Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Vittra
Min far talade om, att han hade kommit ut för en vittra. Hon sprang före honom i vägen ett långt stycke. Till slut försvann hon. Just där hon försvann, blev han så underlig till mods och han visste inte på en lång stund var han befann sig.
Troll-kitteln vid Dibjergs
Vid Dibjergs i Hörsne skulle en Bondhustru engång brygga till en god Jul. Hon märkte nu, när hon skulle »fatä» ölet, att en god del hade försvunnit för henne. Man då hon sednare var inkommen i stugan och beklagade sig öfver den skadan hon lidit på sitt jul-öl, frågade en gammal klok gumma der i gården henne, om hon ej glömt att lägga kors då hon lagat rosten i ordning; det hon ock verkligen förgätit. Bondhustrun gick nu genast, så sent det änn' var, ut i brygghuset, och lade så hastigt kors i bunnen, i fall något ondt skulle der varit framme. Men Bondhustrun hade inte väl lagt dit korset förr-än — klang! en rätt vacker »koppar-kittel», sjönk under hennes händer ner i bunnen. — Det var något »backe-rå», som stulit öl der förut, men nu skrämdt af korstecknet, ej nog hastigt fick rycka sitt kärl undan, hvilket nu blef synligt och taget af Bondhustrun: och samma koppar-kittel finnes ännu i dag vid Dibjergs i Hörsne. Man tror att »Backe-rået» kommit från det närbelägna Bara-berget, ett fornåldrigt offerställe, der ännu offras pengar i en håla på Berget, dit trappor fordom nedgått, och i hvilket berg ännu mot stora Helger hönsen höras gala och det arbetas med mortlar och kittlar, likasom man redde till gästabåd. — Slut. Pehr Hanson Dungårda. [I marg. står]: — När en Bonde från Dibjergs kom från sta'n, hörde han en röst uteför gården på rummet som ropte: »Hör I man! helsa i gård att Kille-Mette* är död!» — När Bonden kom hem och in i stugan, sade han att något ropat till honom: »Hör I man! etc.»; då det genast svarade nere i källaren: »Hvad, är Kille-Mätte död?» Och nu hördes huru det sqvalade nere i källaren; och när man kom dit ner, så rann drickat i en stor grann kittel af koppar, den de Små under jorden satt dit för att få dricka till Kille-Mätte som låg sjuk. Derföre roptes det till Bonden; och derföre flydde rået med förskräckelse vid underrättelsen och glömde kitteln, som ännu fins vid Dibjergs i Hörsne. J. Wallin. [I marg. står] : *»Missle-Maja» (C. Chemnitz jun:r).
»Bytesbarn» eller Bortbytingar, Skiftingar
När engång en Bondhustru vid Tengelgårda i Lärbro var med sitt lilla barn ute på marken, och, då hon skulle uträtta sina »årkar» lade barnet ifrån [sig] på jorden, fick hon, då hon om en stund skulle se efter barnet, se tvenne barn liggande der och alldeles lika hvarandra. Det ena barnet var gladt och vänligt, log mot henne, klappade med händerna samman och räckte ut dem mot henne; det andra åter vred sig tvärsfrån och ville inte se åt modren, såg nedslaget ut och nästan som »tåfligt», och när hon ville ta' i det, skjöt det irrodrens händer bort. Bondhustrun blef då ängslig, ty hon kunde straxt veta att det ena vore en bort-byting eller »skifting»; men hon visste icke hvilket barn tillhörde henne. Hon knäppte då hop sina händer och bad Gud med många böner att hon måtte få upplysning derom; men derunder kom hon i håg att hon bundit ett korss på barnets bröst. Hon såg nu efter, och fann korset hängande på det dåliga barnets hals, och tog så detta hem med sig. Men det hade alldrig sedan någon trefnad; gråt ständigt och jemrade sig, blef efter handen allt fulare och »oskapligt i munnen», såg för illa ut, och dog slutligen för några år sedan. En Hustru gick engång ut från sitt barn; och när hon kommer in igen, så ligga två barn jemte sig i vaggan och de voro hvarandra alldeles lika. Hustrun blef förfärad vid denna syn, och springer straxt in till gårds-hustrurna och beklagade sig och bad dem för Guds skull komma in och se olyckan. Men när de kommo in i stugan, låg det inte mer än ett barn i vaggan; det andra var borta. Då blef den arma Modren ännu mer hjertängslig, och tviflade nu starkt derpå, att det vore hennes eget barn. Men då de andra qvinfolken bedt henne vara tillfreds och först se hvad det kunde bli af det, tog hon sig barnet an, men dock med största förtviflan i sin själ. Det blef ock allt sämre och »hapligare» att se på, och Bondhustrun fann då att barnet var ett riktigt »Bytes-barn», och att hennes eget var bortbytt. — Men en dag då hon bakade, bad hon innerligen till Gud och att Han ville förlåta henne all synd om det var hennes eget Barn; ty hon hade beslutat, att bränna opp barnet lefvande i ugnen. Hon tog då barnet och lade det på ugnsspaden. Men just som hon skulle skjutsa in det i den brinnande ugnen, kom ett qvinfolk ropandes med ett barn på armen: »Låt mig få mitt barn igen, här har du ditt!» J. Wallin. [I marg.]: De Små under Jorden lägga ett annat barn i ställe, som blir omättligt, vantrefligt, som ej kan tala, blott mumla och »drumbä». J. L-n. Tjängvide.
Gothems klocka
Det är sagtd att Gothems klocka skall vara den största och hafva det starkaste och vackraste ljud af alla kyrko-klockor på Gotland. - Det utmerkta ljudet skall Gothems klocka fått derigenom, att, då klockan höll på gjutas, for en Brudfärd förbi stället; Bruden steg sjelf af, togo någa silfverskedar ur sin »värningskista», som följde med i tåget, och kastade dessa ne ri smält-godset till klockan; och blef således Gothems-klockan så utmärkt stark och hög i ljudet, att kreaturen som gingo i närheten i ängar och mark mistade hörseln. För klockans förträfflighets skull föreslog engång Borgmästare och kyrkorådet i Wisby att staden mot sin mellan-klocka skulle få byta sig till Gothems-klockan. Socknemännen i Gothem gingo in på bytet, hvilken man spänt ett par dragare; och så släpades då klockan från Gothem. Men man hade icke kommit långt stycke förr än det ena paret dragare ej orkade draga henne vidare; då satte man ännu ett par dragare för lasset. Men snart orkade ej heller desse draga henne. Då satte man det tredje paret före; men de tröttnade ock snart opp; då man satte det fjerde paret för lasset - men de orkade ej heller långt stycke. Man måste då spänna allt flera par dragare för lasset; och då man slutligen kom till en liten back-»hällning», kunde ej sju par dragare, som man slutligen måst spänna för klockan, röra henne ur stället! Man insåg då att klockan ej fingo föras från Gothem; hvarföre man vände om. Och nu kunde ett par dragare med lätthet släpa klockan tillbaka till Gothems kyrka, i hvars torn hon ännu hänger och kallar församlingen med sitt sköna ljud till Bön och Gudstjenst. — Slut. J. Wallin o. And. Söderdal. L. O. K. [m. blyerts]. [I marg. med blyerts]: En Jungfru red förbi och sade: »Är jag mö, skall klockan få ett vackert ljud!» och der med kastade hon en guldring i smältan. Klockan fick så starkt ljud att det döda kalfven i kon, hvarför man fastsmälte 4 bly-klumpar (som dock äro af malm) utanpå klockan, uppåt. Rud. Carlsson, Gothem.
Den hvite Hästen och lyktan
Fåröboarna, som af deras gamla fornnordiska språk och egna seder synes hafva varit af annan stam, eller åtminstone den äldsta och renaste af alla Gutar, hafva städse minst blandat sig med andra, utan gift sig innom ön, och bibehållit sina egna bruk, klädedrägt och urgamla lynne. — Men, boende aflägsne på den i allmänhet för jordbruk magre ön, hafva de mäst lefvat af sina får — hvaraf namnet —, sitt fiske, »kuta-fångst» och af stranden. De sägas fordom varit ett vildt och hårdhändt folk: en präst Kristen Kristensson måste sjöledes fly från dem och vardt sedan pastor i Öja; och på samma Prest skjöto de då han stod för alltaret, derför att han vågat sig vilja något uppenbara om deras strandningsidrotter och onda konster dervid. Så säger man, att Fåröboarna, för att narra seglande fartyg på stranden, brukade de mörka och stormiga höstnätterna leda en hvit häst, på hvilken man med ett tåg uppbundit den ena foten, långs åt stranden. Karlen hade dervid en lykta med ljus i handen: när hästen så gumpade upp och ner och lyktan sken på hans hvita sida, skulle sjöfolket på fartyget tro att der vid stranden lågo fartyg, som för ankar redo opp mot stormen eller någon seglare gå före dem, hvarföre de hålla efter. — Ibland skall man ock brukat ett hvitt lakan att narra sjöfarande med på Salvo-Ref (egentligen Salvo-»rain» — J. Wallin) eller den farliga stranden, der då allt Fåröboarna vanligen sörjde för folk och gods. L. Lythberg, Bro.
Haffruens Ko
En flicka vid Nors i Weskinde fick engång i en hage nere vid sjön se den gamla klockare-kärringen i Weskinde, som varit död sedan många år, gå och »räka» i sällskap med Haffruen ute ibland stenarna. Flickan blef alldeles förskräckt att få se den gamla afdöda kärringen och Haffruen. Många år derefter fick Bonden vid Nors, der flicka[n] var, stor förlust på sitt foder; han visste alldrig hvart fodret tog vägen, och hans kreatur blefvo allt magrare, och de ville slutligen ej alls trifvas. — Nu brukar mycket ondt regera om nätterna vid stora Helger; och en Julenatt skulle de utforska det bedröfliga förhållandet med Bondens boskap. — Då Bonden om Jul-natten kom ut ur stugan, gick all hans boskap ute på storgården; och när han kom in i kohuset, stod hela fähuset der fullt med de grannaste och fetaste kor, som alla voro »brandiga» — det var således Haffruens boskap, som stod der och åt opp allt hans bästa foder ! Bonden blef förskräckt, sprang in efter hjelp, då Haffrun skyndade att bärga sin boskap. Haffruen skulle nu i största hast få alla sin kräk med sig; men en ung vacker ko hann hon ej få med sig, hvilken Bonden nu fick behålla och kallade »Mali». — Efter denna dag hade Bonde[n] en otrolig lycka med sin fäboskap; ty han hade efter hand lagt till alla kalfvar efter Haffruens vackra ko; och slutligen var hela Bondens ladugård afkomlingar efter denna granna ko. Om några år fick man en qväll på hösten, då alla Bondens kreatur voro utsläppta på storgården för att vattnas, se ett qvinfolk som stod och hvilade med armarna på gat-grinden, som stod öppen. Bäst hon så stått en stund, så ropte hon flere gånger: »Mali, Mali — kom nu och tag med dig alla dina kalfvar!» — Och Mali lydde ock genast Haffruens röst, flydde i spetsen för den öfriga boskapen, som följde henne villigt, ut genom gat-grinden, och så flydde Haffruen före och Mali med alla sina kalfvar efter sig i störstelig hast, och alla försvunno snart i hafvet, dit åt de genast flydde. - Och dermed så blef Nors-bonden alldeles ko-lös. J. Wallin. [I marg. står tillskrivet]: »Har-fräui» ropade: »Kum, Kudda mäin! Med alla Kibbar träi!» — och dermed så flydde alla »sio-naut» ned i sjoen. L. Utbunge.
»Gå ut Midsommars-natten»
Man går Midsommarsnatten, ensam eller i sällskap, att »tiga eller tala», vad man än kan få se; derunder får man ej helsa på någon eller tacka om någon helsar på en sjelf: man får då se i liknelse det som skall hända under året. — Den natten samlas alla de blomster, som skola användas till bot, kyrk-mull och lik-mull skall då ock tagas, de sednare femväl på lån inom viss tid, hvarefter de skola återställas: i vidrigt fall uppstå de största vådor för lånaren. Man samlar sig då ock nio särskilda slags blomster, af hvilka man gör sig en »krydde-qvast» den man lägger under hufvudgärdet: det man då drömmer, slår in; för flickor — som måst bruka det — om fästmannen. Äfven bruka dessa slå ägghvita i ett glas vatten, som skall stå öfver natten, för att af de underliga teckningarna i vattnet kunna upptäcka någon liknelse eller tillstymmelse af verktyg, t. ex. ett skepp, en predikstol, spade eller svärd, som skall tillkännagifva den blifvande friarens handtverk eller stånd. — Midsommarsafton blir köket alltid hvitlimmadt, samt det och alla rummen maj ade med löf och blommor. Så var engång en flicka, i sällskap med flera, en midsommarsnatt utgången »på att tiga». Som de flesta och betydligaste synerna alltid visa sig på kyrkogården, infunno de utgångna sig om natten der. En brudskara af mycket små menniskor, med sin lille präst, sina små-små brudjungfrur, musikanter, m. m., och främst den lille brudgummen tedde sig för dem, men Brudgummen var utan hufvud! Brudskaran nalkades i högtidligt tåg flickorna, och den hufvudlösa Brudgummen framträdde till den bäfvande och bleka flickan, och lemnade henne en ring och en krans. Om en tid var detta hemska uppträde midsommarsnatten på kyrkogården glömdt ; och samma flicka blef under året förlofvad och gift med en ung hygglig man. Men —, spådomen till uppfyllelse, blef det snart upptäckt att den nygifte mannen var en stor syndare eller röfvare; hvarf öre han ock under lagens svärd miste hufvudet. Cath. Bod. Östman. Fr. Sjöberg, Boge. Midsommarsgång. Tre thorsdagar å rad skall man ensam gå ut och säga: »Jag skall gå på tala; eller — — på tiga». På midsommarsafton skola tre »fålk» (personer) tillsammans röra uti, hälla på pannan, vända och baka en pannekaka samt äta upp den, hvarpå de i sällskap gå ut på en treskiftes-väg; men der skola de skiljas åt och sedan gå hvar sin stråt. En, som gått ut på att tiga, blef under vandringen törstig, lade sig ned att dricka och vattnet var vin. Då glömde han sig och utropade: »Nu är allt vatten vin!» Men då svarade det straxt i skogen: »Da jèro dein augu mein!» och dermed vardt han blind för all sin tid. Soph. Svenson, Anga. Koncept till I: 858 i R 625: lo, s. 16o (1872). Mids:sgång. Man skall 3 Th:sdagar i rad före mids:n ensam säga: jag skall gå på tala, ell. tiga. 3 Pers. skola mid:safton gemensamt baka o. äta upp en pannkaka o. gå tills:s ut på en treskiftad väg o. der skiljas åt. En, s. skulle tiga, blef törstig, drack o. det var vin. Då utropade han: nu är allt vtn vin! då det svarade i skogen: da jero dein augu mein! o. han blef blind.
Hunden och Katten
Katten bar ko-spenen till helvetet; men hunden gick dit och bar den derifrån tillbaka —, och deraf fick Hunden alltid en kall nos. Derföre gifva ännu menniskorna mjölk-»spannet» (-embaret) först att slickas åt hunden hvar gång en ko första gången blifvit mjölkad efter kalfningen. — Katten får sedan slicka det. Cath. Bod. Östman. J. P. Enderberg, Tofta. Har man ej hund (ty katten vill ej ha' det), så sköljer man det nya mjölkskummet i ko-spannet och ger det åt kon. C. B. Ö.
De Små under jorden och Saxen
På ängarna äro efter »Di Sma undar jårdi» ringar af nedtrampadt gräs, af en tre eller fyra alnars tvärdrag, hvarinom de Små finnas. — En karl hade engång lagt sig att sofva på ängen och just inom en sådan ring, då han i sömnen hörde någon som sade: »Han ligger på ugnsmunnen och jag kan inte 'komma bi' att sätta bröden in!» — Då sade en annan: »Kan du inte slå 'qvast-vatten' på honom?» och då svarade den första: »Nej, jag kan inte, för han har klippu (f.def. = saxen) bäi si'!» — Då vaknade bonden och trodde att han drömt; men han blef i alla fall rädd och kände efter i »lummu» (f.def. fickan) och fann verkligen att han hade en sax der, hvilken barnen hemma stoppat dit honom ovetterligt. Han gick då sin väg och hade ingen nöd. — Man brukar spotta i sådana ringar för att ej få skada eller ohelsa af dem (VI: 113). C. B. Östman. [ I marg. står]: Dessa ringar i gräset efter »di Sma undar jordi» kallas Sma-djefla-ringar. Nils O:n Rämbs, f. 1794. Koncept till III: 578 i R 625: 5, s.113 (1866). Ringar eft. di Sma und. J:i i ängarne af nedtrampadt gräs, af en 3,4 aln: s tvär-drag, hvar inom de sma und. j:i finnas. — En karl lade sig att sofva derinne, då han hörde i sömnen någon s. sade: »han ligger på ugns-munnen, jag kan inte koma bi sätta bröd in». Då sade en annan: »kan du inte slå qvast-vatten på han!» — Svarade: »han har klippu bäi si'!» — Då vaknade B:n bonden, trodde att han drömt, blef rädd, kände i lumu o. fann verkl. att han hade en sax der, hken barnen lagt dit höö ovetterligt. Jag [!] gick då sin väg o. hade ingen nöd. (M. spottar i ringarna.)
Häffindar, som åkte med Trollet
Göran Pehrsson Häffinds (i Burs) kom en qväll i mörkret från Vanges något »supen» och tung, så att han inom sig önskade, att få åka. — Bäst det var kom der en stor »karret» med stora svarta hästar före! Han tyckte i början, att det var prestens skjuts, men det var det dock inte; i alla fall så sad' han: »Kan jag få åka?» — Nå, det fick Häffindar då: mörkt var det, men han steg in i vagnen. Men der inne var det ljust som en dag och en gammal man satt der jemte honom! Då blef Häffindar litet »haj» och nykter som en spik; och så frågade han gubben hvem det var han nu åkte med. »Jo», svarade trollet, »jag är födder uti Gamla Stafgard (i Burs), blef slagen uti Hambre i trehundratalet och har gods nedsatt uti Bandelunda hö-gård, nere under Häffinds.» Emellertid bar det af i en himlande fart och snart var skjutsen framme i hö-gården. Då låste troll-gubben upp ett sten-hvalf, visade Häffindar allt det myckna gods af silfver och guld som var der inne och erbjöd honom att få allt: det skulle räcka i hans tid samt i hans barns och barnbarns tid. Men då Häffindar sade, att han ej ville ha' något af det godset hvarken för sig eller sina barn, så försvann straxt gubbe och allt! — Då Häffindar sen kom väl hem i mörkret och talade om hela äfventyret för Mor, blef denna arg och galen på honom och mente på, att han var en narr, som ej tog mot skatten. Och dagen derpå måste han gå i högården och gräfva efter skatten: och inte fick han. Men derefter vardt han vurmig och dog snart (VI: 106). C. B. Östman. Uti Stafgard stod fordom en låg, masig och »flakrugur» tall, under hvilken Stafver den store bodde med sina skatter. Häffinds-Jöran, som var skallfogde och ofta gick i marken, blef engång intagen i det underjordiska slottet, då Stafver sade: »Jag är gammal, trött och orkar ej vidare med något bestyr ; vill du ärfva mig och ta mina skatter, så säg.» — Men Häffindar tordes ej taga något: hemkommen hade han dock några blanka pengar i fickorna, men blef sjuk; då han lade dit pengarne igen, vardt han frisk. — En gång skulle man gräfva efter Stafvers skatter, men [då] svor man till och allt försvann. Sig. W. Gustafson. [Tillskrivet i marg.]: Staf-gård och Snäck-huset vid Häffinds i Burs, hvarest man haft sina båtar gömda (?). A. J. Lyth. Koncept till III: 568 i R 625: 5, s. 106 (1866). Gör. Anders. Häffinds i Burs kom fr. Vanges, supen, o. önskade sig så åka: kom en karret m. stora sv. hästar. Kan jag få åka? var mörkt — steg i, blef ljust. B:n frågade h:m det var? »Jag är födder i Gamle Stafgard (i Burs), slagen uti Hambre i 300 talet o. han hade gods nedsatt i Bandlunde högård ner und. Häffinds. »Kom fram; trollet låste upp ett hvalf m. så mkt gods, s. han gaf höö, h: s barn o. barnabarn.» Men H:r ville ej ha det hv:n f. sig eller barn. Allt försvann. H:r kom hem, talte om det, kärr:r trätte på honom f. att han ej tagit skatten; gräfde der sed. blef vurmig o. dog. [I marg. till Nr 605 står]: En karl hade hängt sig i Staf-gard (som är Mattses på När hage). Då en bonde kom körande, bad trollet få åka, det han fick. Då de kommit hem, frågade bonden, som körde, hvad han hette. »Jag heter Stafver den store!» svarade han och försvann. Bogström, skolmästare på När.
Margrefven, som stod efter Konungens lif.1
Det var en gång en Soldat, vid namn Jöns, som blef af sina kamrater utvald att gå inför Konungen och klaga derföre, att officerarne förhöllo soldaterna deras gage. Emedan han var den käckaste ibland kamraterna, åtog han sig saken för de andra, hvilka gåfvo honom en brödknalle, bränvin och en gammal fiskare-båt; och dermed så sköto de honom ut från landet. Jöns blef väderdrifven, och i stället för att komma till Hufvudstaden, kom han till ett annat land: han steg ur båten, gick i land; men fick i början icke se någon menniska. Men snart blef [han] dock varse ett stort slott, deri alla skorstenar rökte; ett tecken till att något stort kalas der var på färde, tänkte Jöns. Men som han går, får han se en Soldat, hvilken Jöns helsade på: »God dag, min Bror! det var då väl att få se en menniska och helst en som inte är högre än jag, en kamrat med ett ord som du är.» Den främmande soldaten tackade, igenkände af munderingen till hvilket regimente Jöns hörde, och frågade honom hvad hans ärende vore? Jöns svarade honom genast öppet att han och hans kamrater ledo stor förknappning på de gage deras gode Konung bestod dem, och att han vore utsänd för att klaga inför Konungen. Den andre sade att hans klagan vore rättvis och att han kunde hoppas det bästa af deras nådige Konung; men Jöns afbröt hela samtalet med den anmerkningen, att han, som ej fått en bit i sig på hela dygnet, vore så rasande hungrig; och då hans nye kamrat ej dertill visste någon utväg, sade Jöns: »Jag är ej fallen för stjäla, men mat måste jag ha'! Då jag nyss gick här ensam, såg jag ett stort slott här i närheten, och ur alla skorstenar höjde sig rökmoln som ännu mer retade min matlust; och der skall jag på något sätt få mig mat. Men var mig trogen, och anklaga mig icke om jag ta'r mig en bit; ty det är väl inte rätt heller att svälta sig ihjäl då man är Konungens soldat!» Jöns bad sin nye kamrat sätta sig ner der på en tufva så länge till dess han komme tillbaka med något munförråd, hvilket han ock lofvade. Nå, Jöns gaf sig af opp åt Slottet, hvilket han fick veta tillhörde en Margrefve. Borggården var besatt med granna soldater, som ock postade i alla hörn; slottstrapporna hvimlade af hoffolk, lakejer och betjenter, och en stor mängd köksdrängar buro idkeligen upp ved i slottsköket. Till dessa sednare sällade sig Jöns, erbjöd sin hjelp och tog sig straxt en famn ved hvarmed han sprang opp för slottstrapporna. Men knapt var han uppkommen förrän han hörde häroldens rop: »Ingen får vidare gå opp eller ned, ty Herrarna skola nu inkomma!» Jöns kastade nu i förskräckelsen vedbördan från sig, kom sig vilse in i en stor matsal, och hade då ingen annan utväg än att hastigt gömma sig under det dukade bordet, hvars duk var så lång att den räckte ända ned till golfvet. Der låg nu Jöns i sin ångst och vågade knapt draga andan, och straxt hörde han att de förnäma gästerna kommo i trapporna, och in trädde Margrefven, värden sjelf, med två andra stora Herrar i matsalen. Då sade Margrefven: »Som vi nu äro ensamne, så skall jag säga Er rentut, det jag tror att jag vid detta laget i morgon skall vara — konung! Sen I der alla pokaler på bordet; men den som står der och är af guld är just den som skall göra mig till konung: ty I skolen veta att jag idag har bjudit Konungen till middag.» »Men», sade de andra, »huru vill väl Margrefven bära sig åt att så snart blifva konung?» »Jo», sade han, »jag tänker väl att fylla guldpokalen med det raraste vin; men dertill skall jag ock lägga [något,] som I sjelfva kunnen veta, så att Konungen skall få nog för sin tid. Och ingen af mina gäster får lof att dricka förr [än] jag bedt Konungen sjelf dricka laget till.» Jöns låg emellertid under bordet i själtåg öfver hvad han hörde, och önskade bara att han vore långt derifrån. Men snart blef det nu tyst, ty Herrarne hade gått ur matsalen. Jöns kröp då fram, tog på bordet en limpa och en butelj vin; och det lyckades snart Jöns att smyga sig ut och bort ifrån slottet. Snart fann han sin kamrat, som han lemnat på tufvan vid stranden. Jöns sade då: »Du må väl ej anklaga mig för tjufveri, ty limpan och vinbuteljen har jag af nöd tagit till vederqvickelse?» och dermed så räckte han buteljen åt kamraten att2 dricka först, sade sedan: »Skål, Bror!» och drack sjelf samt delade limpan med kamraten. Sedan de begge soldaterna plägat sig väl, blef Jöns både modig och språksam, och sade: »Om jag bara visste att du vore mig trogen, så skulle jag säga dig något.» Derpå suckade han djupt: »Ack, vår gode konung!» »Ja, hvad då?» sade den andre, »hvad menar du med det?» Åter suckade Jöns: »Ack, vår gode konung! Vore jag i dag en högre man, skulle jag gå till honom och säga något.» Den andre blef nu alltmer nyfiken och frågade Jöns hvad det väl kunde vara som han ville säga Konungen. Jöns såg sig nu försigtigt omkring om de voro ensamma, och sade: »Jo, jag skall säga dig, att, då jag kom till slottet, smög jag mig bland vädbärarne opp i slottsrummen; men då de stora förnäma gästerna straxt inkommo, smög jag mig hastigt under bordet, der de långa borddukarne mycket väl dolde mig, och der liggande fick jag i min ångest höra merkvärdiga saker»; och Jöns omtalade nu att Margrefven hade sagt: »Jag har jemte flere i dag bjudit Konungen sjelf till middag, och alla skola dricka ur silf-pokaler, men Konungens är af guld och med lock på, och deri skall jag lägga något som skall göra mig till konung öfver Er alla; och ingen får smaka någon vindroppe förrän jag bedit Konungen först dricka gästerna till!» Jöns tillade: »Jag kastade med häpnad ögonen på den granna pokalen då jag smög mig ut; men Gud nåde vår gode Konung!» Den andre soldaten sade då: »Älskar du då så högt din Konung, du har ju alldrig sett honom.» »Jo», sad' Jöns, »min far har tjent hans far, och han prisade alltid hans godhet, och jag tjenar honom sjelf och skulle alldrig behöfva klaga om hans vilja finge råda, det vet jag.» Då sade den andra soldaten: »Jag går nu från dig; men jag logerar här ej långt från Konungens slott, och der kan du få råka mig sedan. Som jag är en af Konungens drabanter, skall jag laga att du får tala vid Konungen sjelf.» En stund derefter gaf sig Jöns af åt slottet till; och då mötte [han] en officer som frågade om han vore från den eller den staden och det eller det regimentet? Jöns svarade raskt: »ja!» Officeren sade honom då, att en af Konungens drabanter, som kände Jöns, hade bedt honom föra Jöns till Konungen. Jöns blef nu mycket glad och följde officeren; och var rätt modig till han kom intill Konungens dörr. Men då dörren öppnades och en General kom ut, föll Jöns på knä i förskräckelsen. Generalen skrattade och sade: »Icke är jag konungen!» Men Jöns tänkte: »Om konungen ännu är grannare, så lärer jag väl inte kunna bärga mina ögon.» Nu öppnades konungens dörr, och Jöns fick nu stiga in för konungen sjelf. Konungen befallte nu alla aflägsna sig, ty han ville ensam tala med Jöns. Konungen sade då: »Hvad Du har att säga mig det vet jag förut; men jag har något att säga Dig, min käre Jöns!» Häpen spände Jöns opp ögonen u[n]d[rande] deröfver att Konungen visste hvad han hade att säga honom. Konungen sade då: »Det3 var jag sjelf, som nyss var din kamrat alltsedan du kom hit i land; jag är ock mycket riktig bjuden till Margrefven i dag, och vill nu att du, klädd såsom en utrikes Minister, skall följa mig till Margrefven.» Jöns, ytterligt förskräckt, vågade dock ej neka; men grufvade sig för Konungen, huru han såsom en simpel soldat skulle föra sig såsom en utländsk Minister, tala ett främmande språk och vid ett hof bete sig som en stor herre? Konungen sade då: »Du behöfver inte alls tala, jag skall tala för dig och förklara att du såsom utländning svårligen förstår vårt språk.» Jöns, en ung och vacker soldat i sig sjelf, blef nu klädd grann och ståtlig såsom en utländsk Minister. Konungen gaf emellertid befallning att en hel sqvadron skulle i närheten hemligen omgifva Margrefvens slott, för att vara till hands ifall något påkomme. Konungen såg på sin klocka och såg att tiden var inne att resa till middagen, befaller sin stallmästare att skaffa ekipaget i ordning, sätter sig i jemte Jöns såsom utländsk Minister. Jön's hjerta bultade såsom en klubba, och han tänkte: Hvad skall här blifva utaf? Snart stod den kongliga vagnen på Margrefvens slottsgård, och ett stort hurrarop hördes af alla soldater, och Margrefven och hans gäster kommo ned och togo emot Konungen med all vördnad. Konungen förde sin Minister vid handen, och sade ingenting, för än de kommo opp i matsalen. Då helsade Konungen på värden och bad om ursäkt att han tagit den främmande Ministern med sig och sade, att han kommit just på denna timma för att tala med Konungen, och han hade icke kunnat lemna honom hemma på slottet emedan han svårligen förstår vårt språk. Och önskade Konungen att få den främmande Minister på sin vänstra sida vid bordet, att han då kunde svara för honom. Genast merkte Konungen att allt var såsom Jöns hade berättat: bordduken hängde långt ner, och Konungens guldpokal, den ende som hade lock på, stod der och blänkte. Sedan man något ätit, frågade Margrefven om Konungen ej behagade dricka gästerna till? och han lyftade locket af Konungens pokal, hvarvid Margrefven dock darrade på handen så, att Konungen tydl. merkte det. Konungen svarade att han ännu [ej] kände sig hågad att dricka, och tillsade de öf riga gästerna att hafva sin frihet. Men Margrefven yrkade ytterligare på, att gästerna som suto der med torra munnar, ej vågade dricka förr än Konungen sjelf vore så nådig och först drucke dem till. Konungen svarade icke destomindre att gästerna hade sin frihet, utan att han ansåg det illa fastän han sjelf ej ännu åstundade att dricka. Men då Margrefven än mer bad Konungen att han måtte dricka dem till, svarade Konungen: »Ni är sjelf värd, så tag nu sjelf min guldpokal och drick min välgångsskål.» »Bevare mig, sade Margrefven, att dricka ur min Konungs pokal, det vore mig en alltför stor ära.» Konungen uppmanade honom ytterligare att dricka ur guldpokalen, men Margrefven krusade alltjemnt, liksom det vore alltför förmätet, och då Margrefven ej syntes vilja åtlyda Konungens uppmaning att dricka, så befalte Konungen honom att göra det. Då öfverföll en stor vanmakt och bäfvan Margrefven, att han signade ner der han satt vid Konungens högra sida. Nu blef Konungen vred; fattade Margrefven med ena handen i håret, och med pokalen i den andra tvang han Margrefven att tömma den. I dödsångesten sade då Margrefven: »Jag har grafvit grop åt andra, och faller nu sjelf deruti!» En stor förskräckelse uppstod nu i slottet: straxt [var] Konungens vagn framme och hela sqvadronen, sin Konung trogen, red deromkring, så att Konungen med Ministern kom välbehållen till sitt slott. Sedan Konungen litet fattat sig efter detta uppträde, sade han till Jöns: »Jag tackar dig för din redlighet och trohet, och så länge som du lefver skall du vara min vän och bo här på slottet!» Jöns blef en stor Herre, mådde i alla sina lifsdagar väl vid Konungens hof! — Slut. (30/12 45.) 4 Engel Lisa Kahl, f. 19/4 1773. (= I. Sägner, 1154.) 4
Diger-rörs-Gubben
En Bonde, Jacob Folkedarfve i Garda, omgicks mycket med »Digerrörs-Gubben», och de voro mycket goda vänner. — Jacob var en dag ute och skulle »tyna» kring Aikäse-myr: men mot middagen blef han hungrig, stekte sin fisk vid elden som han »bädde» sina bandar vid, åt och lade sig sedan att sofva. Der under kom Digerrörs-Gubben dit och stekte sig grodor vid elden. Sedan det var gjort, sade han till Jacob: »Vitt däu ha fisk, Jakup?» —Men när Jacob låtsades som han sof, frågade Digerrörs-Gubben om igen; och tillade, då Jacob ej ville vakna: »Inte vitt däu nåkä ha, u inte skatt Däu nåkä fa!» hvarpå han ensam åt opp sina stekta grodor. — Sedan arbetade Jacob åter med sin »tun», och derpå blef han törstig: då gick han bort till Diger-röret och bad att han skulle få rent vatten — ty trulldom rår ej på rent vatten det han ock fick, men sade: »Vattnä var gutt, men käret var dåligt !» — »Ja», svarade Digerrörs-Gubben, »fikst däu dåligt kärl, så skatt däu fa bätar kärl u bättar drikkä hjärnest däu kumbar!» — Andra dagen körde Jacob korsfurar öfver myren; och Digerrörs-Gubben stod vid ledet och kunde ej komma till honom. Tredje dagen sadlade Jacob sin bästa häst, for till skogen, och blef så törstig och red sig fram till Röret, och ropade: »Kumb äut mä ain gang drikkä till mig!» — Ändtligen kom Digerrörs-Gubben ut med guldhornet, hvari det bruna ölet fradgade; men Jacob slog det öfver axeln och red sin väg in öfver myren; Digerrörs-Gubben efter: »Fålltare Fyllinge for af mä oä Gyllingen! ta' i lykkä, ta i hank! — — här fins hvarken lykke eller hank!!» Jacob red tvärs öfver korsfårorna, men trullen, som följde Digerrörs-Gubben, måste löpa omkring. När Jacob ändtligen kom hem, kastade han sadlen af hästen och dref honom opp i socknen men, guldhornet kastade han in i ett »flo-hau-gärde» (flohufvudgärde af en ved-kast)*, bomade till huset om sig; men Trollen lyftade så mycket på byggningen att han kunde se dagen under »svillama» — —, splittrade vedkasten, men kunde ej röra kors-hufvudet; och så flydde Digerrörs-Gubben och alla trollen med rop och skri. Guldhornet blef sedan der i Jakobs tid; men kom derefter norr ut i landet (i Bäl, der Böindä-Karl hade sett det). På hornet stod åtskillig svårtydd läsning. Den, som är begrafven i Digerrör, het Digur, en kämpe. Grafven är en kammare i N.W. hörnet. — En Präst, Funk, i Garde tog hela Garde socken med sig och äfven »Aitelaimar» och spänderade på dem; men då de kommit något ner i röret, ramlade de uppkastade stenarne ner igen, det kom der så mycket orm, och somlige blefvo sjuka, så att de »to' laidä pa dä!» Folkedarfve, Garde. [I marg. är tillskrivet]: Den halte Troll-gubben vid Diger-Rör böd Fåltaren först dricka öl ur ett guld-kärl, som såg ut som en naut-klau (= nöt-klöf; Isl. Nautr = följeslagare, egendom, klenod = I:36?) och sedan en guld-pokal, som Fåltaren tog. Trollet ropade då: »Fåltaregyllingen — For af med min Gyllingen! de halte och de skaive (skefva, vinda) kom ut och ränn !» — — Fåltaren gömde då kalken i ett »skeidflo-haude» (= vedkast-hufvud) och sig sjelf uti ugnen i stugan (VI: 112). C. B. Östman. — — Diger-rör är (i865) för skatt-sökning omstörtadt och förstördt aff. d. bonden, f. d. fanjunkaren, f. d. landthandlaren Rondahl vid Häguls i Garda! Konceptanteckning till I: 258 i R 625: 5, s. 112 (1866). »Fåltare-fyllingen for af m. min gyllingen, »Di halte u skaifve kum ut o. ränn!» ropade den halte G:n, s. först böd F:n öl ur ett guldkärl, s. såg ut s. en »naut-klau» o. sed. en guld-pokal, s. F:n tog — — gömde kalken i »skeid-flo-haude» på gården o. sig sjelf uti ugnen i stugan — — vid Diger-Rör. Diger-Rör, omstörtadt, 1865, af f. d. Fanjunk., f. d. Bonden o. f. d. Landthandlanden Rondahl vid Hägels i Garda!
Bytes-barnet vid Gåsamora
Då engång en Bondhustru vid Gasamora på Fårö gick i marken att röra hö, hade hon sitt lilla barn med sig, hvilket hon satte från sig i »Håi-braidet» och började så att arbeta med höet. När hon om en stund skall se till barnet, suto tvenne alldeles lika barn jemte hvarandra. Hon blef förskräckt, ty hon förstod straxt att det var »något galet»; men, för att utforska hvilket af de två små var Bytes-barnet, framtog hon en knif och höll den mellan begge barnen. Ett af dem fattade snart i knifven: det var hennes barn, det döpta barnet; och det andra försvann i samma stunden. Chr. Östman, Garda. And. Söderdal.