Transkriberad uppteckning

Det var en gång en Soldat, vid namn Jöns, som blef af sina kamrater utvald att gå inför Konungen och klaga derföre, att officerarne förhöllo soldaterna deras gage. Emedan han var den käckaste ibland kamraterna, åtog han sig saken för de andra, hvilka gåfvo honom en brödknalle, bränvin och en gammal fiskare-båt; och dermed så sköto de honom ut från landet. Jöns blef väderdrifven, och i stället för att komma till Hufvudstaden, kom han till ett annat land: han steg ur båten, gick i land; men fick i början icke se någon menniska. Men snart blef [han] dock varse ett stort slott, deri alla skorstenar rökte; ett tecken till att något stort kalas der var på färde, tänkte Jöns. Men som han går, får han se en Soldat, hvilken Jöns helsade på: »God dag, min Bror! det var då väl att få se en menniska och helst en som inte är högre än jag, en kamrat med ett ord som du är.» Den främmande soldaten tackade, igenkände af munderingen till hvilket regimente Jöns hörde, och frågade honom hvad hans ärende vore? Jöns svarade honom genast öppet att han och hans kamrater ledo stor förknappning på de gage deras gode Konung bestod dem, och att han vore utsänd för att klaga inför Konungen. Den andre sade att hans klagan vore rättvis och att han kunde hoppas det bästa af deras nådige Konung; men Jöns afbröt hela samtalet med den anmerkningen, att han, som ej fått en bit i sig på hela dygnet, vore så rasande hungrig; och då hans nye kamrat ej dertill visste någon utväg, sade Jöns: »Jag är ej fallen för stjäla, men mat måste jag ha'! Då jag nyss gick här ensam, såg jag ett stort slott här i närheten, och ur alla skorstenar höjde sig rökmoln som ännu mer retade min matlust; och der skall jag på något sätt få mig mat. Men var mig trogen, och anklaga mig icke om jag ta'r mig en bit; ty det är väl inte rätt heller att svälta sig ihjäl då man är Konungens soldat!» Jöns bad sin nye kamrat sätta sig ner der på en tufva så länge till dess han komme tillbaka med något munförråd, hvilket han ock lofvade. Nå, Jöns gaf sig af opp åt Slottet, hvilket han fick veta tillhörde en Margrefve. Borggården var besatt med granna soldater, som ock postade i alla hörn; slottstrapporna hvimlade af hoffolk, lakejer och betjenter, och en stor mängd köksdrängar buro idkeligen upp ved i slottsköket. Till dessa sednare sällade sig Jöns, erbjöd sin hjelp och tog sig straxt en famn ved hvarmed han sprang opp för slottstrapporna. Men knapt var han uppkommen förrän han hörde häroldens rop: »Ingen får vidare gå opp eller ned, ty Herrarna skola nu inkomma!» Jöns kastade nu i förskräckelsen vedbördan från sig, kom sig vilse in i en stor matsal, och hade då ingen annan utväg än att hastigt gömma sig under det dukade bordet, hvars duk var så lång att den räckte ända ned till golfvet. Der låg nu Jöns i sin ångst och vågade knapt draga andan, och straxt hörde han att de förnäma gästerna kommo i trapporna, och in trädde Margrefven, värden sjelf, med två andra stora Herrar i matsalen. Då sade Margrefven: »Som vi nu äro ensamne, så skall jag säga Er rentut, det jag tror att jag vid detta laget i morgon skall vara — konung! Sen I der alla pokaler på bordet; men den som står der och är af guld är just den som skall göra mig till konung: ty I skolen veta att jag idag har bjudit Konungen till middag.» »Men», sade de andra, »huru vill väl Margrefven bära sig åt att så snart blifva konung?» »Jo», sade han, »jag tänker väl att fylla guldpokalen med det raraste vin; men dertill skall jag ock lägga [något,] som I sjelfva kunnen veta, så att Konungen skall få nog för sin tid. Och ingen af mina gäster får lof att dricka förr [än] jag bedt Konungen sjelf dricka laget till.» Jöns låg emellertid under bordet i själtåg öfver hvad han hörde, och önskade bara att han vore långt derifrån. Men snart blef det nu tyst, ty Herrarne hade gått ur matsalen. Jöns kröp då fram, tog på bordet en limpa och en butelj vin; och det lyckades snart Jöns att smyga sig ut och bort ifrån slottet. Snart fann han sin kamrat, som han lemnat på tufvan vid stranden. Jöns sade då: »Du må väl ej anklaga mig för tjufveri, ty limpan och vinbuteljen har jag af nöd tagit till vederqvickelse?» och dermed så räckte han buteljen åt kamraten att2 dricka först, sade sedan: »Skål, Bror!» och drack sjelf samt delade limpan med kamraten. Sedan de begge soldaterna plägat sig väl, blef Jöns både modig och språksam, och sade: »Om jag bara visste att du vore mig trogen, så skulle jag säga dig något.» Derpå suckade han djupt: »Ack, vår gode konung!» »Ja, hvad då?» sade den andre, »hvad menar du med det?» Åter suckade Jöns: »Ack, vår gode konung! Vore jag i dag en högre man, skulle jag gå till honom och säga något.» Den andre blef nu alltmer nyfiken och frågade Jöns hvad det väl kunde vara som han ville säga Konungen. Jöns såg sig nu försigtigt omkring om de voro ensamma, och sade: »Jo, jag skall säga dig, att, då jag kom till slottet, smög jag mig bland vädbärarne opp i slottsrummen; men då de stora förnäma gästerna straxt inkommo, smög jag mig hastigt under bordet, der de långa borddukarne mycket väl dolde mig, och der liggande fick jag i min ångest höra merkvärdiga saker»; och Jöns omtalade nu att Margrefven hade sagt: »Jag har jemte flere i dag bjudit Konungen sjelf till middag, och alla skola dricka ur silf-pokaler, men Konungens är af guld och med lock på, och deri skall jag lägga något som skall göra mig till konung öfver Er alla; och ingen får smaka någon vindroppe förrän jag bedit Konungen först dricka gästerna till!» Jöns tillade: »Jag kastade med häpnad ögonen på den granna pokalen då jag smög mig ut; men Gud nåde vår gode Konung!» Den andre soldaten sade då: »Älskar du då så högt din Konung, du har ju alldrig sett honom.» »Jo», sad' Jöns, »min far har tjent hans far, och han prisade alltid hans godhet, och jag tjenar honom sjelf och skulle alldrig behöfva klaga om hans vilja finge råda, det vet jag.» Då sade den andra soldaten: »Jag går nu från dig; men jag logerar här ej långt från Konungens slott, och der kan du få råka mig sedan. Som jag är en af Konungens drabanter, skall jag laga att du får tala vid Konungen sjelf.» En stund derefter gaf sig Jöns af åt slottet till; och då mötte [han] en officer som frågade om han vore från den eller den staden och det eller det regimentet? Jöns svarade raskt: »ja!» Officeren sade honom då, att en af Konungens drabanter, som kände Jöns, hade bedt honom föra Jöns till Konungen. Jöns blef nu mycket glad och följde officeren; och var rätt modig till han kom intill Konungens dörr. Men då dörren öppnades och en General kom ut, föll Jöns på knä i förskräckelsen. Generalen skrattade och sade: »Icke är jag konungen!» Men Jöns tänkte: »Om konungen ännu är grannare, så lärer jag väl inte kunna bärga mina ögon.» Nu öppnades konungens dörr, och Jöns fick nu stiga in för konungen sjelf. Konungen befallte nu alla aflägsna sig, ty han ville ensam tala med Jöns. Konungen sade då: »Hvad Du har att säga mig det vet jag förut; men jag har något att säga Dig, min käre Jöns!» Häpen spände Jöns opp ögonen u[n]d[rande] deröfver att Konungen visste hvad han hade att säga honom. Konungen sade då: »Det3 var jag sjelf, som nyss var din kamrat alltsedan du kom hit i land; jag är ock mycket riktig bjuden till Margrefven i dag, och vill nu att du, klädd såsom en utrikes Minister, skall följa mig till Margrefven.» Jöns, ytterligt förskräckt, vågade dock ej neka; men grufvade sig för Konungen, huru han såsom en simpel soldat skulle föra sig såsom en utländsk Minister, tala ett främmande språk och vid ett hof bete sig som en stor herre? Konungen sade då: »Du behöfver inte alls tala, jag skall tala för dig och förklara att du såsom utländning svårligen förstår vårt språk.» Jöns, en ung och vacker soldat i sig sjelf, blef nu klädd grann och ståtlig såsom en utländsk Minister. Konungen gaf emellertid befallning att en hel sqvadron skulle i närheten hemligen omgifva Margrefvens slott, för att vara till hands ifall något påkomme. Konungen såg på sin klocka och såg att tiden var inne att resa till middagen, befaller sin stallmästare att skaffa ekipaget i ordning, sätter sig i jemte Jöns såsom utländsk Minister. Jön's hjerta bultade såsom en klubba, och han tänkte: Hvad skall här blifva utaf? Snart stod den kongliga vagnen på Margrefvens slottsgård, och ett stort hurrarop hördes af alla soldater, och Margrefven och hans gäster kommo ned och togo emot Konungen med all vördnad. Konungen förde sin Minister vid handen, och sade ingenting, för än de kommo opp i matsalen. Då helsade Konungen på värden och bad om ursäkt att han tagit den främmande Ministern med sig och sade, att han kommit just på denna timma för att tala med Konungen, och han hade icke kunnat lemna honom hemma på slottet emedan han svårligen förstår vårt språk. Och önskade Konungen att få den främmande Minister på sin vänstra sida vid bordet, att han då kunde svara för honom. Genast merkte Konungen att allt var såsom Jöns hade berättat: bordduken hängde långt ner, och Konungens guldpokal, den ende som hade lock på, stod der och blänkte. Sedan man något ätit, frågade Margrefven om Konungen ej behagade dricka gästerna till? och han lyftade locket af Konungens pokal, hvarvid Margrefven dock darrade på handen så, att Konungen tydl. merkte det. Konungen svarade att han ännu [ej] kände sig hågad att dricka, och tillsade de öf riga gästerna att hafva sin frihet. Men Margrefven yrkade ytterligare på, att gästerna som suto der med torra munnar, ej vågade dricka förr än Konungen sjelf vore så nådig och först drucke dem till. Konungen svarade icke destomindre att gästerna hade sin frihet, utan att han ansåg det illa fastän han sjelf ej ännu åstundade att dricka. Men då Margrefven än mer bad Konungen att han måtte dricka dem till, svarade Konungen: »Ni är sjelf värd, så tag nu sjelf min guldpokal och drick min välgångsskål.» »Bevare mig, sade Margrefven, att dricka ur min Konungs pokal, det vore mig en alltför stor ära.» Konungen uppmanade honom ytterligare att dricka ur guldpokalen, men Margrefven krusade alltjemnt, liksom det vore alltför förmätet, och då Margrefven ej syntes vilja åtlyda Konungens uppmaning att dricka, så befalte Konungen honom att göra det. Då öfverföll en stor vanmakt och bäfvan Margrefven, att han signade ner der han satt vid Konungens högra sida. Nu blef Konungen vred; fattade Margrefven med ena handen i håret, och med pokalen i den andra tvang han Margrefven att tömma den. I dödsångesten sade då Margrefven: »Jag har grafvit grop åt andra, och faller nu sjelf deruti!» En stor förskräckelse uppstod nu i slottet: straxt [var] Konungens vagn framme och hela sqvadronen, sin Konung trogen, red deromkring, så att Konungen med Ministern kom välbehållen till sitt slott. Sedan Konungen litet fattat sig efter detta uppträde, sade han till Jöns: »Jag tackar dig för din redlighet och trohet, och så länge som du lefver skall du vara min vän och bo här på slottet!» Jöns blef en stor Herre, mådde i alla sina lifsdagar väl vid Konungens hof! — Slut. (30/12 45.) 4 Engel Lisa Kahl, f. 19/4 1773. (= I. Sägner, 1154.) 4