Transkriberad uppteckning
En Bonde vid Båta i Alanäsa-grannä-laget på Fårö gick en afton »till gifft» (d.v.s. för att ge lammen) uppåt Ava-näset, och då mötte han i Båta-qvior en halfnaken förskräckt qvinna som kom farande vägen fram med utslaget hår, som för allt i verlden bad Bonden, att, om han mötte någon, ej säga att han sett henne. Straxt efter kommo tvenne helt svarta hundar jagande, och gjorde de sig vänliga, då Bonden gaf dem hvars sig en bit bröd – och så foro de af vidare efter den flyende qvinnan. Om en stund kom Sanct Ole ridande på en ramsvart häst, sittande med bössan framför sig, färdig att skjuta. Sanct Ole frågade Bonden: »Hart Däu aj set nåku qvinnfolk kumba rännandes jär fram?» - »Naj», sade Bonden; och så »jòg» Sanct Ole förbi honom. – Straxt derpå hörde bonden ett hårdt skott i skogen; och med detsamma kom Sanct Ole i fullaste fast jagande tillbaka med qvinnan, som var Haffruen den han förföljt, hängande framför sig död öfver häst-manken. – Nu ropade Sanct Ole vred till Bonden: »Hade däu inti gitt mäina hundar bröd, skudde däu u fat liggä bakfyri mi!» - och dermed så försvanst han. Edv. Olsson, Fårö [I marg. Är tillskrivet]: En natt kom en stor dånande »karrèt» farande vägen fram. Tvenne stora svarta hundar lupo förut. Hästarna voro svarta och med de grannaste selar. Inne uti vagnen satt en stor Herre, och elden sken omkring honom och det var – Oden! – (Skall ha´ varit sedt om en kärring i Björke) O. Fr. Hartman Sanct Olof förblandas här med Oden. Geijer, I, pag. 123. Norske Bygde Sagn af L. Daae, II, s.92
