Transkriberad uppteckning

Fan »bjöd af» (utmanade) engång en skomakare på hvem af dem som fortast kunde sy ett par stöflor färdiga, kant och klart, så att intet fel var på dem: och straxt drogo de till med att sy »i kämp» (i kapp). Skomakaren satte sig naturligtvis i sin verkstad att arbeta; men, som fan hade hört, att det led bäst med sy om man hade lång tråd, så satte han sig att arbeta uppe på kyrk-flöjeln: och nu kunde han ha' så lång tråd att den räckte ända ned till marken. Men ändtligen voro beggederas stöflor färdiga. När de då granskade hvarandras arbete, kunde fan just ej finna på något fel på skomakarens, men han mente i alla fall på, att hans stöflor ändock vore de i alla afseenden vackraste, fastän han måste medgifva, att skomakarens stöflor vore bra nog —, under var det: han hade ju både lärt och rest på sin konst, han! Men då skomakaren åter en stund sett på fans stöflor, så sade han: »Åh, ja, de äro bra nog, till att vara af en — fuskare, om ej denna fans fula stora knölen vore på ett ställe i sömmen»; och så pekade han på den för fan. »Hvad för slag!» utropade denne. Men så skar han upp knölen på sömmen och fann då, att der låg en bonde! Och det hade gått till på det sättet, att, då fan sytt med så lång tråd, att den räckt från kyrk-flöjeln till marken, hade en beskedlig bonde, som der just då kört vägen fram, fastnat i tråden, följt med och blifvit insydd i »saum-rasten» (randen). Sålunda förlorade fan sitt vad emot skomakaren. Jac. Löfbom, skomakare i Hablingbo, f. 1842. [I marg.:] Samma så med vadet mellan »skradaren» och fan, då denne sednare hade så lång tråd, att han för hvart stygn måtte springa från dörren till bordet och så tillbaka igen; hvarföre han (fan) ock förlorade vadet. L. O. K.