Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Mara
Jag har varken sett eller hört mara. Men jag vet det för att far hade en "markost" i stal- let för att inte mara skulle röra hästen.
Digur-råjr
På skogen mellan Garde, Ahlskog och Lau fins ett stort Sten-rör, Diger-rör kalladt, i hvilket en af de första Tredings-förstarna på Gotland, Grip, ligger begrafven. Denne Fylling (Höfding) skall haft sitt säte vid »Folkedarfve» uti Garde, som af folket vanligen nämnes »Folkedarre» efter denne Domare; emedan han i sina domar var så obevekligt sträng, att hvar och en som blef stäld för hans domstol, af fruktan måste skälfva och »darra», deraf han ej vore fullt säker på sin rätt. Diger-rör, eller det stora sten-röset, var städse en bostad för Trollen, hvilka der hade mycken dyrbar egendom; och bland denna var den bägare, ur hvilken de drucko vid deras högtider, det förnämsta. Om detta allt ägde en Bonde vid Folkedarfve kunskap och grundade jemt på huru han skulle kunna komma åt den dyrbara bägaren, Trollen hade i Digerrör. En »trull-kärring» som han rådfrågade sade honom då: »ville han blifva ägare af Bägaren, skulle han sätta kors-tecknet på alla sina kläder, plöja en fåra nio slag omkring röret, och slutligen på en 'fast' häst (hingst) med knut-slagen svans på en af häxan utsatt natt rida till Röret och begära dricka; men, sedan han fått bägaren i hand, skulle han icke smaka drycken, utan slå alltsammans ut på marken och sedan i största hast rida till kyrkogården och der, sittande på ett kors-stycke, afbida Prestens och klockarens ankomst hvilken följande morgonen [skulle] taga honom i hand.» Snart hade nu Folkedarfven allt i ordning och hade gjort aftal med Prästen och red på den utsatta natten till Diger-rör. När han kom fram till röret, der Trollen just då höllo ett högtidligt gästabåd, begärde han att få smaka på vinet; och straxt kom ett af Trollen ut med ett fyldt horn, men den stolte gästen vägrade att dricka ur ett så simpelt kärl. Då kom snart ett annat Troll fram med den gyldene Bägaren och bjöd honom dricka. Han mottog bägaren, men slog i detsamma det dyrbara vinet på marken och tog i blinken vägen tvärs öfver fårorna och red »i flyg» åt kyrkogården vägen fram. Nu kommo alla trollen fram ur röret med stort larm och skrik: »Fåltare Fyllingen for af med oä Gyllingen!» Men plog-fårorna dem Bonde[n] red tvärs öfver hindrade de små trollen; utan måste de löpa hela fåran ut genom dess nio slag kring röret, och derunder fick den flyende »Fåltaren» ett godt försprång. Men då Trollen kommit efter honom ut på vägen, började de ropa: »Ta' i lyckä, ta' i hank!» men andra svarade: »Jär fins hvasken lyckå eller hank!» Emellertid följde trollen honom i hamn och häl, och isynnerhet ett troll som var halt sprang bäst och var honom helt nära. Bonde[n] måste då i största hast kasta bägaren in på kyrkogården och sj elf störta sig efter öfver muren; men hästen som blef utanföre blef genast af trollen ihjäl-rifven. — Nu satte han sig på ett kors-stycke och väntade med stor ängslan på Prästen; och många gånger tyckte han att det dagades och att Prästen snart skulle komma. Ändtligen dagades det då verkligen och Prästen med klockaren kom nu och aflöste honom. - Slut. L. Niclasson. [I marg. står]: Diger-rör ligger i en hage, som tillhör Folkedarfve i Garde. — Landet innehades af 3 kungar, af hvilka den, som ägde Södra delen hette Grip och begrofs i denna hög. Högen var fordom spetsig; men en Präst i Garde Sturtzenbecker anstälde med mycket folk skattgräfning, men förstörde blott högens spets, der nu är ett djupt hål, och dog snart derefter. — Likaså, gick en annan Präst, Kahl, som för[e]tog sig samma oråd. Ingen af dem hann högens djup. — Uti samma hage skall finnas en stor sten, som begagnats till offrande. Bonde från Hallbjäns uti Lau; genom Snöbom. [I marg. står]: Säges om »Diger-rörs-Gubben», ej om flera trull. Fåltaren hade plöjt kors-fåror, hvarför Diger-rörs-Gubben måste löpa hela Lau socken kring och så efter Fåltaren, som flydde i gård, gömde hornet i hufvudet af en vedkast - det träden lågo på kors —. När Fåltaren sedan hade bröllop, kom en okänd (Diger-rörs-Gubben) och tog med stor[t] väsen sitt horn tillbaka. Thom. Gardh, Garda. {I marg. står]: Folkedarfve Bonden korsade hela myren, steg till häst med sin viol och spelte, då de Små under jorden bjödo honom dricka ur en silfver-kalk, den han sedan skänkte till Garde kyrka. De Små måste löpa kring kunde ej komma öfver myren, som Bonden. J. Kahl.
Dals-Gubben i Lye
En Bonde vid Dals i Lye svor engång ett stycke jord till sig derigenom att han fylde mull af sin egen jord i sina skor. När han då skulle svärja på sin rätt, gick han ner i Pällarehagen, stälde sig upp på en gråsten och svor att han stod på sin egen jord. Men härvid sjönko hans fötter och ändan af hans käpp ned i hårda stenen, hvarefter ännu synes märke: två större efter fötterna och ett mindre efter käppen. Th: s Fr. Budin, Kyrkoherde, And. Söderdal, Skollärare.
Styckjunkar' Stubb på Fårö
På det att Fårö under örlogs-tiden (1719?) skulle ha' någon hjelp vid sina krigsrustningar på Ön, hade man tillsändt den» en käck och krigserfaren Styckjunkare, vid namn Stubb, som jemte sju eller åtta krigsmän skulle ordna försvaret för Fåröboarna, ifall fienden skulle anfalla Landet. Stubben bodde vid Prästgården å den s. k. Wardbacken, der »yard-stången» stod och vakt hölls natt och dag. Det var så bestämdt af Stubben, att man på hvad håll än fienden anfölle, skulle kunna afslå honom med de få kanoner man hade: derför voro hästar och manskap i beredskap natt och dag, att, då varningsskottet small, genast släpa kanonerna tvärs öfver Ön emot fienden. En Söndags-morgon seglade ett Ryskt krigsfartyg inom Hamarsoch Aske-grund, då en soldat, Hornfeldt, satt såsom utkik på yard-stången å Vard-backen: då nu Ryssarna skjöto efter Hornfeldt, gick kulan honom så nära, att hatten snoddes på hufvudet för honom. En Svensk coopvardie-man flydde genom södra gattet in i Fårösund: det Ryska linie-skeppet låg utanföre, men afskickade trenne barkassar in i Sundet att taga det Svenska fartyget. Men Stubben hade befästat sig på stranden vid Broa med sin kanon, och lyckades skjuta en af barkasserna i sank, då de andra två flydde. Åter så låg en Svensk spel-jagt — med ordres från Carlskrona i Kyrkviken under dimma och flere Ryska krigsskepp lago derutanför. Fienden satte båtar i sjön och tog Spel-jakten sedan folket flytt der-ifrån, och de först itändt en beck-bytta. Men Stubben skjöt så tappert från Vard-backen på den tagna Spel-jakten att Ryssarna trillade hit och dit, och de öfriga öfvergåfvo skyndsamligen prisen. Stubben återtog då Spel-jagten, hvars däck var helt öfversköljdt med blod, och släckte beck-byttan; men alla de döda hade Ryssarne släpat med sig. — Sålunda blef Fårön den gången genom Styckjunkar Stubbs mod och rådighet och Fåröboarnas trohet frälst från den omilde artfienden, och kanske dermed äfven hela det öfriga Gotland, om ej den Svenske anföraren på Bunga-landet, hvilken hade kunnat gjort Ryssen den största skadan, flytt till skogs. Dessa Stubbens mandater nådde t. o. m. Czar Peters öron; hvarföre han ock skref till Landshöfdingen på Gotland, att han önskade få den tappre Stubben till Ryssland, och der göra honom till en hög Herre. Men Stubben skulle då kanhända, som Landshöfdingen mente, komma i den högste galge; hvarföre den trogne Stubben förblef i sitt Land, och sedermera Gutarnes anförare på andra håll mot Ryssen. Jens Jak:n Båta. Prästen på Fårö 1715-20 lärer hetat Borg. Joka H:n Bäukless, Fårö, 75 år gl. På Stubbens malm-kanon stod att läsa: »Mitt namn är Fru Lång; »Tre mil är min vissa gång: »Den mig på vägen möter »Han sig illa stöter!» L. O:n K. [I marg. står]: När Stubb sköt på den ryska espingen från Ryssnäs, skulle en svensk löjtnant, Michael, och Utbunge-Kristen, bakom en vall, skjuta. Men löjtnanten ville byta sin blåa rock, på hvilken fienden mest sköt, mot bonden[s] gråa. Emellertid hann espingen segla förbi; men Stubb sköt ett skott, då Ryssen vände till sjös. L. Hägur, f. 1792. Malm-kanonen ligger nedgräfd på Varda-backen. L. O:n Kallbjärga.
Fårö-bonden på Sandö
Engång då några Fårö-bönder om hösten besökte Sandö för att se efter sina får, som gingo der båd' vinter och sommar, för att klippa dem och hemtaga en del till slagt, blefvo två af Bönderna från Broskogs, mellan Kallbjerga och Långhamnars, qvar efter de andra för att fånga kut. Men det var sagdt, att de andra kammeraterna skulle komma dit mot Jul, medhafva mat och hemföra de två kuta-jägarne jemte deras gjorda fångst. Men det blef en så hård vinter med flott-is, skare och »syrja» att man hvarken kunde ro eller gå till Sandön. De arma Jägarne måste då blifva på Sandön hela vintern: det enda de hade att lifnära sig med utom »kuten» som ock snart slog felt för dem, var nötter som tuttorna hopsamlat och gömt i jorden oppe i skogen. De voro då redan nästan uthungrade, hvarför den ene af dem ref i sig nötterna så fort han fick dem; men den andra knäppte nötterna, samlade kärnorna på en hop och läste först öfver dem innan han åt dem, hvarför han ock hade godt af sin nöd-spis: men den andre, som förgätit detta, dog snart. Den andre lefde nu och med helsan på den ödsliga ön ensam ända till våren, då han längtande gick väster i på ön, der han i sanden hittade ett ankar-fly, och upp på ett högt sandberg som är der och skådade ut åt hafvet för att ändtligen upptäcka sina kamrater som skulle frälsa honom. Han fann då på sandberget¹ en dörr, och han gick dit in liksom i en förstuga. Han såg då en inre dörr, på hvilken var en glugg, och då han såg der in, blef han varse en svart Gubbe² med långt hvitt hår och skägg. Han bulltade på dörren; och då Gubben ropade »stig in!» inträdde han dristigt. Der inne satt Gubben och skref, och i »ligge-spisen» låg en stor svart hund, som hade tungan med 3 slag lindad om spisstolpen. Bonden lade sin ankar-flöjel i spisen, och då Troll-Gubben frågade honom huru han kunde vara så dristig att gå in till honom, sade han orsaken, hvarför han kommit och ännu var på Ön. Gubben sade då: »Alldrig kommer du lefvande ut ifrån mig, derest du ej kan säga mig fem underliga ting.»³ Bonden svarade då, att det väl ej kunde vara omöjligt blott han fick tänka sig om. »Nå», sade Gubben, »hvad tror du då det kan vara som jag menar?» — »Jo, I menar edra fem Söner, och de äro Balder i Bro, Grejper i Garde och Takstäjnar i Wäjdekärrä».4 Då blef Troll-Gubben nöjd och sade: »Det var bra, och snart lära väl ock dina stall-bröder komma och hemta dig», hvarpå han ock tillstadde Bonden att få gå sin väg. Bonden tog då sin ankar-flöjel, som emellertid blifvit rödglödgad i spisen; räckte honom denna i stället för handen till afsked, och Trollet, som var blindt, grep så skarpt i ankarflöjeln att jernet rann ut mellan fingrarna, och sade då: »Jag merker nu att det ännu finnes varmt blod i Sverige !» — Dermed fick nu Bonden gå med frid, och dagen derpå kommo ock verkligen hans kammerater som lyckligt förde honom med helsan ur hans fångenskap på Sandön. — Men då han sedermera kom dit, fick han eller någon annan ej nånsins mera se något af Troll-Gubben på Sandö. — Slut. Nils Didrikson Wännes, Sundre, 74 år gammal. Edv. Olsson, f. 1831. Lannsa på Fårö, Skollärare. [marg. står]: »Sandö-Gubben» — — — der inne såg han en dägelig jungfru — — — »ännu finnes det då varmt blod i Sverige!» — — »äi mårgu kumma Får-åi-boar' yttar dig!» Jac. L:n Ekenberg, Lassa på Fårö. [Koncept i R 625: 4, s. 56 (1853).]
Tatare-folket (på Fårö)
I gamla tider syntes Tatrenar (Tatarena) på Fårö stundom 12 till 15 stycken i flocken, tiggde, trollade och bedrogo folk på allt sätt, äfven genom vexling, då de alltid visste narra sig till mer än de rätteligen skulle ha' tillbaka. De lurade mången icke så enfaldig genom att byta hästar, dem de stundom målat eller blåst upp »mellan hulls och skinns», så att de sågo feta ut; så narrade de engång en usel krake på O. L:n Nårs. De voro så hutlösa, att, då »färu-mannen» var af Fåröboarne förbuden att föra dem öfver Sundet, togo de båtar med våld och satte sig öfver. Då en bondhustru engång var ensam hemma, kommo Tatarne och tiggde fläsk af henne. Då hon sade, att hon ej hade något, svarade en tatare-kärring: »Åh, jo men, du har allt en fläsksida i boden.» Då bondhustrun svarade: »Det må vara, men vi skola snart hafva hjelp och 'ating' och i alla fall, så törs jag ej för bonden», sade den andra Tatar-kärringen till den som först förde ordet: »Nå, så förgör då gården för henne!» — Men denna svarade: »Det skulle jag nog ha gjort, men hon har nystat på kol, och då kan jag det ju intet!» Engång under sådant tiggeri af en tatare-unge, som med hala ord såsom det tycktes utan framgång ansatte en hållfast bond-hustru, som stod och knådade deg, hviskade en svart kärring till honom: »Knällta, pojke! knällta, knällta», då denne började tigga och gnälla ännu envisare. Men, då ej heller detta tycktes hjelpa, kastade den listigare tatare-kärringen om och sade till pojken: »Åh, tig truten pojke! vet ej den goda mor hvad hon skall göra? hon bakar en bulle åt mej, en åt dej och en åt påsan med.» I fars (O. L:n Nårs's) tid slog en hel skock Tatare sig ned vid Lansa, så der omkring 1790. De voro ingalunda blyga, de trängde sig in i stugan och några slogo sig der till ro, men de fleste huserade på ladan. Der häfde de sand in på loggolfvet, gjorde så eld upp och brasade på, stekte och kokte, så att elden stog högt upp i »slindur». Då folket i gården häraf förskräcktes, sade Tatarne, att »det hade ingen fara, ty elden kom ej längre än de ville». L. O:n Kallbjärga. Tatarne bodde stundom vid Hägur i Bunge, lågo i ladu-båset, hvarest de hade eld, men utan skada. De redo flera på ett »häud-russ» (mager hästkrake) och hade då barnungarna i korgar. L. Hägur, f. 1792. Lapp-Finnar eller Tatare kommo 10 till 12 i sällskap. Stundom foro de på långa kärror och om vintern på »trä-släp»,n. Ofta redo qvinnorna på tvärsadel och hade barnungarna i knäet. De slogo sig djerft in i gårdarna; och gjorde (såsom vid Larsarfve i Källunge) eld inne på ladan under det båsen voro fulla af säd. Och för öfrigt stulo de som »ramm» (korp). Nils Vallin, Vallstena, f. 1780. Tatarne redo kring, hade sina barn i säckar, blåste upp hästar och bytte. J. N. Lyth, f. 1794. Tatare, 15,16 i följe, med 3,4 barn på en häst, drefvo kring landet, bytte hästar, sedan de piskat dem med »slagor» (= spön), att de blefvo svullne, ömme och qvicke. De voro handtverkare, guldsmeder, »lade kort» (spådde), bytte sig till mat. M:s L:n Hangre, f. 1798. Tatarne klöfjade stundom sina barn i säckar, då ett af dem stod på hvar sida om hästen. L. Simunde i Haide, f. 1799.
Undar-bygganer och Hainumma-Mor
I O. O:n Nårs's nöi-änge' står en liten krokig ek, som alldrig fullkomligt fäller sina löf på vinter-dag. Under det trädet bo »Undarbygganer», m.pl.def. (= de »Undar-boniska eller de små undar jårdi»), som hafva sagt de gamla i gården: »Huggen I dä aiki, så misten Ner dä svarta ko!» — Men ingen har nånsin vågat röra den gamla eken; och de små skada nu ej heller kräken. Ty, när husen vid Nårs blefvo byggda, blef der så väl »neder-lagdt» (af Hainuma-mor), att ingen förmår skada boskapen. L. O. K. Uti Gute Haim-änge är på backen vid grinden en fläck, omkring 3 aln. i tvärdrag, som tidigt om våren är våt — torkar sedan — emedan de Sma undar jårdi bo der. Gute-Mor, Bäl. Koncept till III: 142 i R 625: 3 (V), s. 31 (1854). Hainuma-mor, en boterska, besöker Fårö 2 ggr om året, vid mids:n o. Mickaai. — En liten krokig ek, s. alld. rent fäller löfven om vintern dag [?] i O. O. Nårs Nöi-änge. Der und. bo undarbygganer — huggen i den, så mista I den svarta kon; de skada nu ej kräken, ty det är så väl »nederlagdt» (af Hainuma Mor) und. husen när de blefvo byggda.
Mara
Bonden såg om morgonen en dyng-grep med två tår stå uppe på hästen med en tå på hvar sida om kreaturets ryggrad, lutande mot väggen. Han såg straxt att det var något galet; hvarföre han tog grepen, slog den mot »dur-ardan» (dörr-trädet) och kastade den på dyng-högen. Om morgonen stod der med afbrutet ben en kärring, som hade maran. Att bota maran är ej lätt, eller endast genom att få dem in i stugan —, som är mycket svårt —, och så bränna kläderna af dem. — Engång satt der en katt på hästen i stallet. Bonden fick med mycken möda trollet in i förstugan, då det blef förvandladt till en karl; men han slog sig fri och tog till skogs. L. O. K. Om en hafvande qvinna kryper genom en »hästa-gjord» (sele), blir barnet mara. L. O. K. Grisar plågas också af maran: att bota det, smörjes bak öfver rumpan och »lånsen» (skinkan) krut, gyllen-plåster (stercus humanum), tjära, malört och hvit-lök. L. O. K. Folk, som är »maru, f. def., har svans; ropar man dem vid deras kristning-namn, vakna de och svansen faller af (VI: 123). C. B. Östman. Koncept till III: 153 i R 625: 3 (V), s. 34 (1854). A grajp m. tva tefur stod på hästen (m. en på hvar sida om ryggraden) lutande mot väggen: tog graipen, slog mot däur-ardan o. kastade den på göiselhopen — Om morg. stod der en kärring m. afbrutet ben = mara. Den s. kan få dem in o. bränna kläder af dem, slippa de fria från maran. — Satt på hästen s. en katta — — i fåssta — — blef en karl — — slog sig fri o. tog till skogs.
Trollet på kyrkogården och knifven
En gubbe, »Gamle Adam», i Burs gick en natt öfver kyrkogården och han tyckte, att det var en tjuf, som »pusslade» der, hvarf öre han närmade sig och den okände tog till bens. Han efter: och så förföljde han denne 3 slag kring kyrkan, och då varelsen slutligen flydde ned i en graf, stack han knifven i honom, men han förlorade dervid sin knif. Då han morgonen derpå letade efter knifven, fann han, att den satt i ett refben, som låg der på kyrkogården. (VI: 114.) L. O. K. C. B. Östman. Koncept till III: 582 i R 625: 5, s. 114 (1866). Gamle Adam i Burs gick öfver k:ogården en natt, tyckte det var en tjuf, men trull, det han förföljde 3 slag kring k:n o. stack knifven i det o. det for ner i en graf o. han f.lorade knifven o. gick hem. Dagen eft satt knifven i ett refben på k:og:n.
Lövisska´ (Löfjerskan?)
En dag gick Lars Gasamora i Båta-»qvior». Då kom »Löviska» »slägandes» (dängande) med långt hår och långa bröst, och ropade hastigt till bonden: »Mötart Tu nåkklen, så säg inti att Tu möte mig!» — Snart kom der en svart hund drifvande med tungan hängande ur halsen: denne gaf han bröd. Nu kom Oden sjelf jagande på en stor svart häst och frågade Gasamoren: »Möte du nåkklen?» — »Nej!» svarade han. Och dermed så for Oden af efter »Lövisska» ned åt »vinngardarna». Bäst det var hörde Gasamoren att det small ett förfärligt skott borta i skogen; och snart kom Oden ridandes tillbaka med »Lövisska» hängande blödande och död, tvärt fram öfver sadel-knappen och ropade vildt till den förskräckte bonden: »Sagst Tu, jag fick'na: om jag nu gjorde dig rätt, skulle Du få det samma; men, du gafst min hund bröd och — tag det, som min häst fäller under sig!» — Dermed försvann Oden med sitt byte; men Gasamora-Lars hittade der en hästsko med åtta spik af silfver. Hästskon skall ännu finnas der i gården. L. O:n K. — kom en löpande qvinna med flygande hår och hängande bröst, ropade: »Hjelp mig, hjelp mig!» och bad honom skrifva kors i vägen, det Bonden ock gjorde. — Snart kom »den Håle farandes, och Bonden måste bekänna hvad han sett och stryka bort korset. — —»Den Håle» kom tillbaka med qvinnan hängande död på hästen, då han sade: »Så hade det gått dig om du ej sagt mig sanningen!» (VI: 123). C. B. Östman. Koncept till III: 127 i R 625: 3 (V), S. 22 (1854). Gasmora Lars gick i Båta-qvior: korn Lövisska' kom slägandes m. långt o. långa bröst: mötart tu nåkklen, så säg inti att tu möte mig! — — Då han en svart hund — — den gaf G. bröd. — då kom Oden på en svart häst. »Möte däu nåkklen? Naj. — Red ned åt Vinn-gardarna — — small! kom tillb. Lövisska' hängde tvärt fram öfver hästen, bloden rann — Om jag nu gj. rätt — — det såa — — bröd, ta' det min häst fäller und. sig. — silfversko ni. åtta hästsko-speik (icke »saum»). fins änu der. Konceptanteckning till III: 127 i R 625: 5, s. 123 (1866). En qvinna m. flygande hår o. hängande bröst — — hjelp mig, hj. mig ! Skrif ett kors i vägen!» Han gjorde det. — Kom d. håle — — B:n måtte säga — — o. slutl. stryka bort korset — — skott — — Kom tillb. m. qv:n hängande — — »Så hade det gått dig om du ej sagt mig sanning!»
Tre sädes-korn
En fattig dräng tjente hos en Bonde, som var mycket snål och ej ville ge honom någon lön. Slutligen lofvade han dock, att drängen skulle få så många korn, som under tröskningen stungko honom i munnen och jord dertill att så dem på i tio år: under hela vintern fick han icke mer än tre sädes-korn. Men drängen sådde sina tre korn, hade Guds välsignelse och fick en näfve säd nästa år. Året derpå sådde han igen och fick en hel hop säd; o. s. v. i 10 år. Men det värsta för Bonden var att han lofvat drängen derjemte få jord att så sina sädeskorn på. — Men nu, när de 10 år voro om, var bonden glad att få ge drängen sin dotter; ty eljest hade han snart blifvit både brödlös och husvill. Cath. Bod. Östman. L. O. K. Koncept till III: 185 i R 625: 3 (V), s. 48 (1854). B:n lofvade Drängen att t. lön få så m:ga korn, s. stungko i muren o. så dem i 10 år; o. jorden ni. På to:de året var bonden glad att få ge h:ni dotri (1:sta året 3 korn).
Finnen och Watten-skålen
Hamarsen på Fårö miste en god häst derigenom att någon skälm om natten huggit hästen i låret, så att han förblödde. Bonden frågade en Finne tillråds för att upptäcka gerningsmannen. Finnen framtog då en skål med vatten och lade något deruti; sen visade han i vattnet för Bonden den karlen, som gjort gerningen och frågade om han kände igen honom: det gjorde han ock. — Då stack trollaren begge ögonen ut på skälmen. J. Kalström. Fårö. Då en sjöman är borta och blir hem-sjuk, kan en Lappfinne visa honom hemmet och dess hela ställning uti vattnet uti en back, men blott det som är inom hemmets gränser (VI: 131). C. B. Östman, f. i Burs 1805.
De »Undar-boniska»
En prest var så verldslig att han lät ej sitt folk ge sig tid att läsa till maten då de åto; derför var det heller ej någon välsignelse med maten, utan alla i huset blefvo magra och vantrifliga. »Lamba-sårken», som gick och »aktade lamben» i skogen; och han kom derunder en dag till en gammal »stain-kalm», der de »Undar-boniska» eller de »sma andar jårdi» lekte och regerade. Men i det samma ringdes det till middag i Prestgården; nu fingo alla de små brådt om att komma dit och få sig mat. Alla ropade nu efter sina lufvor (hattar, mössor): »Hvar är min lävva!» som under dansen fallit af, så att »sårken» då kunde se de små. Då ropte »sårken» också: »Hvar är min lävva!» och då sade en af de små: »Gi han gamle fars lävva!» — Han fick sig så en af de »undarboniskas» hufvor, hvarigenom han också blef för alla menniskor osynlig liksom de öfriga små, och skyndade nu bland dem till prestgården och satte sig till bords, der ingen såg honom. Sjelf osynlig såg han då tydligt, att jemte hvar och en af Prestens tjenare satt en af de små »Undar-boniska», som sög dygd och kraft (välsignelse, must och märg) ur maten för dem. — Gossen berättade detta för Presten. Nu fick gossen äta vid Prestfars eget bord: och derefter fick ingen äta utan bön till och från bords, samt dessutom göra morgon-och afton-bön. Och derefter vardt det Guds välsignelse i prest-gården. L. O. K. Man säger hellre de »lindar-Boniska»; ty att säga »di Sma undarjårdi» är farligt (VI: 124). C. B. Östman. Koncept till III: 125 i R 625: 3 (V), s. 21 (1854). En Prest s. ej läste f. sitt folk, ingen välsignelse, sårk akta lamben, - stenkalm, de ringde till midd. »hvar är min lävva!» — gi' han gamle fars lävva!» — Fick en lävva — En und.bonisk satt vid hj:e tjenare , s. sög dygd o. kraft väls. must o. märg af maten. Sårken fick äta vid presten bord. — Ingen fick sed. äta utan bön t.o.fr., morg. o. aftonbön: då blef det Guds väls. i Prestegården.