Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Tomtar
Tomtegubber ska dä ha varit vid Lenungshammar här i min tid. En hästhandlare mötte en tomte vid Dammen där, han hade köpt en ny häst, blårosete. Den tyckte tomten om, så han skulle hälsa. Tomtarna tyckte inte om alla hästar i stallen. Det var tomtar vid kvarnen i Lenungshammar. De stängde kvar- nen ibland för min svärfar där. En gång stod tomten där och höll i hjulet.
Svalings-Hans och Bysen
Uti »Bentebingels-tjocket» i Gothem trodde man att en Byse huserade (: det var en gubbe från Bengte-bingels, som med orätt tillsvurit sig Tjockhagen, ett skogsstycke, som förr tillhört Vallstena sockens egor, enligt Angelbos Jacobs Hustru (87 år gammal), som hört detta af sin farfar. — L. Lindal). — Då Svalings-Hans en dag, då han »tynade» i sin mark, gick in i Kyrkebjers's äng derinvid, fick han se en mycket gammal Gubbe med gråa kläder och röd mössa, sittande inne uti en buske på en krokig hasselstam, hållande båda händerna på käppen och deremot lutande hufvudet, så att han ej kunde se trollets ansigte. - Svalingar undrade derpå och frågade Gubben: »Hvad äst du för en?» — »Jag är en vandringsman», svarade denne, utan att se upp eller ändra ställning. — »Hur länge har du vandrat då?» frågade åter Svalingar. — »Trehundrade femhundra trettiosju år och något deröfver», svarade Gubben; men än mera förvånad frågade då bonden: »Hvarföre skall du¹ laupa så då?» — »Derföre att jag är så befalld och så har jag2 alltid tyckt om 'issen' hagen, och derför 'gar' jag här så gerna !» svarade Bysen, allt utan att röra sig de[t] minsta. (Då Svalingar sade: »Nå, jäst Däu så befalltur, så mast däu da ga hjär i Guds namn!» — Men, när detta nämndes, försvann spöket. — Angelbos Jacobs Hustru, f. vid Svalings, 1839 död 87 år gammal (genom Lars Lindal). — »Ja, så laup här da!» svarade Svalingar; och dermed hörde han liksom att en stor fogel flög upp ur busken, Bysen var försvunnen och han såg honom alldrig mera. Maja Låtta Strömlund, f. Cederblad (i Gothem), 70 år gammal (g. A. Th. Snöbohm).
Nissen
En dag kom en liten grå-klädd gosse med röd mössa in till en fattig kärring och frågade om han kunde få tjenst der; men hon hade inga kräk och behöfde ingen tjenste-gosse. — Nå; om natten blef det ett fasligt väsen uppe på loftet. Kärringen slog då med käppen i taket och ropade »tyst!» Häröfver blef Nissen så förargad, att han slog ut en skål ärter på golfvet. När kärringen då hörde det, skyndade hon upp på loftet med käppen i hand. Då satt Nissen i vinds-gluggen, skrattade och for af sin väg. — Härefter korsade kärringen alla sina mjöl-kärl, tunnor och fat, ja, vinds-gluggen med; och sen syntes Nissen der alldrig mer. Carl Sik. Det hus Nissen är uti skall han födas, men då släpar han till hus. Stundom äro de så små att de ej orka bära mer än ett sädes-ax. Vid Nisse i Hablingbo var en Nisse, som hvar Thorsdagsqväll fick ett fat gröt, hvarföre han släpade dit sädes-ax, bland hvilka man alldrig såg ett »slåim-ax». Mot morgonen kom Nissen engång pustande under bördan af ett stort ax, då drängen sade: »Hä jär onaudugt däu gart u päustar u stänar, däu hart inti så mike' att bjärä!» — »Ja så», sad' Nissen, »har jag burit hejt förr, så kan jag väl u bjära hjär fran!» Och så blefvo folken i gården lika så fattiga som de förr varit rika. J. Löfbom. Koncept till III: 368 i R 623: 3, p. 459 v. En Hustru, hv:s mor ännu lef de, fick besök af en gosse röd mössa o. grå kläder, s. ville söka tjenst der; m de hade inga kräk o. behöfde ingen tjenstegosse. — Om natten blef det buller på vinden: kärr:n slog m. käppen i taket o. ropte tyst! Nissen blef då f.argad o. slog ut en skål ärter. Så tog hon en käpp o. gick upp på vinden. — Då for Nissen ut g. gluggen, de korssade alla kärl o. gluggen; o. sen syntes nissen alldrig t. mer. C. Sik.
Haren på Tjuls-skogen
Då engång några Jägare skjutit harar på Trull- eller Krampeskogen, hvilken fordom kallades Tjuls-skogen, hände för en af de hemvandrande Jägarena, att bäst han gick med sin skjutna hare på ryggen, började denna först bli tung som en sten, och snart försvann den från hans skuldra helt och hållet, och haren barkade af till skogs. — Detta uppträde var tillstäldt af »Krampebro-Galten», som regerar i så många skepnader, skrämmer hästar och vilsnar folk der på skogen vid Krampebro; ty felet var att Jägaren väl tagit ur haren och in [i] den tomma magen som vanligt instuckit något ene, men dervid förgätit att träda begge bakbenen på kors genom hvarandra vid hasen, och derföre kunde således haren, som egentligen var en Troll-hare eller »stain-gait», åter få lif och fara af till skogen, der då ett gällt och ihåligt skratt och gnäggande skallade. Cath. Bod. Östman. P. Nyberg.
Gråstenar
[— — —] Gråsten, 24 alnar i omkrets och vid pass 5 alnar hög uti Tummungs i Gothem äng, Vardar, intill yttersta »tunen» mot strandbacken och sjön. — Enligt sägen kastad af en Jätte (efter hvars händer märken synas i stenen) från östergarnsholm efter Gothems kyrka, fast förgäfves. (XII: 13). M. L. Hangre [— — —] Mårten Tipps (= tippig, = toppig) Gråsten, af 14 1/2 alnars omkrets och 41/2 alnars höjd, af röd granit, på Viflings Brändu uti Hellvi, hvarest skogen med matjorden förstördes af skogseld derigenom att Viflingr, gående hem från stranden hvarest han »brandat», spillt eld på marken. -- Enligt sägen af en Jätte kastad från Lärbro kyrka att slå ned den i Hellvi, då den flög för långt och öfver målet (XII: 40). Lars Mårtens. Norrgårda i Hellvi, 62 år gl. (d. 7 Sept. 1873). Gråsten, omkring 45 alnar i omkrets och vid pass 5 alnar lång kallas »Store Kubbe» — (uti prestens Qvistängs-åker), ofvantill sönderflisad och sluttande åt N.O. hittills den största på Gotland, — ligger ungefär mellan Stenkumla och Träkumla kyrkor. Är kastad, enligt sägen, från Stenkumla efter Träkumla kyrka men hann ej längre (XI: 104). [— — —] Konceptanteckning i R 625: 10, s. 71 (1871). »Kast-stain» i Qvänn-hagen (Nårrgarda i Vallstena) vid Burggatu, f., nära gården, s. en »kämpe» kastat från Gothems k:a eft. Båls k:a, m s. ej hann fram, på 1/2 fj:sväg, hög, toppig sten.
Skomakaren, som slog vad med fan.
Fan »bjöd af» (utmanade) engång en skomakare på hvem af dem som fortast kunde sy ett par stöflor färdiga, kant och klart, så att intet fel var på dem: och straxt drogo de till med att sy »i kämp» (i kapp). Skomakaren satte sig naturligtvis i sin verkstad att arbeta; men, som fan hade hört, att det led bäst med sy om man hade lång tråd, så satte han sig att arbeta uppe på kyrk-flöjeln: och nu kunde han ha' så lång tråd att den räckte ända ned till marken. Men ändtligen voro beggederas stöflor färdiga. När de då granskade hvarandras arbete, kunde fan just ej finna på något fel på skomakarens, men han mente i alla fall på, att hans stöflor ändock vore de i alla afseenden vackraste, fastän han måste medgifva, att skomakarens stöflor vore bra nog —, under var det: han hade ju både lärt och rest på sin konst, han! Men då skomakaren åter en stund sett på fans stöflor, så sade han: »Åh, ja, de äro bra nog, till att vara af en — fuskare, om ej denna fans fula stora knölen vore på ett ställe i sömmen»; och så pekade han på den för fan. »Hvad för slag!» utropade denne. Men så skar han upp knölen på sömmen och fann då, att der låg en bonde! Och det hade gått till på det sättet, att, då fan sytt med så lång tråd, att den räckt från kyrk-flöjeln till marken, hade en beskedlig bonde, som der just då kört vägen fram, fastnat i tråden, följt med och blifvit insydd i »saum-rasten» (randen). Sålunda förlorade fan sitt vad emot skomakaren. Jac. Löfbom, skomakare i Hablingbo, f. 1842. [I marg.:] Samma så med vadet mellan »skradaren» och fan, då denne sednare hade så lång tråd, att han för hvart stygn måtte springa från dörren till bordet och så tillbaka igen; hvarföre han (fan) ock förlorade vadet. L. O. K.
Kämpa-rum i Hangvar (Hall)
Hangvars socken vid Prästvägen mellan Hangvars och Halls kyrkor är ett ställe som kallas Kämpa-rum (på Halls Sockens ägor, söder om Gannarfve. M.K.), utmärkt af tvenne stora, helt nära hvarandra liggande gråstenar. — Man säger, att tvenne kämpa- eller jätte-bröder uppbygt hvar sig en af Hangvars och Halls kyrkor; men att, då kyrkorna voro färdiga, Bröderna blifvit afvundsjuka på hvarandras företag, och att hvardera tyckt att den andras kyrka vore större och prydligare än hans egen. De hade då blifvit osams och velat förderfva hvarandras värk; hvarföre de begge två på en gång stigit opp i hvar sin kyrka för att med stora sten-block kasta omkull hvarandras kyrkor. Men, som de just på samma ögnablick kastade hvar sin ungefär lika stor gråsten mot hvarandras kyrkor, mötte stenarna hvarandra i luften, och jättekastet föll derföre ned, sedan stenarna något studsat från hvarandra af farten, på »Kämpa-rum» ungefär midt emellan begge kyrkorna, der de ännu ligga straxt vid Prästvägen. Hercules L :n Nårs, f. 1785. M. Karleson, Past. i Hangvar, f. 1806.
Petrus Lyth i Eista
Per Persson Lyth, f. 1680, uppgifves hafva varit Regiments-pastor och under åren 1710-13 genom raskhet och rådighet värnat sig sjelf och Eista församling mot den i Sproge så grymt härjande Pesten, att öfverblefne folkmängden der kunnat stå på en grafsten. Men säkert är att han 1723 blifvit Pastor i Eista och derstädes dödt 1744. Allmänt försäkras att spärrningen mellan Eista och Sproge af honom handhafts med laddadt gevär, en metod som under mer än ett års tid fordrat omtanka och vaksamhet. Om kyrkornas reparerande och all slags kyrko-disciplin skall han likaledes hafva bemödat sig. — Efter hans död, sedan han länge varit Enkling, blef den sjelfrådiga hushållerskan, den alla leddes vid, af klockaren afspisad med psalm-versen: »förringas skall ditt välde — Du lede Anti-Christ!» — Efterträdaren, mågen Israel Kolmodin, blef stamfader för Kolmodinerna härstädes. Doct. Henrik Lyth i Hafdhem. Per Lyth, hafvande tjent som krigsprest under Konung Carl XII1, kom en dag ridande till Eista och anmälde sig att predika der såsom Pastor på stället, dertill han var utnämnd utan att någon förut visste det. Han åkte alldrig, utan red med sporrar på en hvit märr. Var alldrig hemma, red bort hela veckan straxt på Söndags eftermiddagen och kom ofta hem först sent på Lördags afton. Någon gång vid nattvardsgång fick församlingen vänta på Gudstjenst till långt på Söndags qväll; då det hände att Presten, kommande i Djupa-dal, ropat till de hemtågande Bönderna: »Vänd' om, god' vänner, vänd' om!» Under pest-tiden hade han2 en särskildt drägt, den han klädde af sig och hängde upp jemte sadel-tygen i ett afskildt rum: sadlade sjelf af och på sin häst. Blott Sandholme i Eista blef sjukt. I Sprauge dogo då menniskorna så ut att resten kunde stå på en grafsten. — Lyth var en rustibus, frågade föga efter Pastoratet och hade lemnat den yttre hushållningen åt klockaren (som var husbondedräng i hans bröd och gjorde vissa konster och tempo med yxan, som bestod i att lägga handen med utspärrade fingrar på hugg-»packen» och att med öppna hugg hugga mellan fingrarna) samt den inre åt en rätt amper hushållerska (under Lyths långa enklingstid).3 Gust. Ad. Kolmodin, kr.fogde, f. 1794 i Eista. Göran Lindlöf, f. 1814, Dotterson af Klockaren och sjelf Klockare i Eista. Per Lyth i Eista kallades »krut-presten», var i tjensten ytterst punktlig! När timman var inne att resa till Gudstjenst i Sproge, frågade han alltid med sin sträfva röst: »Har Israel (mågen) rest?» Blef svaret nej, steg han sj elf ögonblickligen till häst och lade i i väg utan att afbida mågens afresa. — Han red alltid till Sproge; och stenen från hvilken han steg till häst utvisas ännu. — En Söndag, när han predikat i Sproge var det bröllop der, till hvilket Lyth ej var bjuden. Då Lyth steg till häst, kråmade sig djuret och »statade», då ryttaren sade nog högt för att höras af de kringstående: »Du 'statar' du, för du inbillar dig komma på bröllop, men det lurar du dig på. A. Th. Snöbom. [I marg. står]: G. Lindlöf, Klockare, var ett original och ett socken-snille, som kunde all ting; han var trädgårds-mästare, skytt, fågel-uppstoppare (för Prost. Mich. Kolmodin), snickare, glasmästare och en dråpelig Brudtebonde, mäktig af de vidunderligaste brude-tal, samt till högtids af mycken värdig prydlighet då han var klädd i lång brun frack med ofantliga knappar, blommig väst, sattins-byxor, hvita reggarns-strumpor och skor med breda blanka spännen. G. A. Kolmodin, f. 1792.
Höje-stenen uti Fröjel (eller Herr-sten)
Mellan Klinte och Fröjel kyrkor står upprest en tillhuggen kalksten om 3 aln. 10 Tum höjd ofvan jorden, i aln 10 å 14 Tum bred, 8 å 10 Tum tjock. Står till vänster om Landsvägen å Mulde ägor och kallas Höje-stenen. — Sägnen är att den blifvit upprest efter ett här hållet slag med Danskarna och att en förnäm Officer här stupat man tror år 1361, då Konung Waldemar landsteg vid Fröjels hamn, Strelow säger, att han landsteg i Klinte, och att Gottländningarna då genast slogos med honom, måhända i gränsorna, der stenen står. G. Alfvegren, p. 93. Står Norr om Mulde och Stenstuge i Fröjel, vid en från dessa gårdar till Prestvägen mellan Klinte och Fröjel kyrkor löpande qvia, och kallas Herr-sten. Stenen är lodrätt, utan inskrift, upprest på Östra sidan af vägen. Framsidan, som vettar åt vester [är slät], men den Östra eller baksidan kullrig och skroflig. — Upprest till minne af en brud som der ridit ihjäl sig, då hon under brudfärden ridit till Mulde. — Man [har] flere gånger förgäfves försökt att »intyna» stenen i åkern bredvid; ty följande natten har »tunen» alltid blifvit nedrifven, så att »tunen» ännu går i en bugt bakom stenen. — Det säges äfven att en stor guldkedja ligger under stenen den flere skattsökare förgäfves sökt. — Hela höjden 3 aln. 6 Tum; smalaste halsen i aln 6 Tum; tjockleken 8 å 9 tum. A. Th. Snöbom. Blir stenen »intynt» eller kullslagen, får folket ej ro i gården. O. Melin.
Stukks och Westergårda låna eld
Före domen skall Stukks i Bunga och Westergårda i Sundre (de sins emellan aflägsnaste gårdarna på Gotland) låna eld af hvarandra säger Sibylla i sin spådom. L. O:n K. Före domen, säger Seibilla, skola sju qvinfolk slåss om ett par manfolks-byxur. L. O. K. Sibylla, som hade en[a] benet med gås-fot, mötte Kung Salomo vid Kidrons bäck, då hon ej ville gå öfver på den utlagda stocken, ty den skulle bli Kristi kors; utan hon vod ijämte. P. Klintström, lots på Östergarn. Sibylla sade: »När äple-kärnan vänder, Är min spådom ände!» Sibylla sade: »När den tredje Enen torkar på Gammelgarns kyrkogård, är ej långt till domen!» P. Klintström. Koncept till III: iii i R 625: 12, S. 41 (1878). Sibilla & Salomon — Kidron — en gås-fot. X:i kors-stock — hon vod, imp. »När äple-kärnen vänder, »Är min spådom ände
Hvit-Ormen
Hvit-ormen kallas så emedan han är alldeles hvit; och denne är mycket sällsynt att finna. Men när någon är nog lycklig att få fatt i en Hvitorm, så koka de honom lefvande i gryta på elden1, då istret och flottet flyter opp på spadet. Om man då doppar bröd deruti och äter, »blir man klok» (allvetande), d.v.s. får mera kunskap och insigt än andra menniskor, vet hvad som hända skall, kan hitta gods, skaffa rätt på stulna saker, bota sot, m. m. dylikt. Så hade engång en dräng, som nyligen var förlofvad, fått tag i en Hvitorm, hvilken han tog med sig hem ur skogen. Han bad då genast sin fästemö att sätta grytan på, för att sedan doppa bröd i flottet och derigenom kunna trolla sig till rikedom och lycka. Men under det Hvitormen koktes och pigan ett ögnablick gått ifrån grytan, kom en liten »Lammsårk» in i stugan, och då han såg det läckra flottet sjuda ofvanpå grytan och trodde att det var något rart nöt-kött, tog han fram sin brödstump, doppade flott i grytan och åt. »Lamm-sårken» blef derefter straxt »klok»: bland annat sade han till Presten, som hade en märr, som var »ifyl» (med föl), af hvad kön fölet skulle bli, hvarföre Presten tog opp honom och lärde honom. Gossen blef snart derefter en mäkta klok man, mycket lärd och ett vidunder för hela landet, der man nu blott talade om den »kloke» mannen. Och Han blef slutligen upptagen vid Hofvet och snart den högste Herren i Riket; men drängen, som först tagit Hvit-Ormen, blef, troligen derföre att han meddeldt hemligheten åt sin Fästmö, fast dummare än förut, och så dum att han ej ens dugde till Lamm-sork. Slut. L. O:n Kallbjärga, Fårö, f. 1799. A. Söderdal.
»Trull i Nöj-stäuu»
En gammal rik och snål Bonde var död i en gård, och allt sedan dess spökade det jemnt i Ny-stugan, så att alldrig någon tordes ligga der öfver natten. — Men en fattig kärring, som ej på annat sätt kunde få hus på natten, erbjöd sig dock att ligga der. Kärringen klädde af sig helt naken och skulle sofva, då det hastigt vid midnatt blef alldeles ljust i rummet och »trullet» kom »stamlandes» in genom dörren. »Trullet» som var den döde snåle Gubben gick fram till eldstaden, lyftade upp flisen, som askan och bränderna lågo på, framtog sitt der gömda penninge-skrin och började räkna: »Ett, täu, täin, maki!» - Men snart fick »trullet» ögonen på den förskräckta nakna kärringen, som satt der i en vrå, då han sade: »Jäst däu lif'nes? — hafva augu, hafva nasar, hafva mund, pattar — — ti-hi, hi !» (skrattade trollet till), och tillade slutligen: »Ha var gandu!!» (hvilket skulle betyda: att hon ännu vore duglig för manfolk); hvilket upprepades flere gånger. — Derpå flydde »trullet» på dörr. — När »folken» andra dagen upptogo flisen, funno de den dödes penningeskrin; men trollet visade sig alldrig mera i »nöj-stäuu» der i gården. L. O:n Kallbjärga. And. Söderdal. [I marg. står]: Antiq:sk Tidskrift (K. nord. Old. sällsk.) 1849-51, Tredje häft. pag. 339. — — — »ganda-kelling» = hexa. Se: Iv. Aasen's Norsk Lex.
Kuta-mora på Fårö
Presten på Fårö har en stor äng, ja den största under Presteholet, som kallas »Kuta-mora». Detta lärer förr i tiden varit namnet på ett hemman på Fårö, som nu är ödelagdt, liksom flere derstädes, och förenadt med Prestägorna. — Kuta-mora äng skall ha' fått sitt namn deraf, att, en vinter, då det var bålt hög snö, hade en »kut» vilsnat sig på isen vid Fårö, kom[m]it allt längre upp i landet och slutligen till denna äng, i hvilken då bodde en gammal kärring i en liten flattakig stuga som i yrvädret var alldeles öfverhöljd af snö. Kuten var snart uppe på stugutaket af hvilket han blott såg ett mörkt hål — skorstenen; men som han trodde att det var ett kut-hål, gaf han sig ned deruti, föll ned i spisen hos kärringen, som väl något förundrade sig, liksom kuten, men dock snart fattade en yxa och dödade djuret. Af »kut» och »mor», som betyder skog (Kristen Ava, Fårö), blef stället, ängen änn' i dag, och hemmanet fordom, kalladt »Kuta-Mora». Jens Jak:n Båta, Fårö. Edv. Traner, Fårö & And. Söderdal, Rute.