Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Tomtar
Tomten visade sig som människa. Han var väl en aln lång vid pass. Man talade mest om manliga. Men även kvinnliga kunde uppträda. Han bar röd luva eller grå hatt, gråa kläder, röda eller vita strumpor, korta byxor, jacka och lågskor eller träbottenskor. Omkring kolten hade han skärp. Tomtarna voro mycket gamla. Man hörde talas om tomtar utan skägg och tomtar med skägg. Tomten hade två ögon. Han var inte huvudlös. Han hade däremot ganska stort huvud. Han höll sig mestadels osynlig. Någon gång kunde han emellertid visa sig. Man gjorde bäst i att hälsa då man kom in i ett tomt rum. Tomten uppehöll sig vid husen. Han ville gärna hålla sig till människorna. Det var inte samma tomte över allt. Den som eventuellt vistades i bostaden, gick inte till "fäjset" och tvärtom. Jag tror att man många gånger har förväxlat tomtar med "vittror".
Kämpar och Kämpe-jungfrur
Kämparne och deras qvinfolk sades i forntiden vara omenskligen starka och stora: ja, de voro så ofantliga, att kämpe-jungfrurna kunde bära ett det största sten-varp eller sten-hop i sin förkläde, på hvilket vanligen det ena bandet small, då den väldigaste sten-hop blef liggande qvar på stället. — Åter säges de hedniska kämparne — rättare Jättarne — blifvit vreda öfeer de kristna små menniskornas klockljud och pinglande, och med stora klippblock velat kasta ner kyrkorna, j emte hvilka oftast ligga stora stenar, som dock sällan träffat sitt mål. Åter så hafva de, för att begabba menniskornas små-verk lagt sig på knä vid kyrkorna och ätit gröt ur klockhålen, då likväl kämpa-jungfrurna, som något mindre, stått under måltiden och ätit ärter. — Slut. Edv. Olsson. Romunder i Gammelgarn var så stor att han låg på knä samt åt gröt och mjölk ur klockhålen. (XII: 14). M. L-n Hangre i Gothem, f. 98
»Pässt-bani»
Pest-barnen gingo vanligen kring osynliga och utvalde sina offer för den förfärliga sjukdomen; men på en part vid Qvie i Heide såg man dem i källaren, en »Päikä» med qvast och en »Sårrk» med skopa; och de sade då huru många skulle dö der på parten: de dogo ock alla ut der utom en gammal kärring. Denna stod en dag ensam på gården och beskärmade sig deröfver att alla just på den »parten» skulle dö ut, och kom dervid i träta med sin grann-hustru, som stod inne på sin gård. Den förra tog då mössan af sig och kastade den in till sin grannhustru, som genast på en käpp kastade den tillbaka. Men dermed var hennes hus redan smittadt, och alla menniskor dogo nu också ut der. — Under sjukdomen var det alltid ett säkert märke, att, då den sjuke fick ett kors tecknadt i handen, vore det gifvet att de skulle dö. De sjuke gingo då sj elfve på kyrkogården och grofvo sj elfve sin graf; och när den var färdig, satte de sig på graf-kanten och väntade på döden under flitiga böner. — Folk stodo då på af stånd för [att] se deras affärd; och när de slutligen nöso, sade man till dem: »Gud hjelpe dig!» och dermed så föllo de döde ned i grafven; då man gick dit och kastade mull på dem. O. Fr. Hartman. »Pässt-barn», gosse och flicka, kommo med skyffel och qvast från Dämmba till Värkes på Fårö, m.m., m.m. Jens Jak:n Båta, Fårö.
Sankt Ole i Båta-qvior
En Bonde vid Båta i Alanäsa-grannä-laget på Fårö gick en afton »till gifft» (d.v.s. för att ge lammen) uppåt Ava-näset, och då mötte han i Båta-qvior en halfnaken förskräckt qvinna som kom farande vägen fram med utslaget hår, som för allt i verlden bad Bonden, att, om han mötte någon, ej säga att han sett henne. Straxt efter kommo tvenne helt svarta hundar jagande, och gjorde de sig vänliga, då Bonden gaf dem hvars sig en bit bröd – och så foro de af vidare efter den flyende qvinnan. Om en stund kom Sanct Ole ridande på en ramsvart häst, sittande med bössan framför sig, färdig att skjuta. Sanct Ole frågade Bonden: »Hart Däu aj set nåku qvinnfolk kumba rännandes jär fram?» - »Naj», sade Bonden; och så »jòg» Sanct Ole förbi honom. – Straxt derpå hörde bonden ett hårdt skott i skogen; och med detsamma kom Sanct Ole i fullaste fast jagande tillbaka med qvinnan, som var Haffruen den han förföljt, hängande framför sig död öfver häst-manken. – Nu ropade Sanct Ole vred till Bonden: »Hade däu inti gitt mäina hundar bröd, skudde däu u fat liggä bakfyri mi!» - och dermed så försvanst han. Edv. Olsson, Fårö [I marg. Är tillskrivet]: En natt kom en stor dånande »karrèt» farande vägen fram. Tvenne stora svarta hundar lupo förut. Hästarna voro svarta och med de grannaste selar. Inne uti vagnen satt en stor Herre, och elden sken omkring honom och det var – Oden! – (Skall ha´ varit sedt om en kärring i Björke) O. Fr. Hartman Sanct Olof förblandas här med Oden. Geijer, I, pag. 123. Norske Bygde Sagn af L. Daae, II, s.92
»Bläcku» (Wipan)
När Frälsaren hängde på korset, flög »Bläcka» öfver hans hufvud och ropte hånande: »Lefver Du, lefver Du?» Då sad' Frälsaren: »Förbannad vare du; men välsignad vare dina ägg!» (och hennes ägg äter man derföre); »men när dina ungar bli stora, äro de lika förbannade som du!!» O. Fr. Hartman. [I marg. står med blyerts]: Bläcka ropade: »Tvi dig, Tvi dig!» L. O. K.
Bonden och Grolake-staken
En Bonde gräfde dike; men kände sig hastigt tung, och lade sig ner att hvila på diks-brinken i närheten af en sten-»kalm». Bäst han låg, hörde han en kärring träta på sin piga, som för henne brutit »grolake-staken», och sade bland annat: »Skall' genast staken lagad på gro-laken — tag han hvarest du vill !» — När Bonden hörde det, svarade han: »Tag' I bara hit stumparna, skall jag allt laga Er grolake.» — »Ja», sade pigan, »vill du göra det, skall du ock få färsk kaka». — Nå, der låg straxt grolaken! Men Bonden tyckte att stumparna voro allt för dåliga; hvarf öre han tog och gjorde en helt ny grolake-stake, och sade sedan till att den vore färdig. — När kärringen fick se den, blef hon glad, och sade till pigan, att hon »skulle ge Bonden för besväret en riktigt stor och grann bulle, ty den nya grolaken var mycket bättre än den gamla». — Straxt låg ock en grann bulle på dikeskanten, den Bonden tog och åt och mådde väl af. O. Fr. Hartman. [I marg. är tillskrivet]: Bonden plöjde, blef sömnig — — vaknade — der låg en »grolake», som var sönder — — lagade den — — blef sömnig igen — - somnade — — vaknade: då låg der ett smör-bröd, det han åt och mådde väl deraf. L. O. K.
Pigan som slog kors öfver elden
Det hade flere gånger händt, att, då en piga, som tjente i en Prestgård »hyrde» elden och slog kors öfver densamma, det var något som tycktes skratta jemte henne inne i stugan. Hon trodde i början att det var hennes kamrater; men dessa sofvo sött i sina sängar. Slutligen merkte hon att det verkligen skrattade just från spisen, och blef omsider säker på att skrattet kom just från en sten, hvilken såsom »gräuiipakkii»1 låg i spisen. Men engång tog hon mod till sig och frågade: »Hvem är det som skrattar då jag i Jesu namn slår kors öfver elden?» Då svarade stenen: »Det är så roligt att se på när alla djeflar skola ut, när du slår kors öfver elden!» Då undersökte man och hörde sig före och fann, att, då klockaren engång gräft en graf i en numera ej begagnad gångstig på kyrkogården, hade han funnit en sten, hvilken man sedan dess brukat såsom »gräuä-pakke» i Prestgårds-spisen. Man erinrade sig nu äfven, att, för långliga tider sedan en Präst der i Socknen, som för sin stora fromhet hvarje afton plägade göra sin bön i kyrkan — hvilket några misstyckte —, dervid skulle skrämmas af en sin dräng, dermed att denne tagit ett lakan öfver sig och stält sig på kyrkogården. När Presten kom ur kyrkan, fick han straxt se spökelset, hvilket han igenkände vara drängen, hvarför han sade: »Är det du (Lars)?» Men drängen teg. Då sade Presten: »Säg hvem du är, eljest sänker jag dig?» Men drängen teg ännu, och sjönk dervid ned med fötterna i jorden. Presten upprepade sin fråga och sitt hot; men Drängen teg och sjönk nu ner till knäen. Efter en ytterligare tillfrågan, då Drängen ock teg, sjönk han än djupare; men då blef han ängslig, började be och gråta och bekände hvem han vore. »Nu», sade Presten, »är det för sent; ty ditt hjerta är redan under jorden, till hvilken du också nu med din synd tillhörer; och dermed slog Presten honom på hufvudet med Handboken, då Drängen sjönk ner på stället, och var förvandlad till en sten — samma sten som sedan kom i Prestegårdsspisen och svarade pigan att det var han som skrattade när hon i sin fromhet slog kors öfver elden, då hon »hyrde» den. O. Fr. Hartman & J. P. Enderberg. [I marg.:] Se Afz. Sago-häfd. III, p. 117, om »Melchior i Weckholm».
»Kämpa-spur»
På Fårö i »Mölnar-bruten» synes i blanka fasta hällen af kalkberget ett omkring en aln stort och aflångt hål, liksom af en ofantlig fot, nedtryckt, just såsom ett fotspår. Man säger att en stark kämpe i forntiden trampat detta spår i hällen, deri nu är en ständigt lefvande källa af friskaste vatten, och kallas derföre »Kämpa-spur». — Slut. Edv. Tranér [I marg:en står]: Myr-Gubben vid Bosarfve i Lye och trullspur i Sigells stor-hage: grind ... mot sol ... skon söndrig — — hål der han spottade. — märke efter käppen — — — (Gotland, 144). Fr. Budin.
Ormar
Lind-årmen har efter sägnen fyra ben och lång rumpa. Blef bortdrifven af en Lapp-finne, hitförskrifven för att utöda orm, norr i landet: han klef upp i ett träd »u bles i a päipa», då Lindårmen kom och störtade sig in i en eld, som han gjort upp. »Bänd-årm» är den, som biter sig i stjerten och löper som ett hjul. — »Hväit-årm»: den menniska som äter honom, får veta all ting. — »Manårm» har man såsom en häst. — Sväip-årm: är tjock framme och smalnar af bakåt såsom en »sväipä» = piska; — och, »Glas-årmen», som är »taflugur». Kristen Hansson Ava, Fårö. [Ovanför titeln är tillskrivet]: Finnen klef upp i en gran, blåste i en pipa och ormen gick in i brasan. Men då kom en annan orm, som han ej hade manat, hvarför denne gick efter honom upp i trädet, ehuru elden brann vid dess rot, tills toppen small, då både karl och orm (den andre) föll ned i brasan. Det har skett på Tängelgårda, Nårdar- eller Sillvids-skogen. J:b Rasm.s. Tengelgårda, f. 1803. [Under texten är tillskrivet]: På sjön, 200 alnar från stranden i Tälleviken på Fårö, slogs en orm, som var armstjock och lång som en »rifva-stake». L. O:n Kallbjärga. Koncept till I: 493 i R 625: 10, S. 90 (1872). Lindormen. En finne klef upp i trädet, blåste i en pipa o. ormen gick in i brasan. Men en en orm t. kom — den hade han ej manat, hvarf. han gick i granen (m. elden vid roten) tills toppen small, då både bonde o. orm (d. andre) föll ned i elden): på T.g:da Nårdar ell. Sill-vidsskogen.
Bänd-årmen
Tänggarden i Lärbro red en sommarmorgon öfver markerna nedåt stranden, då han på heden vid en »häll-sprang» (-spricka) fick se en stor orm ligga och basa sig i solskenet. Han sprang då genast af hästen, fick tag i en stör och slog ihjäl ormen. Men snart såg han tio andra ormar krypa fram ur hälle-sprickan: välkomna! tänkte han, och började så slå den ena ormen efter den andra. Men, härunder såg han sig hastigt omhvärfd af en mängd stora förfärliga ormar, som slängde sig fram mot honom, och bland dessa en »hapligt» stor Bänd-orm, som hväste förskräckligt, bet sig i stjerten och straxt kom såsom ett tunnband rullande rakt mot honom. Bonden vardt då förfärad, kastade sig på hästen och flydde, alltjemt förföljd af det rysliga odjuret. Först nere mot stranden fick han hjelp af en tre, fyra karlar från Vanges, som der slogo i »strand-änget». Desse anföllo då Bänd-årmen med sina »sigdar» (lior), hvarvid de hvassa eggarna höggo honom i flera stycken, bristande sönder som glas; men dessa särskilda delar af ormen rännde straxt hop igen ! Men ändtligen hittade man på att kasta »örvet» (lieskaftet) emellan stumparna, då den fasliga Bänd-ormen ändtligen blef dödad och Tänggarda-bonden sålunda befriad. Och häraf heter den heden under Norrvanga, hvarest detta skedde, ännu Årms-haidi (f. def.), d. v. s. Orm-skogsheden. Lars Lindal. Det samma hände Mikk. Rasmusson Båta (på Fårö) i Alnäsa-grannelag, då han kastade en sten mellan delarna af Bänd-ormen, som han slagit i stycken med taumen (tömmen — grimmskaftet). L. O. Kallbjärga.
Gasa-brunn
Vid Norrvanga i Lärbro är ett vattenställe, som heter Gasa-brunn (gås-brunn). Deruti fann en gubbe, som var farfarsfar till den (1857) äldste bonden vid Norrvanga, engång en mängd häst-lortar, som flöto på vattnet. Han vardt förargad öfver det »skälmeri», lade sig straxt ned, plockade bort dem och kastade dem hit och dit. Men hastigt kom han att tänka på, att detta kanhända vore gods; hvarför han åter samlade så der ett tjog hästlortar i stickmössan och gick dermed åt hemmet. Inkommen i förstugan hörde han många främmande röster inne i stugan, hvarför han »skammandes» att komma hem med sådant gods, satte stickmössan från sig bakom dörren, öppnade och — stugan var tom! Han vände sig då om för att taga mössan, men den var äfven tom! Och då han straxt återvände till Gasa-brunn, voro alla hästlortarne försvunna. Lars Lindal. [I marg. står]: — — en kärring fann hyfvelspånor — kom i förstugan, hörde folk inne — två spånor — blefvo silfverskedar. L. O. K.
»Hainum-Källingi», f. def.
Den nuvarande s. k. »Hainurn-Källingi, f.def., heter Mor Gertru' Ahlgren, som är född den 2: dra Februari 17821 uti samma lilla stuga vid Hainum kyrka, der hon nu (1864) bor, och hvarest hennes föräldrar, skolmästaren uti »Hainum» Olof Enderberg och Greta Olofs-dotter (som var född vid Vesterbjergs i Gothem 1746 och dog den 8:de October 1831, nära 85 år gammal) bodde före henne. (Och således är den ofvan af C. J. Chasseur meddelade underrättelsen, — I. Sägner, No. 43, sid. 24, in margine —, alldeles oriktig). — Hainumkärringen Gertrud Ahlgren, som jag besökt tvenne gånger och sj elf berättat mig detta, är en på sitt sätt klok och förståndig gumma, ännu (1865) vid sina 83 1/2 års ålder kry och rask, ådagalägger ständigt i tal och väsende en viss värdighet och själsöfverlägsenhet, har lärt allt sitt signeri och bote-kunskap af sin Mor, »den gamla Hainum-källingi», tager alltid ganska litet betalt för sina kurer, lefver i små omständigheter och har ingalunda till girighet missbrukat sitt förunderligt stora förtroende och makt öfver Gotlands hela folk, — både de s. k. bättre och lägre, — samt har i öfrigt alltid lefvat beskedligt och kristligt, städse flitigt besökande kyrkan. Hon är gift, men har inga barn; hvadan det ser ut som att siare-kallet med henne skulle snart gå ut.2 Hennes Mor, »den gamla Hainum-källingi», Greta Olsdotter Enderberg, säges allmänt hafva varit mycket »klokare» på allt ting, på bot, igenvisning, m. m. — Utom tusentals bote-färder kring hela Landet var hon omkring 1813 i Roma Prestgård, hvarest jag, P. A. Säve, då en vid pass 2 års gosse, efter 1 1/2 år låg ett sjukt och eländigt barn (såsom man trodde i Engelska sjukan, eller så att blott hufvudet växte under det att öfriga kroppen förtvinade). Då jag så länge varit sjuk, jemt vantrifdes och skrek samt ej kunde botas af våra bäste läkare, Doctor Almqvist och andre, efterskickades i ångesten af min Mor (Hedvig Charl. Lallerius) den utropade Hainum-kärringen, men i tysthet, så att ej »Prostfar sjelf» (Doctor P. Säve) skulle få någon aning om det trollska besöket i hans prestgård. — Nå, Hainumkärringen kom i skymningen, såg på barnet, strök och fuktade under tyst mumlande dess lemmar med vatten ur en liten flaska samt slutade med att sätta mig naken på ammans arm uti ett 1/2 timmes starkaste imbad, eller på det sättet att i bad-karet, som noga öfverhöljdes och tilltäpptes med täcken, lades glödgade gråstenar i vattnet.3 Min stackars Mor och de kringstående trodde, att det sjuka barnet, som ej skrek det minsta, skulle stryka med af den förfärliga hettan; och Doctor Almqvist, som långt derefter fick underrättelser om troll-kuren, sade, att gossen egentligen bort dö; — men, ändtligen tagen ur imbadet som amman knappast kunde uthärda, föll jag genast i djup sömn, sof godt, svettade der under oerhördt, samt vaknade derefter glad och frisk. Den gamla Hainum-kärringen (t 1831) rådfrågades omkring 1825 för Prosten Romdahls i Öja sjuke son, som då var en 4 eller 5 år gammal, då en piga, som körandes förde budet till Hainum, medförde en den sjukes skjorta och, som vanligt ej fick helsa på eller onödigt tala med någon under hela vägen. Återkommen till Öja prestgård hade pigan med sig skjortan, konstigt lagd och hopvecklad, i hvilken satt en knappnål, samt dessutom en strut torra örter jemte underrättelse om sjelfva kuren, som skulle räcka 3 dygn, under hvilka de som skötte gossen efter solens nedgång ej fingo lemna eller gå in i sjukrummet, öfver hvars dörr knappnålen insattes; och skulle det under hela tiden vara mycket tyst och stilla i huset, hvadan en viss spöklik hemskhet verkligen rådde der. Nå, kryddorna kokades, hvarje afton beströks den sjuka med detta vatten, då man alltid började uppe vid hufvudet och städse strök nedåt, hvarefter vattnet slogs ut under den sjukes säng; och derefter hölls gossen naken öfver en stek-panna, i hvilken man hade tre hästskor, dem man glödgat i kakelugnen, och på hvilka man lät falla trenne nypor krut. trenne nypor af örterna samt trenne droppar bränvin: och denna kur upprepades de trenne aftnarna å rad; men det hjelpte ej, utan den sjuka var och förblef lika eländig, så att han alldrig ens kunnat tala eller eljest trifvas, och dog ändtligen 28 år gammal i samma svåra och underliga sjukdom. B. E. R. [I marg. står]: Catharina Bod. Östman gick trenne särskildta gånger 5 mil väg från Garda till Hainum för att bota sjuka kor vid Österby och medhade mjölk i flaska och hår af kräken. Mjölken var söt, men då Hainumkärringen sett på mjölken, slog hon den på en tallrick, då den straxt ystades, såg på håren och häfde så både mjölk och hår i elden. Sedan gick hon in i kammaren, kom åter ut, läste böner och bad att Gud måtte afvända det onda och välsigna kräken och gaf sist torra kryddor att tvätta korna med, hållas inne 3 dygn och att dricka 3 gånger. Men det hjelpte ej förr än tredje gången. Hainum-kärringen fick 24 skilling hear gång för besväret. Cath. Bod. Östman, Garda, f. 1805. Heinum-kärringen, Gertrud Olsdotter Algren, f. 1782, en klok gumma eller »Boterska», som [med] sina hemlighetsfulla kurer sökes af hela Gotland och inom sin slägt från Mor till dotter, städse haft detta rykte om ofelbarhet i läkekonsten. (Min Berättelse till K. Vitterhets Historie och Antiqvitets Akademien 1864, sid. 107.) Prosten Bacherus i Othem slog Hainum-kärringen för munnen med handboken på det hon ej skulle trolla. J. Wallin, Martebo. [I marg. vid nr I: 43, här nr 96, står]: Den gamla »Heinum-Mor» var hushållerska hos Doctor J. Hjorth och skötte honom till hans död. Hon hade en dotter med honom (som en tid var husjungfru hos Chasseurs morfar, kyrkoherden Nils Georg Herlitz i Öja, och som sedan blef gift i Stockholm). Innan Doct. Hjorth dog hade han skänkt sin hushållerska en skrifven bok med recepter samt förskrifter om vanligaste sjukdomar och botemedel. Sedan flyttade hon till Heinum, lef de godt af sin skjukvård, som skedde utan allt skråck, och vardt den första »Heinum-kärringen» (som också botat mig. S..., i min barndom). — Först hennes efterträderskor börja bota med signerier och vidskepelse. C. J. Chasseur, Consul, f. 1800.
Kärringen och hennes gris.1
En Kärring skulle gå i gästabud i kyrkan2, men hennes Gris ville prompt vara med ; och han gick också med. — På vägen mötte de en Hund. Då sade kärringen: »Käre min hund, bit den grisen; grisen vill inte hem gå!» — Hunden teg, gjorde ingenting och gick sin väg. Sedan mötte Kärringen en Käpp och sade: »Käre min käpp slå den Hunden, hunden vill grisen bita, och grisen vill inte hem gå.» Käppen gjorde ingenting. Mötte Eld — — bränn den käppen. Ett Watten — — släck den Elden; en Oxe — — drick det Wattnet. — Ett Rep — — Käre mitt Rep snärj den Oxen. — Råtta — — skär det repet. — — Katta, bit den råttan. »Jo», sad' Katten. Och nu sprang katten efter Råttan, Råttan efter Repet, Repet efter Oxen, Oxen efter Wattnet, Wattnet efter Elden, Elden efter Käppen, Käppen efter Hunden, Hunden efter Grisen och Grisen måtte hem gå. C. Sik & C. Odin.