Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Vittror
Farfar såg vittren många gånger. Hon såg ut som en människa. Men hon kunde visa sig i vad som helst. När hon hade röd klänning, så var hon god. Då kunde man få så mycken fisk som helst. Om en fick se henne i röd klänning när en var på jakt, så fick en tur att få fågel eller annat vilt. När hon var klädd i svart klänning så var hon vid dåligt humör. Det hade regnat och solen sken. Då stod en vittra och tvättade kläder. Det såg farfar tydligt. Hon stod på bladen i vattnet. Det var farligt att tala nå- got olämpligt till henne. Det hade farmor gjort. Hon blev biten av en vitterhund i benet. Hon blev al- drig bra i det benet.
Sten-bröden i Bro (K. V. H. & Ant. Akad. 1869)
En Bondhustru vid Eriks i Bro var engång så verldsgirig och ogudaktig att hon på sjelfva Jul-morgon, oaktadt Helgdagsfriden, stälde sig att baka bröd då folken gått i kyrkan. — Hon fick ock sitt straff: ty då kyrkfolken kommo hem ur Guds Hus, funno de den verldsgiriga Eriks-Mor med alla sina bröd förvandlade i sten. — I en hage, som förr hört till Eriks, men nu ligger under Stenstu hemman, finnes en liten stenkalm: der blef den ogudaktiga Bondhustrun begrafven med alla sina stenbröd, som blefvo ditvräkta till henne. — Ett af de märkvärdiga sten-bröden visas ännu i Bro Offer-kyrka. Anna Dav.d:r Stenstu, född vid Ytlings i Bro 1770. [I marg. står]: En kärring i Bro bakade på jul-morgon fem bröd. Hon tog dem så [ur] ugnen, och, för att se om de voro gräddade, skar hon en kant af det ena. Då hon såg att de ej voro gräddade, blef hon ond, satte dem ut för dörren på marken och svor att de skulle få stå der till de blefvo sten; det de ock blefvo. J. Sandström. År 1313 var en hustru vid Eriks i Bro, som bakade bröd en Söndags-morgon, hvilka blefvo förvandlade till sten, och ligga, till åminnelse, 3 af dessa Bröd i Bro kyrka. (Strelow, p. 157.) G. Alfvegren, p. 92.
»De Små under jorden»
Då man om qvällarne går ute i marken vid de vanliga nedtrampade ringarne i gräset, hörde man stundom musik och att de Små dansa. Man kan äfven se dem genom ett hål, som man med en knappnål stuckit på ett papper. — Engång gick en gammal Lots på Ljugarn, Gubben Ganström, i marken, såg huru de Små dansade och gick in i deras ring. De dansande ville ej att han skulle gå der inne, men han gick der ändå en stund och såg på dem. Men då han slutligen gick sin väg hem, togo de »Under-boniska» sina små bågar af starr-gräs och skjöto på honom, och det kändes såsom sting af knapp-nålar. C. Pettersson & C. Sundahl
»Haiden-gast»
Dör en hustru, som väl blifvit förlöst, men ej kyrko-tagen, då blir hon »haiden-gast»; men, dör hon oförlöst, blir hon det ej. — Kommer haiden-gasten efter någon, så blir man räddad om man hinner komma öfver nio »tunar» (gärdsgårdar): eljest blir man gast-gripen och dör straxt. P. Ronander. L. O. K.
Pest-barn
Före Pesten tror man att tvenne »Pest-barn», en gosse och en flicka, visa sig vid de Gårdar, i hvilka Pesten kommer att gå. Flickan har en qvast och Gossen en skopa eller skyffel. De synas gå in i rummet: om då gossen skyfflar eller skjuter för sig med skopan på golfvet ut åt dörren, dö väl folk af Pesten i huset, men några bli dock då skonade vid lif; men om flickan synes sopa med qvasten, dö alla ut i huset af Pesten, och ingen lemnas vid lif. P. Ronander, O. Fr. Hartman & J. P. Enderberg.
Egyptens Här
Den Egyptens Här, som Pharao sände efter Israels Barn, blef för deras synd att vilja förfölja Guds Folk, när den kom till Röda hafvet, förvandlad till Grodor, »kutar», skator och andra »skans djur». — Grodor och kutar, — eller de folkslag af hären som kommo först efter Israels Barn, fick sålunda till domedag blifva qvar i vattnet och i sumpen; men ett annat folk, som kom sedan under förföljelsen, hade dock så stor synd deraf, att det blef för evigt förvandladt till skator. P. Ronander. O. Fr. Hartman, Kräklingbo [I marg:en är tillskrivet]: Farao's folk, som förgingos i Röda hafvet, blefvo »kutar». O. L. Lannsa. Kutarne ha' varit Kung Faraos' folk. P. Ronander, Rone. L. O. K. [med blyerts].
»Stajngajt» (eller Troll-hare)
En gammal Bonde, som var skytt, hade många gånger under jagten försökt att komma åt en viss hare, hvilken han, i anseende till hans ovanliga gång i jagten utan de vanliga bugterna för hunden utan i rak linea milstals åstad, kallade för en trollhare eller »stajn-gajt». Som Bonden flere gånger förgäfves varit i håll med denne Trollharen och nu redan var äldre karl och ej orkade mera så raskt följa jagten — ty haren ville ju aldrig som andra harar bugta för hunden —, laddade han en gång bössan på sitt eget sätt, och bad sin son taga hunden med sig och ge sig af för att ändtligen knäppa den förargelige Jössen. Nå, Sonen gaf sig till skogs, fick snart opp, och efter några bugter, kom han i håll och skjöt haren knall och fall i en hage närmast in till gården. Som det nu var så nära hemmet, brydde han sig ej om att »tar ut» haren i skogen, utan kastade honom på nacken, steg öfver hag-tunen till en åker straxt vid gården och var redan nästan i gård; då han tyckte att haren blef så tung. När han vände sig om, såg han— såsom det visade för hans ögon — att haren var blefven ofantligt stor och så lång att han räckte ända tvers öfver åkern bort till hag-tunen som han klifvit öfver. Jägaren blef då förskräckt, spottade för sig och kastade haren ifrån sig. — Då bar det af med ett förfärligt gny och dån i skogen, kan man tänka! — Bondens Son kom nu hem och berättade för Fadren hvad som händt, då Gubben svarade: »Ja, jag kunde ju tänka att det var en 'stajn-gait' — spirante marack!!» — Men Sonen blef en lång tid sjuk efter den jagten. — Slut. P. Ronander. Th. Fr. Budin, pastor i Kräklingbo. Bonden, Mjölbjergen i Roma, hade redan i Möllbjers hagen tagit ur haren och spisat hunden, och satt benen på kors och hängt haren på bössan — — lång, tung — — Bonden spottade, kastade bort haren och sade: »Packa dig af — —!» Då trollet ropade i skogen härmande:. »Packa dig af — —!» A. Bolin, Roma.
Utskrifning på Gotland under Pomerska kriget
Under Pomerska kriget 1757 var Mikkel Gullgarda i Rone (farfar, och »dräng», ogift) i Wisby och drog tre gånger på en dag lott att gå ut såsom båtsman, men gick fri; ty det var då ondt om krigsfolk, och mer än två söner på 1/4 gård fingo ej sitta hemma. P. Ronander. Kumla i Lärbro var 1/8 mantal oförmedladt hemman, men blef (förmodligen under K. Carl XI:s tid) upphöjdt till 1/4 hemman genom bondens fruktan för att få en af sina tvenne vuxne söner utskrifna till kriget, hvilket skulle ske af alla 1/8 hemman, varå tvenne vuxne söner voro i huset, men ej af 1/4 hemmanen. Lars Lindal.
Oden på Lejkunge-hed
»Lejkunge-hed» är ett skogs-stycke i Tofta, mellan Ansarfve, Bjers, Krog[s] och Smågårda, der allmogen och dess kreatur ofta varit oroade och förargade af »Oden», som der på sin häst ofta infann sig för att rådslå, och, som andra trodde, pläga umgänge med en Bondhustru vid Krokstäde i Tofta, »Krokstäde-Bol», som var en trollkona, men som derför var rik, och, till allt kristet folks förargelse, hade all framgång i det verldsliga. Men hennes och Odens ogudaktiga möten på Lejkungehed, som många med fasa åsett, gjorde att folket slutligen beklagade sig för sin Sockneprest, Herr Peder i Tofta. Denne lofvade dem att straffa Krokstäde-Bol och att skaffa dem af med Oden. Nu hade man utspejat tiden och stället för deras sammankomst, och Herr Peder, prestklädd och med sin klockare, infann sig mot natten. Snart kom nu Krokstäde-Bol dit och genast också Oden på sin frustande häst. Oden var knapt afstigen, förr än Herr Peder framträdde och frågade honom i Herrans namn hvem han var, som så oroade deras kristliga samhälle och förförde hans får? Men teg gjorde Oden. Då trädde Herr Peder honom närmare och frågade om igen; men Oden teg. Men när nu Herr Peder tredje gången tillfrågade Oden och han ej svarade, slog han Oden med mässeboken för munnen. Då blef Oden förskräckt, tog tre steg tillbaka och utropade: »Däu Stäure! hur länge vill Däu latä Herr Pädar lifvä pa jårdi!!» — och dermed så störtade han sig på hästen och försvann med ett förfärligt gny i skogen, ned åt sjöen till. En lång tid derefter, och efter Herr Peders död, mötte en Bonde, som kom resande öfver Lejkunge-hed, ett qvinnfolk och, som han tyckte utan hufvud, hvilket med förskräckelse flydde vägen fram, och som för själ och pina bad Bonden, att ej för någon omtala att han mött henne. Ett stycke bättre fram mötte han på vägen två sammankopplade svarta hundar, som kommo jagandes fram efter den flyende qvinnan. Hundarna gjorde Bonden ingen skada. Men ännu längre fram mötte en beväpnad stor man på en häst — och det var Oden på Lejkunge-hed! Oden sporde då Bonden hotande om han sett något qvinfolk på vägen; och Bonden tordes ej neka till det. Då for Oden honom såsom en blixt förbi, straxt hördes ett förfärligt dån och skrik i skogen, och snart kom Oden med sina hundar ridandes tillbaka, med qvinnan hängande död öfver sadelknappen; och Oden sade nu hårdt hotande till Bonden: »Sagst däu inte, att ja' fick'na!» och red så sin väg och försvann i skogen med förfärligt väsen och gny. — Och alla trodde nu att Oden farit af med Krokstäde-Bol. — Slut. J. Roswall. [I marg. står]: Äfven händt på Korse-backen i Lummelunda. J. Wallin.
Lauhage-Bysen
I den stora hop-skogen mellan Sanda, Westergarn och Eskelhem, der väl den vexande skogen är af råmerken indelad, men marken begagnades för sam-bete och derför kallas »hop-skog» —, uppehåller sig en s.k. »Byse» eller skogstroll, som uppenbarar sig i många skepnader, och af de gamla blifvit kallad: »Lauhage-Bysen». Så gick sig engång en Bonde från Rosenbys i Eskelhem vilse i Lauhageskogen, och kom så ända ner till Bjästafs-qvarn i Sanda, som ligger i närheten af Lauhagen. Nu var det i torra sommaren och just i rågtiden, och vid qvarnen fanns ej en vattendroppe hvarken i dam eller trumma. Men ändå så löpte till Bondens förvåning qvarnhjulet i argaste fart ! Lysste då Bonden att närmare se efter, hur dermed kunde sammanhänga; hvarför han gick dristeligen in i qvarn-huset, och blef nu ännu mer förundrad, då han såg att allt »in-värket» i qvarnet också gick med lika god fart. Icke desto mindre trefvade han sig opp för trappan på qvarn-loftet, och der fick han till sin häpnad se en liten Gubbe, klädd uti grå lång-jacka, kort-byxor, strumpor och skor, stående uppe på mastret och hvilande hufvudet och armarne ner i qvarn-truten, liksom för att röra i säden. Nu blef Bonden alldeles förskräckt, ty han kunde nu förstå att det ej stod rätt till, utan att det var sjelfva Lauhage-bysen som visat sig, störtade utför trappan och så på dörr »hvad hart du, hvad gir tu!» på Bjästafs-boarnes qvarn-väg ut på stora landsvägen, nogsamt undvikande den förgjorda Lauhage-skogen. Åter så gick en hop barn ut ifrån Rosenbys en dag med sina »rödbärs-skräppor» för att plocka »rödbär» (smultron). Men de hade knapt hunnit ett stycke in i skogen, der den stora ensliga Eken står och hvarest var ett godt »rödbärsställe», då de till deras förskräckelse fingo [se] en liten gråklädd Gubbe med röd »stickmössa» som låg straxt vid eken med händerna under hufvudet och hvilade. Barnen fingo knappast ögonen på honom förr än han ropade så hotande och förfärligt till dem, att de alldeles förskräckte togo till bens, skyndade sin väg, och af fruktan för Lauhage-Bysen och hans skog, öfvergåfvo all bärplockning den dagen. Man tror äfven att Lauhage-bysen visar sig på andra ställen i närheten för att göra allmogen något »sne» eller förfång: så hände det sig en gång vid Tjuls såg-qvarn i Eskelhem, att såg-folket, oaktadt det var fullt såg-vatten, omöjligt kunde få sågen att gå sedan de som vanligt uppdragit »vägluckan». De gingo ner till hjulet för att se efter om något deri fastnat till hinders; men de kunde icke något sådant upptäcka. Då fann en, som var »klokare» än de andra sågkarlarne och »som var kännare i skogen», på råd: han sprang upp i såg-kammaren, tog en skopa »het hyr» (glödande ask-mörja) ur spisen, och kastade det så ner öfver qvarnhjulet och axeln; och i och med detsamma tog qvarnhjulet till löpa »med imaste fart». Men just i samma stunden hörde såg-folket någonting ilskefullt skratta ur skogen långt ner i Tjuls-hagen; och nu visste nog hvar och en att det var Lauhage-bysen igen som spelat dem sprattet. - I närheten af Lauhagen i Walde-hage finnes en räfgrop, derifrån vid Helgerna, särdeles vid Jul, höras förfärligt hemska rop, hvilka man också tillskrifver nämnde Byse. I trakten der, på Sockne-vägen mellan Eskelhem och Sanda, kom en gång en Bonde ridandes, och fick då höra i sjelfva »qvie-minne», der skogs-»qviorna» komma ut på stora landsvägen, ett uthållande ohyggeligt läte, hvarvid Bonden, som var vid godt »umhör», tillsporde spöket: »Gala när du blir Gast!» — Men i detsamma fick hästen ett så våldsamt slag att han »signade ner», och Bonden följde med i backen. Då blef Bonden förskräckt: men sedan han länge och väl sysslat med hästen, fick han ändtligen honom igen på benen och fick så leda honom i gård. Men efter troll-skottet fick hästen ett styggt sår, som alldrig blef till fullo läkt. Åter igen visade sig samma Byse, eller som andra tro, en Gubbe från Snögrinde som stått i förbund med den onde i lifstiden, för en Bonde, som ridandes återvände från Robbjens-qvarn i Klinte. Bonden red stora vägen fram förbi Böndars i kol-mörkret, hvarför han från qvarnen medtagit ett stort tjärveds-bloss, som han lyste sig med. När han nu var ungefär vid Snögrinde, kom han på landsvägen i möte med ett sädes-lass, draget, såsom han i börjat tyckte, af ett par stora svarta oxar, hvilka dock snart förminskades till ett par små råttor för lasset; men någon menniska såg han ej till. Bonden, som nu kunde förstå att det ej stod rätt till, tände just som han var jemnsides med lasset på detsamma med tjärveds-blosset, och red sedan allt hvad han orkade hem, stälde hästen i stallet och skyndade in i stugan. Men knapt var Bonden väl inkommen förr än han hörde ett förfärligt dån ute på gården. Ingen vågade sig [ut]; utan man fruktade för säkert att alla kreaturen skulle blifva förderfvade om natten, hvilket man dock andra dagen fick se icke hade händt, emedan Bonden vid hemkomsten om qvällen hade haft så mycket sans att han ej förgätit »slå kors för stallsdörren». — Slut. J. Roswall, f. 1867. Skollärare i Sanda. [Före titeln står]: »Bysar» äro sådana, som »suri (svurit) jård till sig». L. Utbunge.
Maru
Det säges, att det finnes vissa olyckligt skapade menniskor (maror), som utan att sjelfva veta af det, under nätterna i sömnen plåga andra menniskor eller djur. — Kännetecknen på sådane menniskor är, att de hafva en svans, och att de, utom på denna och hufvudet, icke hafva någon hårväxt. Marorna kunna antaga hvilken skepnad som helst ; och då maran rider någon stoppar hon svansen uti munnen på sitt offer, hvarigenom detta blir mållöst, och ansätter det så hårdt att det icke kan röra en lem. Äfven då någon ligger och i sömnen framslöddrar otydliga ord, tros den ridas af maran. — I alla fall hjelper allenast att 3 gånger ropa den plågade vid sitt dop-namn, då han vaknar och slipper maran. — Då en Bonde en afton med sina drängar gick ut i stallet för att syssla, stod den ena hästen der och svettades så att vattnet flöt af honom och var »ambdenes» (modfäld). Men Bonden, som anade hvad som fattades kreaturet, såg nu närmare efter, och fann slutligen en stoppnål sitta i hästens bringa. Han tog då ut denna nål och ställde den med ögat nedåt i gödselhögen natten öfver. Och då de om morgonen kommo ut, stod »astu-mor» (grannhustrun) på hufvudet i gödselhögen! Ty då solen gick opp; måste hon förvandla sig. - En skomakare arbetade engång hos en Bonde, Och som de hade brådtom, så suto de oppe och sydde långt fram på natten. Bäst de suto, steg Husbonden opp ur sängen, der han låg vid sin hustru, och började så naken han var gå fram öfver golfvet åt dörren. Skomakaren, som då såg att Far ej var vaken och att det ej stod rätt till med honom, tog lästen, som han just hade i handen, och gaf dermed Bonden ett dugtigt slag bak till. — Bonden vaknade genast och utropade i sin glädje: »Tack skall I ha för det, Mäster ! för nu slipper jag gå så om nätterna.» Husbonden var nemligen en mara. — Slut. C. N. Carlsson. [I marg. vid. 24. Maru står]: Då man drömmer att man springer för någonting, så rider just »mani» en. O. Fr. H. Om man låter en katt ligga i vaggan hos ett barn, som är »hedning» (o-christnadt), så blir barnet mara, d.v.s. när barnet blir större anfäktar det dem det tänker på, ligger sjelft och våndas i sömnen mellan kl. 12-3, och sofver så hårdt, att man kan göra vid det hvad man vill, n.b. blott man ej ropar det vid namn. — Det onda kan dock hjelpas om man förmår binda barnet till händer och fötter, sedan det är insomnadt, att det ej kan göra sig löst — hvilket fordrar starka tåg. —; ty när »skårkorna» komma, kan barnet så arbeta att svulster och stora blod-»bader» (blod-sprängdt ställe, valk) synas der tåget varit ombundet. — Den, som är Mara, har intet hår under armarna eller eljest på kroppen, undantagandes hufvudet. — De, som plågas af maran, kunna stundom visa henne bort på ett träd eller något annat. J. P. Enderberg.
Hvirfvel-vindar
Man tror att hvirfvel-vindar eller väder-hvirflar åstadkommas och bestå af onda andar och Troll-packor, som stå inne i dem, hvarför de anses för mycket farliga. För att bevara sig från det onda, skall man vid hvirfvel-vindens eller orkanens förbifart »slå kors för bröstet» samt i detsamma man »ger en vink» åt hvirfvel-vinden, utsäga ordet: »svinlort!» då det onda ej har någon makt att skada en menniska. — Eller säger man: »Tvi, tvi far in i svin-lorten!» — En Sjöman förbifors engång på landet af en väder-hvirfvel; och derför att det onda ej skulle skada honom, »gaf han en vink». Men för mera säkerhets skull, kastade han en »slögder (tälj-)knif» in i hvirfveln, hvilken förde knifven med sig bort. — Någon tid derefter gjorde han som sjöman en resa till Finnland, hvarest han engång kom in på ett ställe och begärde att få köpa sig mat; det han ock fick, och bordet blef dukat. Men då låg hans förlorade slögder-knif till hans förundran jemte tallricken! och han blef nu med detsamma af värdinnan tillfrågad om han kände igen knifven? Sjöman tordes ej neka dertill; men han erhöll dock ej något straff för det han kastat knifven in i hvirfvel-vinden, utan endast en varning att icke göra så en annan gång, ty då finge han bo trångt för det. — Och dermed så visade värdinnan honom ärret efter knifven i sin arm! — Slut. C. N. Carlsson. [I marg. står]: När Väder-hvirflar synas tror man att de »Små under jorden» flytta. A. Th. Snöbom. När de »Små under jorden» flytta, blir det hvirfvel-vindar, då man ser huru säden hvirflar sig i hop och träden böja sig. Kommer någon i den, får han ondt i hufvudet eller blir galen. — På marken, der de stigit upp, synes en ring eller en mörk fläck. J. P. Enderberg.
Hvirfvel-vindar
Man tror att hvirfvel-vindar eller väder-hvirflar åstadkommas och bestå af onda andar och Troll-packor, som stå inne i dem, hvarför de anses för mycket farliga. För att bevara sig från det onda, skall man vid hvirfvel-vindens eller orkanens förbifart »slå kors för bröstet» samt i detsamma man »ger en vink» åt hvirfvel-vinden, utsäga ordet: »svinlort!» då det onda ej har någon makt att skada en menniska. — Eller säger man: »Tvi, tvi far in i svin-lorten!» — En Sjöman förbifors engång på landet af en väder-hvirfvel; och derför att det onda ej skulle skada honom, »gaf han en vink». Men för mera säkerhets skull, kastade han en »slögder (tälj-)knif» in i hvirfveln, hvilken förde knifven med sig bort. — Någon tid derefter gjorde han som sjöman en resa till Finnland, hvarest han engång kom in på ett ställe och begärde att få köpa sig mat; det han ock fick, och bordet blef dukat. Men då låg hans förlorade slögder-knif till hans förundran jemte tallricken! och han blef nu med detsamma af värdinnan tillfrågad om han kände igen knifven? Sjöman tordes ej neka dertill; men han erhöll dock ej något straff för det han kastat knifven in i hvirfvel-vinden, utan endast en varning att icke göra så en annan gång, ty då finge han bo trångt för det. — Och dermed så visade värdinnan honom ärret efter knifven i sin arm! — Slut. C. N. Carlsson. [I marg. står]: När Väder-hvirflar synas tror man att de »Små under jorden» flytta. A. Th. Snöbom. När de »Små under jorden» flytta, blir det hvirfvel-vindar, då man ser huru säden hvirflar sig i hop och träden böja sig. Kommer någon i den, får han ondt i hufvudet eller blir galen. — På marken, der de stigit upp, synes en ring eller en mörk fläck. J. P. Enderberg.