Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Skrock och vidskepelse
Maten skulle stå framme hela jula, å alla som kom så skulle di äta, annars »gick di ut mä jula», sa di.
Korset och de Små under jorden
En liten gosse låg i vaggan; och då ingen menniska var inne, så togo de Små under jorden och förde det ned till sjön. Men, då de skulle ha' det ner under vattnet, fingo de det ej längre ner än till korset, som barnet hade knutet om halsen. — Sedan fingo föräldrarna sitt barn igen. J. Kalström.
»De Under-jordiska»
En Prest var så ogudaktig att han alldrig läste till maten, ej heller hans tjenste-folk; utan när de skulle äta, så svuro och trätte de, och hade alldrig någon kraft och trefnad af Guds gåfvor. — »Lam-sårken» der, en fattig gosse, som »aktade lammen», satt härunder ofta på en »sten-kalm». Engång när det ringde till middag i Prest-gården, ropade »di Sma under j årdena»: »Hvar jär min lävva (lufva)! hvar är min lävva!» ty alla skulle nu skynda till Prestgården och äta. — »Gi mig a lävva med!» sade »sårken». — »Gi han gamle Fars lävva», sade en annan, »för Gubben orkar ända inte gå med!» Nå; nu gick gossen med sin lufva på sig in i Prestens kök, och då såg han att en af de Små satt vid hvar och en af tjenstefolken och åt förtvifladt och just det bästa af maten. När gossen då fick råka Presten, frågade han om han icke såg något ovanligt der i köket. — »Nej!» sade Presten. — »Nå, så tag denna lufva på Er, Kära Far!» — Presten gjorde så, och såg nu alla de Små sitta till bords och förtära maten för hans folk. — Derefter fick folket läsa till maten, hvarefter de små underjordiska ej kommo dit, och alla trifdes af födan. — Gossen lade på stenkalmen lufvan, som han fått låna, och den de Små togo in till sig igen. J. Kalström.
»Undar-byggare»
En Bonde var ute i marken. Han blef tung och lade sig att sofva på en dikes-ren; men det var på ett ställe, der »Undar-bygganer» (de Sma under jårdi) huserade. När han vaknade, stod en liten qvinna j emte honom med en »gloraka» (glöd-raka) i handen, och bad att han ville »skäffta» (sätta skaft på den) den för henne. — Jo, det gjorde Bonden; och derför fick han »kaka-smör-bröd» och en »greimig» (sotig) »gröitu-vinds-krok». — När Bonden kom hem, var vinds-kroken (att hänga grytan på) af silfver. L. O. K.
Timmermans-Hustrun, som döpte barn
En ärlig Timmermans-Hustru, som var hafvande, gick en dag och anstaltade med brygden i sitt byggarehus, då en stor bred groda kom inhoppande öfver tröskeln, då Hustrun satte fram »länne» (söt-vört) och bjöd henne dricka. »Tack skall I ha, Mor», sade grodan, »vi skola hjelpa hvarandra i födseln; ty jag lagar också till barnsäng, ser I!» Nå, efter en tid, sedan Timmermans-hustrun födt barn och redan var frisk igen, buntade det en natt på hos henne, en liten man steg in och helsade från Mor, att hon (Timmermans-hustrun) skulle straxt komma och hjelpa henne som hon lofvat i hennes barnsäng. Hon följde genast karlen; och straxt var hon nere hos »de Små under jorden», der den lilla barnsängs-hustrun låg i sängen och snart blef förlöst genom hennes hjelp. Straxt derpå bad lilla Mor Timmermans-hustrun taga hennes lilla barn och befordra det till kristligt dop. Då Timmermans-hustrun sade sig ej veta hur det skulle gå till, svarade den lilla Modren i sängen henne huru hon skulle göra och bara följa hennes man, och sedan vara välkommen tillbaka på barnsöl hos dem. Timmermanshustrun tog barnet, gick ut, steg i en liten vagn, hvilken den lille mannen midt i natten körde fram till kyrkan och prästgården. I all tysthet bar Timmermans-hustrun barnet såsom lilla Mor hade sagt in i Prästens sofkammare, der Prästen och hans Hustru, hvilka qvällen förut varit oense, lågo med ryggarne vända mot hvarandra och sofvo tungt. Timmermans-hustrun tog då det lilla barnet och satte det en stund ned mellan ryggarna af det sofvande Prästfolket, upptog det åter i famnen, doppade sedan fingret i dricksstopet, som stod på en stol vid sängen, och strök dermed 3 gånger öfver barnets hufvud, — och dermed var det nu döpt. Genast vände de nu tillbaka till den lilla Barnsängshustrun. Der var stort barnsöl, många rätter och »goddagar» bjödos Timmermans-hustrun, hvilket hon väl tog emot och tackade, men smakade det icke. Sist fick hon för sitt besvär och till faddergåfva till hennes lilla nyfödde son och att för detta köpa honom ett skepp med tiden hvarmed han alltid skulle fara lyckligt, en mängd hyfvelspån i sitt förkläde. Timmermanshustrun tackade för allt och gick sin väg. Knapt utkommen, var på ögonblicket hemma igen, der hon ännu midt i natten stod i sin egen stuga vid hennes barns vagga med fullt tag i förklädes-hörnen. När hon såg efter hyfvelspånen, voro de förvandlade till de grannaste silfver- och guld-klenodier. Jens Jak:n Båta.
De »Sma undar jårdi»
En Bond-hustru, som var barnmorska, låg en natt vaken och det var half-ljust i rummet. Då kom en liten man af de »undar-boniska» upp vid spis-trappan och beklagade sig för granns-mor, att, när hon kastade gryt-skummet bort, så rann det ner på hans hustru och barn. Hon svarade då, att det var för illa, och lofvade att ej göra så mer; och för öfrigt ville hon gerna vara sina grannar till tjenst som hon ej förr vetat af. Hon kunde nu förstå hvarföre hennes pigor länge varit modstulna och sömniga i deras arbete och att det på en tid ej varit någon välsignelse i huset. — Gubben bad henne då att genast vara så god och komma till hans hustru, som skulle föda barn. — »Jo», svarade hon; och var snart nere hos de små folken. Der såg hon nu sina egna pigor sofvande stå i bara särken och mala: hon klippte ett märke i deras särkar. Vid afskedet, sedan hon hjelpt den lilla hustrun, som låg i sängen, och det lilla barnet var tvättadt, fick hon till betalning en hop hyfvel-spånor. — — När hon åter väl var hemma, var det ännu natt; men några af spånorna, hon tagit vara på, voro då blefna till granna silfver-skedar, och hon fann märkena igen på pigornas särkar. L. O. K. Koncept till III:151 i R 625: 3 (V), s. 33 (1854). Barnmorskan blef ned-tagen G:n kom upp vid spisen — — trappa — — hustru låg i sängen — — Kastade gryt-skummet s. rann ner på hustru o. barn pigorna sofvo o. malade — klippte i särken silf.-skedar.
Den dödes lekamen.1
Det var en gång en Handelsman, som kom till en Prest, hvilken omtalade att der var en död man, som flera gånger blifvit begrafven; men hvarje morgon derefter stod han åter uppställd mot kyrkogårdsmuren. Handelsmannen ville ej tro det. — Men Prestens piga, som »trottsade räddhågan», gick ut och bar på ryggen den döde in i rummet. Med dervid fastnade på hennes rygg den döde, som sade att hon ej sluppe lös förrän hon bure honom in i kyrkan och fram till norra »altar-staden», ty der är en man begrafven med hvilken han i lifstiden haft en tvist. Detta gjorde hon, och bad att den döde der måtte få ro. Då svarade den, som låg der begrafven: »Ja!» — Då nedföll den döde af hennes rygg, och det var mer än 200 år sedan han dödt; men hans lekamen hade ej kunnat förmultna förr än en lefvande menniska utbedt hvilo-ro för honom. Andra dagen syntes ej mera af honom än litet dam. — Men Pigan, förskräckt af allt detta, dog 8 dagar derefter. Jac. Karlström, Fårö.
Drängens Öron.
Det var en gång en Herre, som tog sig dräng på det vilkor att han ej skulle få någon mat, utan endast litet pengar när han skulle gå sin väg; men den som först blefve ond af dem begge, på honom skulle öronen afskäras. Första dagen befallde Herren drängen gå på ladan och tröska. På eftermiddagen kom Herren att se på arbetet, då var drängen ond för det han ej fått någon mat. »Du vet din dom», sad Herren, »om du blir ond!» »Ja», sade drängen, »den är väl att jag skall ha' mat!» Nå, Herren skar öronen af honom och låt honom gå sin väg. - Herren fick nerefter en annan dräng, och det gick på samma sätt. Den tredje drängen, han fick, antogs på samma vilkor och blef anvisad samma arbete; men han tog säden, han tröskat och köpte sig mat för hos en gumma — och var icke alls ond då Herren kom att se på arbetet och undrade hvad säden tagit vägen. Då drängen nu ärligt sade hvad han gjort att bärga lifvet, höll Herren på att bli ond, men drängen sade: »Bli ej ond Herre, för då vet I Er dom!» Andra dagen blef han befalld att ensam köra i skogen med 12 par oxar: han körde bara den ena paret och de andra gingo efter. Så körde han ved för något fattigt folk och förtjente sig middag. Om qvällen först lassade han ett lass och körde hem. Då frågade Herren hvar han varit hela dagen: drängen sade ärligt hvad han gjort. Herren höll då åter på att bli ond, men han tordes ej. Då frågade honom drängen hvart han skulle göra af oxarna. Då svarade Herren halft vresigt: »Du skall väl spänna ur dem, vet jag! och der den första går in, må de gå allesamman!!» »Skall ske!» svarade drängen då Herren med det samma gick sin väg. Nu gick den förste oxen in i ett svin-hus; men som det var allt för trångt, stadnade alla de andra utanför. Då tog Drängen en yxa, slog ihjäl alla elfva oxarna och kastade alla styckena in till den tolfte. Om morgonen, när Herren fick [se] detta spektaklet, blef han inom sig grufligt ond; men drängen hade ju gjort efter befallning, och, fruktande för sina öron, sade han blott till Drängen att det var bäst att de skiljdes åt. Då begärde drängen 4,000 Riksdaler i lön. — Ja, han fick det då och gick sin väg. J. Kalström.
Gossen och den Onde
Det var en gång tre studenter, som, mot vilkor att få fritt njuta af detta lifvets goda, gåfvo sig till den Onde; dock så att han först hvart sjunde år skulle få ta' en af dem. För att narra sig fria från fan, togo de en liten oskyldig Gossen, den de satte in i ett mörkt rum, gåfvo honom allt det bästa att äta, men förbjödo honom att nånsin skära naglarna eller tvätta sig ren. Hvarje morgon skulle han dertill svärja; men det gjorde han icke, utan sade i stället alltid: »Tvi vare fanen och ära vare Gud!» En tid derefter kom fan till gossen och sade att han skulle vända om sin morgonbön; men då läste gossen i stället: »Fanen vare tvi och Gud vare ära!» När de sju åren voro förbi, hade fan ej någon makt med Gossen, utan han blef då fri; men under tiden hade han samlat sig en påse silfverpengar. Den tog han då på ryggen och gaf sig i väg. När han kommit till en stort grannt hus, satte han sig på trappan att räkna sina pengar. Husegaren såg detta, bad honom stiga in med sin penningepåse och fick de höra hans underliga öde. Nå, nu ville Herren hafva gossen till måg, så svart han var och så långa naglar han än hade; hvarför han bad sin äldsta dotter komma in och se den nye friaren. Men hon sprang genast på dörr och ville ej alls ha' honom till man; så var det också med den andra dottern. Men, när den tredje systern blef tillfrågad, vätte hon på sitt finger och tvättade dermed Gossens ansigte; och då hon såg att han under lort-skorpan var hvit och hygglig, — sade hon ja! J. Kalström, f. vid Kallbjerga på Fårö.
Sund genom Fårö
För ej så länge sedan var Fårön delad i 2:ne ungefär lika stora hälfter, då öppet vatten för båtar och fartyg gick tvärt igenom Ön genom Alnäsa-träsk och Nårs-sunda-träsk: berättaren hade sett sjökort som utvisade segel-leden. Kristen Hansson Ava, Fårö. [I marg.]: »Special-Pass-charta öfver en Deel af Öster-Siöön, &ct af. Petter Gedda, Anno 1695.»
Vattu-minskningen, d. v. s. Landets höjning
För en 40 eller 50 år sedan kunde man med af 15 eller 16 tunnor tjära fullastade båtar gå öfver »hällse» (näset eller landfästet) till Nårs-hållm, der som nu är torra landet och der vattnet blott vid de största stormar kan framtränga. — Nu (1851) går vattnet alldrig öfver. J. H:n Bäukless. L. O:n Kallbjärga. Hällse är landhalsen, men »Nårs-laidi» är vatten-rännan deröfver, öfver hvilken man ännu 1820 med mycket högt vatten gick öfver med fyra sättninga-båtar i bredd (af 6, 7 tunnors drägt), som då knapt stötte mot. Men då var laidi ej så tillslammad som nu. L. O. K. Farfar rodde med 25 Tunnors last till Wisby öfver »hällse». L. O. Kallbjärga. När Hr. Gustaf Klingwall 1772 blef »körkherre» på När lefde en Bonde, som kunde minnas då Holländarne seglade fram mellan Närsholm och fasta Gotland. Bons Kristoffer blef ombedd af en skeppare, att, enligt sjö-kort, vid Fjäll-föken (en stor grå-sten i Nårsunda träsk), der styra hans fartyg genom Fårön. L. O. K. Konceptanteckning till I: 1252 i R 625: 8, s. 86 (1866). Segel-led för fartyg g. Bons-, Nårsunda- o. Alnäsa träsk ut i Alnäsa-viken förbi Bro-skogs (hvarest säkerl. var en bro i skogen).
Gambla-Hamn på Fårö
Gambia-hamn, som ligger söder om Lutterhorn, var hamn förr än den sednare blef det. Gambia-hamn är nu af hafvet tillkastad af sten-»ör», och nu såsom en stor »brya». Längst in i hamnen fins ännu en gammal förvittrad sten-mur, dervid S:ct Olof legat med sina skepp, och skall han der »haft förvarings-hus för sitt tågverke»; ty den gamla stenmuren förmenas varit en del af detta hus. Mellan Gambia-Hamn och sten-muren ligga alltjemt tvenne ovanligt stora och blanka mennisko-skallar ofvan jord; det oaktadt man ofta sökt gräfva dem ner i jorden, ja stundom ända till tre alnar: men inom dygnet hafva de åter legat ofvan jord. Nu ligga dessa menniskoskallar under en flat sten; dock ofvan jord. Edv. Olsson. Gambia Hamn är omkring 120 steg lång och dess största bredd omkring 30 steg, ligger 100 steg närmast n.v. vattnet i Lutterhornsviken, och 70 steg rätt N. om N. ring-porten (N:o 957). Strandbrädden af Gambia-Hamn är full af gråsten, som eljest ej fins på hela »Lautet». Dess utlopp synes ha' varit norr åt i viken, dit åt strandbacken är lägst; åt W. skiljes den nu från viken af en hög strandburg af klapper. P. A. Munch, D. Norsk. F:s Hist. i Del., 2 ; pag. 775,1.
Sand-Ön
Drottning Christina hade genom fullmakt skänkt Sand-Ön till Fåröboarna för deras dåliga hemmans skull, då de slogo »kut» och delade fångsten efter gård. Men sedan kommo de i process om detta, att 4 man på gård skulle gå och slå »kut» och i man på 1/4 gård; slutl. vann en man, som hette Lythberg Sand-Ön tillbaka under Kronan, då man hade får der på Kronans vägnar. — Under K. Gustaf III:s tid gafs Sand-Ön åt en Benediktus, då Fåröboarna måste »ut-slagta» alla sina får: klippningen och slagten skedde på hösten (våren?). En Bonde, Mikkel Smiss hade skjutit ut alla Örnar på Sand-Ön. Jens Jak:n Båta, Fårö, född 1775. Då för en 60 år sedan Fårö-boar' ännu egde Sand-Ön, slagtade de årligen 20 får på gård, och hade der alltid öfver vintern qvargående 3 hästar att »jega» (jaga, drifva) ihop fåren med. Joka Hanss:n Bäukless, På Fårö, f. der omkr. 1778. När en viss stor Tall på Sandön fölle kull, skulle Fåröboarna mista ön; och den föll tre år innan de förlorade den. Vester-hällti ville ej ha' Sandön, dit de sällan kommo. L. O:n Kallbjärga. För Två Riksdalers årsskatt hade Fåröboarne kunnat få behålla hela Sandön (I: 1255; IV: 59). [I marg.]: Wallin, II, p. »99. — En Benedictus (före år 1800) planterat Renar på Sandön. — Hush.Sällsk:s Handl. (1800) I: s. 96.