i qvarn-truten, liksom för att röra i säden. Nu blef Bonden alldeles förskräckt, ty han kunde nu förstå att det ej stod rätt till, utan att det var sjelfva Lauhage-bysen som visat sig, störtade utför trappan och så på dörr »hvad hart du, hvad gir tu!» på Bjästafs-boarnes qvarn-väg ut på stora landsvägen, nogsamt undvikande den förgjorda Lauhage-skogen. Åter så gick en hop barn ut ifrån Rosenbys en dag med sina »rödbärs-skräppor» för att plocka »rödbär» (smultron). Men de hade knapt hunnit ett stycke in i skogen, der den stora ensliga Eken står och hvarest var ett godt »rödbärsställe», då de till deras förskräckelse fingo [se] en liten gråklädd Gubbe med röd »stickmössa» som låg straxt vid eken med händerna under hufvudet och hvilade. Barnen fingo knappast ögonen på honom förr än han ropade så hotande och förfärligt till dem, att de alldeles förskräckte togo till bens, skyndade sin väg, och af fruktan för Lauhage-Bysen och hans skog, öfvergåfvo all bärplockning den dagen. Man tror äfven att Lauhage-bysen visar sig på andra ställen i närheten för att göra allmogen något »sne» eller förfång: så hände det sig en gång vid Tjuls såg-qvarn i Eskelhem, att såg-folket, oaktadt det var fullt såg-vatten, omöjligt kunde få sågen att gå sedan de som vanligt uppdragit »vägluckan». De gingo ner till hjulet för att se efter om något deri fastnat till hinders; men de kunde icke något sådant upptäcka. Då fann en, som var »klokare» än de andra sågkarlarne och »som var kännare i skogen», på råd: han sprang upp i såg-kammaren, tog en skopa »het hyr» (glödande ask-mörja) ur spisen, och kastade det så ner öfver qvarnhjulet och axeln; och i och med detsamma tog qvarnhjulet till löpa »med imaste fart». Men just i samma stunden hörde såg-folket någonting ilskefullt skratta ur skogen långt ner i Tjuls-hagen; och nu visste nog hvar och en att det var Lauhage-bysen igen som spelat dem sprattet. - I närheten af Lauhagen i Walde-hage finnes en räfgrop, derifrån vid Helgerna, särdeles vid Jul, höras förfärligt hemska rop, hvilka man också tillskrifver nämnde Byse. I trakten der, på Sockne-vägen mellan Eskelhem och Sanda, kom en gång en Bonde ridandes, och fick då höra i sjelfva »qvie-minne», der skogs-»qviorna» komma ut på stora landsvägen, ett uthållande ohyggeligt läte, hvarvid Bonden, som var vid godt »umhör», tillsporde spöket: »Gala när du blir Gast!» — Men i detsamma fick hästen ett så våldsamt slag att han »signade ner», och Bonden följde med i backen. Då blef Bonden förskräckt: men sedan han länge och väl sysslat med hästen, fick han ändtligen honom igen på benen och fick så leda honom i gård. Men efter troll-skottet fick hästen ett styggt sår, som alldrig blef till fullo läkt. Åter igen visade sig samma Byse, eller som andra tro, en Gubbe från Snögrinde som stått i förbund med den onde i lifstiden, för en Bonde, som ridandes återvände från Robbjens-qvarn i Klinte. Bonden red stora vägen fram förbi Böndars i kol-mörkret, hvarför han från qvarnen medtagit ett stort tjärveds-bloss, som han lyste sig med. När han nu var ungefär vid Snögrinde, kom han på landsvägen i möte med ett sädes-lass, draget, såsom han i börjat tyckte, af ett par stora svarta oxar, hvilka dock snart förminskades till ett par små råttor för lasset; men någon menniska såg han ej till. Bonden, som nu kunde förstå att det ej stod rätt till, tände just som han var jemnsides med lasset på detsamma med tjärveds-blosset, och red sedan allt hvad han orkade hem, stälde hästen i stallet och skyndade in i stugan. Men knapt var Bonden väl inkommen förr än han hörde ett förfärligt dån ute på gården. Ingen vågade sig [ut]; utan man fruktade för säkert att alla kreaturen skulle blifva förderfvade om natten, hvilket man dock andra dagen fick se icke hade händt, emedan Bonden vid hemkomsten om qvällen hade haft så mycket sans att han ej förgätit »slå kors för stallsdörren». — Slut. J. Roswall, f. 1867. Skollärare i Sanda. [Före titeln står]: »Bysar» äro sådana, som »suri (svurit) jård till sig». L. Utbunge.
»Kloka Clara»
Den var en gång en Konung, som hade trenne döttrar, af hvilka den yngsta het' Clara. När Konungen engång skulle rida i kriget, var han mycket bekymrat hur han bäst hemma skulle kun[n]a bevara sin[a] döttrar för hvarjehanda farligheter, och obehöriga friare i första rummet. Slutligen fattade han sitt beslut och uppbygde ett högt, högt hus eller torn, deri Princessorna skulle förvaras, och så inrättadt att det icke hade någon vanlig dörr eller ingång, utan så [att] allt skulle upphissas dit. Innan nu Konungen afreste, satte han Princessorna i tornet, förbjöd den strängeligen att der insläppa någon, samt gaf dem hvardera en grön krans, den de skulle bevara till hans återkomst: ty, sade han, om ej krans [en] vore frisk utan vissnad, kunde han deraf se att de ej lydt han befallningar, utan insläppt någon karl till sig. De första dagarna sedan Konungen rest bort, suto de tre sköna Princessorna i tornet, sörjde och greto öfver Konungens bortresa i kriget. Men snart började de någorlunda belåtna se sig om i de vackra rummen i slotts-tornet, der allt var beredt till deras nöje och beqvämlighet. Dock blefvo de snart åter ledsna att sitta så ensamma, skiljda från hoffolket och främmande förnäma besök: de tittade nu alltjemt nyfiket ut genom fönstrerna och önskade bara att någon ville åtminstone se opp till dem. Men en dag så upptäckte de tre Princessorna en ung Prins från närmaste konungarike, som gjorde sin promenad der utanför slottstornet. De tvenne äldsta systrarne ville hjertans gerna mottaga ett besök af den unge vackra Prinsen: de skrattade och pratade med honom hvar dag från fönstren och kastade blommor till hvarandra, och Prinsen [bad] dem att de bara skulle kasta ner sin rep-stege att mottaga honom. Men den yngsta systern, som de andra för hennes klokhets skull kallade »Kloka Clara», afrådde dem allt jemnt från att bryta deras faders vilja och hotade dem alltjemt med hans vrede, så att Princessorna verkligen ej vågade taga opp Prinsen till sig. — Men en dag kom en usel tiggar-gubbe linkandes förbi i ett riktigt hund-väder, och bad och tiggde så ödmjukt att de måtte förbarma sig öfver honom och hissa honom opp i tornet. Kloka Clara afrådde dem allt hvad hon kunde; men de andra barmhertiga systrarna hissade likväl tiggaren opp till sig. Men knapt var tiggaren uppkommen, förrän han lät sin förklädning falla, och en skön Prins stod inför dem. — Då förvånades Princessorna; men Prinsen skrattade för det han lurat dem så bra. De två äldsta Princessorna voro ock snart försonade; men Kloka Clara var och förblef rätt misslynt öfver putset, helst då nu Prinsen skämtande sade, att han prompt skulle ligga hvar sin natt hos dem och sist hos Clara. Mellertid hade de två äldsta Princessorna mycket roligt med Prinsen: de spelade, dansade och lekte hela dagen. Men, efter det var så innerligen trångt om rum i slottstornet, så måste verkligen Prinsen den första naten ligga hos den äldsta Princessan. Aftonen derpå fick han ock härberge hos den andra systern. Tredje dags morgon började redan Prinsen reta[s] med Clara och säga, att hon nästa natt måste beqväma sig att lemna honom sängrum. Hon svarade väl skrattande: »Jo pytt!» men inom sig var hon grufligt ledsen öfver hennes systrars oförsigtighet att släppa in Prinsen, och huru hon nu på behändigt sätt skulle slippa hela natt-besöket; ty [hon] sof verkligen helst ensam i sin goda säng. Men hon var alltid, som hon ock kallades, den Kloka Clara. Hon bäddade nu sin fina säng på ett helt oförtänkt och för Prinsen vådligt ställe, ty under bädden voro vissa öppningar, nu dolda genom de pösande silkes-bolstrarna. När nu Prinsen skrattande och pockande kom för att på allvar sofva natten öfver hos Kloka Clara och redan helt vårdslöst och tungt kastat sig på sängen, så — pladask! damp Prinsen försåtligt ner ur slottstornet. Oppe stod Kloka Clara och skrattade; men Prinsen fick skamflat och förargad linka hem. De äldsta Princessorna voro väl deröfver onda på Kloka Clara; men de måste slutligen dock finna sig. Och innan kort yttrade de för sin kloka Syster, att, sedan hon skaffat bort Prinsen ifrån dem, hade de fått en orimlig håg efter »lyst-mat» ur prinsens eget kök, derifrån de nu bådo att Kloka Clara skulle skaffa dem mat. I början ville hon ej gå till den uppretade Prinsens kök; men slutligen förklädde hon sig mästerligt, gick och anmälte sig till kökspojke hos Hofmästaren: och i anseende till ett stort förestående gästabud blef hon af honom dertill antagen. Men just då maten skulle bäras opp till alla Prinsens gäster, och köksmästaren gick ett ögonblick från köket, så vände Kloka Clara opp och ned på alla grytor och kastruller med alla rara rätter i, slog ett embare vatten i spisen, skref på köksbordet: »Här har Kloka Clara varit, och tagit mat till sina lystna systrar!» hvarpå hon sprang sin väg hem med den finaste maten till sina lystna systrar. Köksmästaren blef grufligt förskräckt vid all denna förstörelsen i köket, hela middags-kalaset var förstördt, och han måste med gråtande ögon inberätta allt för Prinsen, som, då han läste skriften på bordet, alltför väl visste hvem han hade att tacka för allt sammans. En tid hän voro nu Kloka Claras systrar nöjda ; men snart började de hågas efter Prinsens bästa vin. Och lyckades det slutligen dem att få Kloka Clara, att förklädd, hos Prinsens öfverste-munskänk, bli antagen till källarpojke. Då ett stort dryckes-kalas förestod i Prinsens slott, stal Kloka Clara sig till Nykeln till vinkällaren, ryckte tapparne ur alla vin-kärlen, skref på en liggare: »Här har Kloka Clara varit — —!» och sprang så sin väg med det raraste vinet till sina systrar, som nu åter en tid voro tillfredsstälda. Men då detta blef berättadt för Prinsen, befalde han att fasttaga hvar och en misstänkt person, man eller qvinna som komme till slottet, så att han skulle engång [få] fast Kloka Clara. Emellertid började de två äldsta Princessorna i tornet längta efter frukter ur Prinsens trädgård, dit Kloka Clara äfven måtte på Systrarnas bön begifva sig. Hon blef väl af trädgårdsmästaren mottagen, men genast gripen för att inställas för den uppbragte Prinsen, som ock genast blef underrättad om fångsten. Prinsen begaf sig då skadeglad ner i trädgården, der Kloka Clara var fångad, med käpp och tåg för att nu fastbinda Kloka Clara och straffa henne för alla hennes skälmstycken; och hade han förut strängeligen befalt att ingen fick komma in i trädgården och hjelpa henne, huru mycket hon dervid kunde jämra sig och förställa sin röst. Men knapt hade nu Prinsen ensam inträdt till henne för än hon helt behändigt kastade tåget omkring honom, band hon fast vid ett träd, och »daskade» på honom just erbarmligen: Prinsen skrek som en gast, men ingen vågade bryta hans egen befallning och komma till hjelp. När hoffolket slutligen instörtade var Kloka Clara försvunnen öfver muren, och Prinsen låg der mörbultad och sanslös vid trädet, och föll derefter i en förfärlig sjukdom med sår och utslag öfver hela kroppen, hvilket allt hotade Prinsens lif. Men Kloka Clara, ännu ej mättad på hämnd, förklädde sig till läkare, och antagen dertill, förordnade hon att slagta ett kreatur, beströ insidan af det ännu varma skinnet1, och deri insvepa Prinsen. Denne, som till hälften redan afkolat, vaknade nu, ty han trodde att han var i helvetet; och så snart han fick målet igen, så befallte han att den förfärliga kuren skulle upphöra. I alla [fall] föreskref läkaren ännu ett recept, som efter ett par [dagar] skulle begagnas såsom en lenande balsam för Prinsen, och reste så sin väg. När man nu sedan såg på det nya qvarlemnade receptet, så stod der intet annat än: »Här har Kloka Clara —!» Emellertid ångrade nu de begge äldsta Princessorna att de brutit fadrens befallning, blefvo därföre grufligt sjuka, och innan kort fick hvar och en af dem, med 2 dagar emellan, sig en liten prins. Men Kloka Clara, som nu hade fått veta att Prinsens folk rest till staden en afton efter den riktiga läkaren, [hade] lagt de små Prinsarne i en ask, och, då Prinsens folk kommit till stads-porten med vagnen hastigt satt sig i och sagt: kör! Nu gick hon förklädd i sina anvista rum på slottet för att omkläda sig till sjukbesöket hos Prinsen. Men då denne länge och väl väntat på läkarens besök och skickat bud till honom på hans rum, fann man ej läkaren eller någon menniska der, utan på bordet stod blott en ask med de små Prinsarne uti med påskrift: »Dessa små-saker höra Prinsen till — Kloka Clara!» Nu ändtligen fick Princessorna bref från Konungen att han snart skulle komma hem ifrån kriget, det han ock gjorde. Men huru förskräckta blefvo nu ej de två äldsta Princessorna, då de sågo att deras gröna kransar voro förvissnade; men Kloka Claras var alldeles frisk och grön! Alla Princessorna voro vid Konungens hemkomst friska, och de två äldsta ställde sig ock glada; men inom sig voro de hjertängsliga huru det skulle gå då Konungen nu ville se deras kransar. Men Kloka Clara, som beskedligt ville hjelpa dem, hittade som vanligt på råd, hon framräckte först sin friska krans för fadren, som deröfver var nöjd och mycket berömde hennes lydaktighet; sedan räckte hon sin krans bakom ryggen till den andra systern, som nu visade den i sin ordning och sedan på samma sätt smög till den äldsta systern, som nu slutligen visade den temligen friska kransen för Fadern. Nu vardt Konungen än mera glad, tog sina döttrar ner ur tornet, och gjorde ett stort kalas, hvartill han inbjöd alla närboende konungar och Prinsar. — Emellertid var nu Prinsen ändtligen blifven frisk och infann sig äfven på det kongliga gästabådet. Han smilade väl åt de två äldsta princessorna, dem han dock nu nästan föraktade för deras olydnad emot deras Fader; men dock visade han sig mest vänlig emot Clara för hennes lydaktighets och klokhets skull: men Kloka Clara kunde ännu icke fördraga den skälmska Prinsen. Prinsen blef snart, oaktadt alla sina motgångar som Kloka Clara bragt öfver honom, alldeles förtjust i Princessan Clara, och friade verkligen till henne; men endast på Fadrens enträgna föreställningar, kunde hon förmå sig att taga honom till gemål. Prinsen sade nu till sin förlofvade Brud, Clara, att han ville glömma all den förtret hon gjort honom, bara hon kunde akta sig för hans hämnd sjelfva Brudnatten. Då nu på sj elfva bröllopsaftonen Kloka Clara gick och funderade på huru hon skulle undgå Prinsens hämnd, fick hon se en gammal ful och »snorpen» Hoffröken, som satt och sof i ett soff-hörn. Hon bad henne då taga sig någon hvila i en säng i ett aflägset gemak — det ej heller kärringen lät säga sig 2 ggr. Knapt hade de[n] gamla fröknen der lagt sig och insomnat, förr än Prinsen kom på tå fram till den skumma alkoven, och med sitt spanskrör hederligen började traktera belätet, som låg der i sängen. Den gamla Hoffröknen skrek och bad för själ och pina, och sade att bruden sjelf bedt henne gå och lägga sig der; men det hjelpte icke, ty Prinsen ville ta' riktig hämnd på Kloka Clara. Då han slutligen närmare ville se om sin mörbultade kära hälft, fick han se den fula och rödstrimmiga kärringen! — Han beslöt då att alldrig mer vilja bjuda till att hämnas på den verkligen så genom-kloka Clara. Dagen derpå var allting godt och väl mellan det såta Brudparet: de upptogo de små Prinsarna till sina egna barn, och Prinsen blef snart konung och regerade lyckligt öfver sitt folk, som innerligt älskade [honom] och hans Drottning, den »Kloka Clara», som alldrig förnekade sitt2 till-namn. — Slut. Lovisa Säve.