Dör en hustru, som väl blifvit förlöst, men ej kyrko-tagen, då blir hon »haiden-gast»; men, dör hon oförlöst, blir hon det ej. — Kommer haiden-gasten efter någon, så blir man räddad om man hinner komma öfver nio »tunar» (gärdsgårdar): eljest blir man gast-gripen och dör straxt. P. Ronander. L. O. K.
Originaluppteckning nedskriven för hand under 1800- eller 1900-talet ur Isofs samlingar.
Det var en gång en ung konung, som mycket undrade derpå om en qvinna på engång kunde framföda 12 barn till verlden. Då alla på slottet betviflade möjligheten deraf, gaf konungen sig ut på långa resor för att få visshet i saken. Slutligen korn den unge konungen härunder ner i en stor skog, och der fick han höra en så ljuflig musik. Han gick närmare och fick då se att det var en fattig herde-flicka, som satt utanför en liten stuga bland sina får och spelade så vackert. Då frågade konungen henne: om hon trodde att de[t] vore möjligt att en qvinna på engång kunde framföda 12 barn? Flickan svarade då, att för Gud vore ingenting omöjligt! Konungen blef så nöjd med svaret och tyckte redan så mycket om den sköna jungfrun, att han genast ville taga henne med sig till slottet och göra henne till sin gemål. Hennes far, som nu kom ut ur stugan, bad att han skulle få behålla sin enda dotter; men det hjelpte inte, ehuru gubben föll på sina bara knän: Konungen gaf honom en stor summa pengar, och tog flickan med sig till slottet som snart blef hans gemål. Emellertid måste konungen snart derefter resa bort i krig, der han var ett rundt år; och under tiden framfödde den unga Drottningen förunderligen 12 barn på en gång, sex prinsar och sex princessor, hvarom hon genast i sin hjertans glädje skref till konungen. Men konungens mor, som var en elak qvinna, beskänkte den hofmannen, som skulle framföra brefvet derom, med vin, hvarunder hon narrade från honom brefvet, och skref om det sålunda: »att drottningen födt konungen 12 hundvalpar!» Konungen blef både bestört och förtörnad, skref tillbaka och befallde »att Drottningen med de 12 hundvalparna skulle brännas på bål!» Den gamla elaka Drottningen fick nu sin onda vilja fram. Men en kammarfru, som var den unga olyckliga Drottningen särdeles trogen, satt unga Drottningen med alla hennes tolf barn i en båt, gaf dem mat med sig och sköt båten från landet. Sedan klädde hon sj elf ut sig till den olyckliga Drottningen, tog 12 linde-barn som hon gjort af lappar, steg på bålet och lät uppbränna sig. Emellertid for den olyckliga unga Drottningen med sina 12 små barn omkring på vågorna, och landade slutligen vid en vild obebodd ö, som var full med allehanda odjur, lejon, ormar och drakar; men der fanns ock rikl. med ätbara bär, örter och frukter, och horniga rhenar. Mot aftonen gick unga Drottningen med alla sina 12 små barn långt ned under jorden i en lejona-kula. Här, tänkte hon, skall snart det hemkommande lejonet rifva i hjäl mig med mina 12 små olyckliga barn, och sålunda befria mig från mitt elände. Men lejonet, som snart kom hem, var tvertom vänligt och beskedligt, hopsläpade torra löf till en mjuk bädd åt dem, jagade rhen-kor dit, som Drottningen fick mjölka till barnen, och visade en ömhet mot de olyckliga liksom det varit en god och klok människa. I lejonakulan förblef Drottningen i sex år. Men då [blef] hon alltmer ledsen vid detta vilda lefnads-sätt; och en vacker dag skickade hon alla sina sex söner opp ur kulan för skaffa sig och barnen någon utgång och räddning. Men genom gamla Drottningens trollmakt, blefvo gossarna, så snart de kommo under bar himmel, genast omskapade till korpar, som nu idkeligen flögo med rop och ängsligt skrik omkring nedgången till lejona-kulan. Den olyckliga Drottningen blef då fasligt hjertängslig; men skickade i alla fall snart derpå äfven opp i dagsljuset sina sex döttrar. Men öfver dessa hade den gamla Troll-drottningen ingen makt. Utan dessa råkade i skogen en gubbe, som gaf dem tolf guld-kedjor och åt modren ett vackert »spel-verk», som hon skulle spela på när barnen dansade omkring henne. Men af guldkedjorna skulle Princessorna genast taga hvar sin på halsen; och när de sex förtrollade korparna om morgonen kommo flygande och skrikande omkring lejona-kulan, skulle hvar och en af Princessorna kasta hvar och en sin kedja om halsen på en af korparna, då de genast åter skulle bli förvandlade till Prinsar igen. Gubben sade vidare, att Drottningen skulle passa på när lejonet vore borta, gå till stranden, der en båt fanns, och låta båten drifva hvart han ville. Så gick det ock: korparne blefvo riktigt åter förvandlade till Prinsar, och de gåfvo sig alla tretton från ön i båten. Men de hade icke så väl kommit ut ett stycke från stranden, så kom lejonet uppretadt springande efter, kastade sig i vattnen, höll på att hinna båten, men sjönk slutligen. Ändtligen kom båten i land, der den olyckliga Drottningens man, konungen, regerade, och der han samma afton skulle stå brudgum. Drottningen gick då med sina 12 barn opp till slottet, och bad att hon öfver natten skulle få härberge der för sig och sina 12 barn nere i en kammare på slottsgården. Der tog nu den olyckliga drottningen fram sitt spel, och spelade så vackert för sina tolf barn, som dansade omkring henne. Detta var så vackert och rörande att påse, att det lockade dit en stor del af hoffolket, och att det slutligen [blef] framfördt till konungen, som nu gick ner för att se på, då han till sin stora förskräckelse igenkände sin arma Drottning och kunde nu veta att de[t] var hans egna 12 barn som der dansade ikring henne. Dock en stund trodde han ännu att det var hennes vålnad eller »spökelse». Men den olyckliga Drottningen sprang fram, tog konungen i famn, och sade att hon vore riktigt lefvande och hans trogna gemål, att hon utstått oändliga lidande och i sex år varit i en lejona-kula. Konungen, innerligen glad, tog då sin kära Drottning opp i slottet, öfvergaf den tillämnade Bruden, och höll der ånyo ett ståtligt bröllop med sin kära Drottning. Men allt detta visste icke den gamla elaka trolldrottningen af; utan, då konungen vid högtidsbordet frågade henne hvad straff den skulle ha' som velat att 13 oskyldiga lif skulle gå i döden, så svarade hon käckt: att först rullas i tjära och sen i fjäder, derefter kastas i spiketunnan in, och att så i en lång backe köras ihjäl efter ett par vilda hästar. »Ja», sade konungen, »då har Ni också afsagt Er egen dom, den I ock för eder elakhet mot min oskyldiga Drottning och hennes barn genast måste undergå» — och dervid blef det. Konungen lefde sedan med sin sköna Drottning och 12 barn många lyckliga år. — Slut. Anna Maja Holstein.
Det var en gång ett konungarike, hvaruti genom stora krig folket var så utödt, att konungen, som hade tolf söner och tolf döttrar, befalde sina tolf söner att gifta sig med hvar sin syster. Alla fogade sig i konungens vilja, utom en af Prinsarne, som inte alls ville gå in derpå, utan begärde att få ut sitt arf, och så taga en af sina systrar med sig, förströ sin sorg öfver Fadrens vrede och söka sig sin lycka i verlden. Sålunda gaf sig nu Prinsen ut på resor med sin syster; men snart hade han förtärt alla sina pengar och hela sitt arf, derefter måste han sälja bort sin granna vagn, slutligen sina hästar med och gå till fots. Efter långt gående kommo de i en stor skog, der Princessan, trött som en sten, lade sig ned under1 ett träd. Men just i detsamma såg Prinsen ett lyse långt bort i skogen, dit han ville gå medan systern sof och se hvem som der bodde. Men för det att han skulle hitta tillbaka till systern, så strödde han löf för sig på vägen. När han nu kom fram till huset och skulle gå in, råkade han en skön jungfru, som sade att der bodde sju Röfvare, att hon vore en af dem bortröfvad Princessa, och att hon trodde att de ovillkorligen skulle slå ihjäl honom, om de vid hemkomsten fingo se honom der. Men då hon fick höra hans öden och fick veta att han var en Prins, så rådde hon honom att han skulle ge sig ut såsom röfvare och föreslå dem kamratskap; till bevis skulle han uppvisa sin klocka, den han skulle säga sig hafva röfvat af en resande. Den bortröfvade Princessan dukade nu bordet för de sju röfvarena och Prinsen, satte en vinflaska på bordet för hvar och en af dem, men i Prinsens flaska blandade hon hälften vatten på det att han ej skulle blifva skänkt. Röfvarena kommo nu snart hem, blefvo i början onda för det främmande besök under deras frånvaro; men, då Prinsen skröt af sina röfvare-dater, togo de honom snart opp i kamratskapet, satte sig till bords och drucko sig så fulla af vinet — men Prinsen aktade sig väl. När nu röfvarena somnade, tog Prinsen vackert pistolerna ur deras bälten och sköt dem alla ihjäl, såsom den bortröfvade Princessan hade sagt honom; och så störtade de dem alla ned i en källare under stugugolfvet. Då lät Prinsen den bortröfvade Prinsessan taga så mycket guld och silfver hon behagade ur röfvare-huset och förhjelpte henne på vägen till hennes faders konunga-rike. Om morgonen derpå gick nu Prinsen bort till sin syster, som ännu låg och sof under trädet, och, utan att berätta sitt blodiga äfventyr, förde han henne till röfvare-huset, der de skulle bo tillsammans. Då Prinsen en dag var ute på jagt i skogen, och Princessan ensam hemma och hushållade, öppnade hon af nyfikenhet luckan i golfvet, och fick då se de der nedstörtade röfvarena. Men en af dem, som var en vacker yngling, hade åter qvicknat till lif, bekände ej att han var någon röfvare, utan påstod att han bland de andra oskyldigt blifvit sargad och sårad af Prinsen. De blefvo snart kära i hvarandra, och kommo så öfverens att de skulle dölja allt för hennes bror, Prinsen, utan [!] skulle den unga Röfvaren ge sig ut för en resande som händelsevis kommit till skogshuset. Då nu Prinsen kom hem, bad systern honom att han skulle gå till en lejonkula i skogen och få sig lejona-mjölk, för att dermed bota den sjuke främlingen, hvilken Prinsen icke mera igenkände för en af de sju röfvarena. Men deras rätta mening var att lejoninnan skulle rifva ihjäl Prinsen. När denne nu kom till lejonkulan, sade lejoninnan honom att han vore en Prins och att hans falska syster och hennes käraste den förklädde röfvaren, hoppades att han skulle blifva ihjälrifven i lejonkulan, och att de eljest också skulle vilja förgöra honom. Lejoninnan gaf nu Prinsen lejonmjölken och tillika en pipa. Och när han komme i någon nöd, så skulle han bara blåsa i pipan, då genast ett fyrfotadt djur, som hette Lasse, skulle komma och hjelpa honom. När nu de sågo att Prinsen kom oskadad hem, så begagnade de sig icke af mjölken, ty den unge röfvaren var nu redan frisk; utan funderade de huru de på annat sätt skulle förgöra Prinsen. De kommo då öfverens om att de skulle skicka Prinsen till en björn-håla efter mjölk till Princessan, som nu vore sjuk. Men det gick Prinsen lika lyckligt hos Björninnan, som sade honom, att hans syster ville, när han kom hem, under lek binda hans händer med guldtrådar och sedan kasta honom i en brinnande ugn. Björninnan gaf honom ock en pipa, som han, då. han komme i nöd, skulle blåsa uti, då genast ett fyrfotadt djur, som hette Pelle, skulle framkomma och hjelpa honom. När nu Prinsen kom hem, sade systern, att de nu skulle leka såsom i deras barndom och binda hans händer med guldtrådar. Prinsen, som ej fruktade utgången, lät henne under leken binda sig, då hon med detsamma frä[c]kt sade att han skulle kastas i en brinnande ugn, som den unga röfvaren emellertid lagat i ordning. Då bad Prinsen sin grymma syster, att han först under bar himmel skulle få göra sin bön: det han ock fick. Bara han kom ut, strök han guldringarne af händerna, blåste i begge piporna, och genast ditkommo Lasse och Pelle, af hvilka Lasse tog och dansade med Princessan tills hon dog, och Pelle tog och dansade den unge röfvaren till döds på samma sätt. Nu tog Prinsen guld och silfver och allt röfvare-gods med sig ur röfvare-kulan, och öfvergaf den fasliga skogen — — Anna Maja Holstein.
Det var en gång en fattig, fattig torpare, som hade 14 barn; och när nu hustrun föll i den 15de barnsängen, voro de så utfattiga, att de inte hade råd att få det döpt, engång. Just i detsamma kom en förnäm Fru åkandes der förbi, steg in i den låga stugan och fick höra folkets nöd som bodde der. Men denna Fru var en elak Trollkärring, som på sitt slott hade förvandlat sin egen man till en fyrhornig Getbock och stängt in honom i en kammare. Trollqvinnan erbjöd sig nu att ta' emot det lilla barnet, som var en flicka, och uppfostra det såsom sin egen dotter. Hon fick det ock; och kallade flickan, som, var oändl. liten och vacker för »Sulenda». Der på troll-slottet fick Sulenda allt hvad hon önskade sig, mådde väl och var klädd såsom den raraste Princessa, och kallade Troll-frun för mamma. När nu trollfrun en dag skulle fara bort, sade hon till sin fosterdotter: »Sulenda lilla, du har här allt hvad du kan önska dig, du får fritt gå öfverallt i slotts-rummen; men denna kammardörren får du alls icke öppna, för då blir du olyckelig!» Och derpå reste troll-qvinnan bort. Men Sulenda kunde ej hålla sig från att öppna kammardörren, hvarvid en förfärlig fyrhornig get-bock kom utspringandes stötte kull den uppskrämda Sulenda, som ville hindra honom, och försvann. Genast kom den uppbragta Troll-qvinnan hem, och sade att Sulenda nu alldeles förtörnat henne, och att hon nu skulle få sitt välförtjenta straff: »Och nu skall du få välja emellan 2ne straff: antingen skall du bli den Fulaste och få bli qvar här i slottet som förut; eller bli den vackraste qvinna, få hafva de vackraste kläder, men i all din tid förblifva mållös, och sedan gå bort i den villande skogen!» Sulenda blef då fasligt bedröfvad; men sade slutligen: »Söta Mamma, då väljer jag helst att vara den vackraste!» Och måste hon nu genast gifva sig till skogs. När hon gått der länge och väl, så började de[t] mörkna, och hon klef opp i ett högt träd. Ännu om morgonen satt hon der. Men i närheten var ett kongligt slott, och under trädet var en spegelklar källa, dit Hofbetjenterna hvarje morgon gingo för att hämta vatten. När nu en Hofbetjent kom, så fick [han] i källan se ett så förunderligen vackert »gen-sken», att han stadnade der långa stunden; ty han förstod [icke] att se opp i trädet. Då blef en annan betjent skickad efter honom; och nu gick det denne sammaledes — och så äfven med den tredje hofbetjenten. Slutligen kom Konungen sjelf dit ned; och han hade ändtligen så mycket förstånd att han såg upp i trädet, der han fick se den undersköna Sulenda Lilla, som satt der och log mot honom. Konungen lät nu breda silkes-bolstrar under trädet, och vackert taga henne ner. Konungen blef snart alldeles intagen af hennes skönhet och kär uti henne. Men han förundrade sig ej litet, och blef hjertans bedröfvad att hon ej svarade på hans frågor, och han kunde nu förstå att hon var mållös; men i alla fall förde han henne med sig till slottet, och gjorde henne innan kort till sin gemål. När nu Sulenda, som alltjemt var mållös, fick sitt första barn, och hofdamerna om natten vakade hos drottningen, blef »sömn kastad öfver dem», så att de alla somnade. Då kom troll-qvinnan till Sulenda och sade: »God afton, Sulenda lilla, har du fått dig en liten Son?» »Ja», svarade Sulenda, som nu fick talgåfvan åter, »ja, söta Mama.» »Får jag nu din son af dig?» »Ja, söta Mamma!» — — och så tog hon barnet af henne och for sin väg. Alla som vakat saknade genast barnet, och konungen blef fasligt bedröfvad; men han älskade henne ändå. Nästa år fick Sulenda åter ett barn, och det gick på samma sätt; och på samma vis 3dje året med då Sulenda föll i barnsäng. Då blef konungen vred, trodde att hon vore en led troll-packa, som förgjort alla sina små barn och dömde henne att brännas på bålet. När nu Sulenda var utförd och redan satt på bålet, kom trollqvinnan farandes och frågade: henne: »God dag, Sulenda Lilla!» »Tack, söta Mamma.» »Hvad vill man nu göra dig, Sulenda Lilla?» »Man vill bränna mig, söta Mamma!» Nu framtog troll-qvinnan hennes tre små barn och sade: »Här äro dina barn; du har nu utstått ditt straff, lef nu lycklig i många år med din man, konungen.» Det drottning Sulenda ock gjorde till konungens och hela folkets stora glädje. — Slut. Anna Maja Holstein.