Transkriberad uppteckning
Lind-årmen har efter sägnen fyra ben och lång rumpa. Blef bortdrifven af en Lapp-finne, hitförskrifven för att utöda orm, norr i landet: han klef upp i ett träd »u bles i a päipa», då Lindårmen kom och störtade sig in i en eld, som han gjort upp. »Bänd-årm» är den, som biter sig i stjerten och löper som ett hjul. — »Hväit-årm»: den menniska som äter honom, får veta all ting. — »Manårm» har man såsom en häst. — Sväip-årm: är tjock framme och smalnar af bakåt såsom en »sväipä» = piska; — och, »Glas-årmen», som är »taflugur». Kristen Hansson Ava, Fårö. [Ovanför titeln är tillskrivet]: Finnen klef upp i en gran, blåste i en pipa och ormen gick in i brasan. Men då kom en annan orm, som han ej hade manat, hvarför denne gick efter honom upp i trädet, ehuru elden brann vid dess rot, tills toppen small, då både karl och orm (den andre) föll ned i brasan. Det har skett på Tängelgårda, Nårdar- eller Sillvids-skogen. J:b Rasm.s. Tengelgårda, f. 1803. [Under texten är tillskrivet]: På sjön, 200 alnar från stranden i Tälleviken på Fårö, slogs en orm, som var armstjock och lång som en »rifva-stake». L. O:n Kallbjärga. Koncept till I: 493 i R 625: 10, S. 90 (1872). Lindormen. En finne klef upp i trädet, blåste i en pipa o. ormen gick in i brasan. Men en en orm t. kom — den hade han ej manat, hvarf. han gick i granen (m. elden vid roten) tills toppen small, då både bonde o. orm (d. andre) föll ned i elden): på T.g:da Nårdar ell. Sill-vidsskogen.
