Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Växttiden. Jordbruk. ULMA M 22
Det vet jag att de gamle hade för sig att en inte skulle köra ut gödsel, gräva i gödselhögen eller bry sig om gödseln något mellan jul och ny- år. Det skulle inte vara bra för det som skulle växa. Om rågen gick sent i ax blev det dåligt år. På slutet växer havren bäst. Till att börja med "står han i sta." Vid midsommar "stod han i sta". Då var "järnnätterna", tre nätter före och tre nätter efter midsommar. Man var rädd för frost.
Bondhustrun som gick igen
En Hustru vid Bols i [Havdhem] dog i barnsäng, och hennes barn dog straxt derefter, så att det blef begrafvet med Modren i samma kista. — Men hvar natt gick den döda hustrun hem, hade barnet på sin arm, och lade [det] alltid på sten-bänken i fönstersmygen, der hon lade barnet på mannens ena byxlår och vikte det andra öfver den lille döde. Sedan gick hon alltid till spisen och gjorde eld opp, och gick sedan och anstaltade mycket i sängen, der Bonden hennes man låg: allt detta såg man; men ingen kunde begripa det, minst den dödas bestyr i sängen. Många kunniga personer försökte att drifva bort henne; men förgäfves! Slutligen hade Bonden redan åter förlofvat sig och låg med sin fästeqvinna i sängen, då en gammal finne-gubbe, som begärt hus för natten, satt och hvilade på en stol vid spisen. — Bäst det var, klockan 12 om natten, kom hon, lade sitt barn på bänken och gick till spisen: då frågade finn-gubben: »Hvad i Jesu namn! skall du göra här?» Då svarade den döda med mycket dåf röst: »Dä kunde I ha' sagt förr, så hade jag sluppe u gat!» — »Nå, hvad går du då för?» frågade finn-gubben. »Jo», sade hon, »under sängen der i Bonden ligger äro dubbla bottnar, och der har jag 'försatt' en ask med gullringar, och dem skall jag dela ut.» Och nu nämnde vidare den döda dem vid namn som skulle ha' ringarna; och der med försvann hon, och syntes alldrig mer till i gården. O. Fr. Hartman.
»Thomasse-folken» och »Ikornen»
»Thomasse» i Ganthem blefvo spådde att de »körde med hjul-nafven öfver gods». — De hade derefter »augu gildt mä' si'» öfver allt, för att upptäcka hvarest godset låg. — Ändtligen trodde de sig veta hvar skatten låg; då de genast en hel natt voro däri att gräfva efter den. Men då de redan sågo godset glindra mellan stenarna, kom der en »äikånn» (ekorre), som hoppade kring dem: denne narrade slutligen alla »folken» att löpa efter sig; och när de kommo tillbaka, var godset borta. O. Fr. H[artman].
Österby Jos och Heideby-Per
Tvenne Gubbar, österby-Jos och Heideby-Per i Kräklingbo skulle engång tillsammans gräfva skatt i en ättebacke vid Heideby, som ligger närmast intill det troll-digra Thorsburgen. Gubbarna hade kommit öfverens om att de skulle tiga under gräfningen; och de hade redan kommit så vida att de med spaden vidrörde sten-kistan, som var gjord af kantsatte kalkflisor med sin täcksten. Då skulle Heideby-Gubben med foten skrapa mullen bättre af täckstenen; men skrillade dervid, och kände straxt en stor värk i låret, men teg dock. Under tiden syntes mycket »häst-folk» fara dem tätt förbi liksom genom luften ned åt skogen, i alldrastörsta il och brådska; men de brydde sig ej derom, utan bara gräfde att få opp skatten. Men slutligen kom ett troll, ridande på en getbock, som sprang på tre ben, och frågade dem om de ej sett något folk fara der fram. Då kunde ej österby-Jos längre hålla sig, utan svarade: »Ja, hämtar du dem, har jag lust att se!» och med detsamma blef Jos vid österbys blind för all sin tid; liksom Heide-Gubben jämväl för alltid vardt hallt. — Emellertid öppnade de nu täckstenen, och funno en stor skatt af guld och silfver derunder; och de blefvo begge derefter rika karlar, hvilket ännu fortfar vid österby. Af silfret skänkte de den stora kalken, som ännu fins i Kräklingbo kyrka. L. P. Hannell, Heideby i Kräklingbo.
Thorsborgs-skatten
På Thorsborgen finnes skrifvet i berget: »jär ligger skattar mäinä äisä langt u ukä bradt!» (= (som) tömmar långt och (såsom) ett ok bredt). — Men sällan och alldrig får någon menniska reda på stället; och lyckas någon derutinnan, kan man omöjligen sedan återfinna det. O. Fr. Hartman.
Den fattige Bondens enda ko.1
Tvenne Bönder bodde i samma by; den ena var fattig och den andre rik. Slutligen måste den fattige Bonden slagta sin enda ko, och gick så på torget med huden, för hvilken han gerna ville ha en skopa silfverpengar. Folket skrattade åt honom, men slutligen kom en man till den Fattige Bonden och frågade: »Hvad vill du ha för din ko-hud?» »En skopa silfverpengar», svarade Bonden. »Det går jag in på», sade den förre, »men du skall bära huden till mig.» Och nu följde Bonden den okände mannen, och snart tyckte han, att »jorden var långt öfver honom», ty det var Necken sjelf som han handlat med; och han var nere i hafvet i hans granna sal. Nå, den Fattige Bonden fick sin betalning af Necken, och kom ock lyckligen ur hafvet hem igen. Nu ville den fattige Bonden se om Necken mätt rätt åt honom; hvarföre han lånte mål-kärl hos den Rike Bonden. Men när kärlet sändes tillbaka, hände att en silfverpenning fastnat i en nåt, och detta fick den rike och snåle Bonden se; hvarför han frågade den Fattige Bonden hvarifrån han fått så mycket pengar. Den Fattige Bonden talade nu om allt uppriktigt för den Rike Bonden; och denne slagtade genast alla sina kräk, för att bli ordentligt tvär-rik, och förde med sig alla hudarna på torget, der han bjöd ut dem för en skopa silfver-penningar stycket. Men alla menniskor grinade åt honom; och då han stått på torget hela dagen fåfäng såsom en narr, återvände han skamflat hem; och nu, ko-lös, blef han snart utfattig. Men den förr fattige Bonden var och blef rik och välmående all sin tid. C. Cederlund.
Trollen i Bara-berg och Store Kisse
Närmast Bara-berg var folket ofta oroadt af alla de stygga troll och Backe-rå som huserade i Berget. En Bonde, Ole Pehrson, var i synnerhet i en viss kammare i gården mycket oroad af Trollen, så att ingen meniska vågade ligga natten öfver der i kammaren. - Kom så en qväll till Bondens gård en resande som medförde åtskilliga djur att visa - bland andra en Björn -, och begärde natt-qvartér af Ole Pehrson. - Denne nekade och sade den resande att ha ej hade något sägställe till öfvers, utom i den der kammaren, det det ständigt spökade. Men Djur-föraren sade sig ej frukta sådant; utan lade sig om aftonen i god ro, men med sin björn jemte sig. Wid midnatt kom ett troll in i kammaren med ett mennisko-lår i handen, blåste opp eld i spisen och stekte sedan detta. Djurföraren låtsade ingen ting; men då fläsk-lukten kändes, sprang Björnen opp och lade sin ena arm på den ohyggliga steken. Trollet ropade då: "Sjas, Kisse!" Björnen gnällde till och kröp undan; men åter så lade han ramen dit andra gången, och drog sig äfven då murrande undan, när trollet ropte "sjas!" Men vid tredje besöket, vek ej Björnen för Trollet, utan började de nu begge att slåss, länge och väl, tills slutligen Trollet måste fly på dörr med stort larm och rop. En tid derefter gick Bonden och plöjde i sin åker vid Bara-berg, då trollen frågade: "Har Ole Pehrson ännu den store Kisse!" - "Jo", svarade Bonden; "och nu har hon 'kisslat' och fått sju ungar!" - Då flydde trollen och syntes alldrig mera i Bondens gård.
Skatt i Helvig
En Bonde i Helvig, som hade trenne söner, var, åtföljd af desse, med sin hund på jagt i skogen. Sönerna sågo då något glindra i en »stenkalm». Han kallade då hunden till sig och skickade genast sönerna hem efter hackor och spadar. — När de då snart under sträng tystnad och med största ifver gräfde efter skatten, hörde man plötsligt en stor karret köra in på Bondens gård, men alla tego och gräfde; men om en stund hörde de hunden drifva för full hals. Bonden ville dock ej förlora skatten genom att yttra ett ord, utan blott genom att »myssla» (hvissla) kalla jagt-hunden tillbaka ur j agten, ty han såg redan guldpengarna ligga uppstaplade i gropen; men, med det samma, sjönk skatten för evigt ner i djupet. Carl Sundahl.
Kasst-stain, Kämpe-stain
Uti en äng vid Bönders i Klinte ligger en Sten, till storlek och skapnad såsom en kornstack. Den är af en jätte ditkastad från Lilla Carlsö för att slå ned Klinte kyrka; men den förfelade dock sitt mål.
Trollen i Bara-berg och Store Kisse
Närmast Bara-berg var folket ofta oroadt af alla de stygga troll och Backe-rå som huserade i Berget. En Bonde, Ole Pehrson, var i synnerhet i en viss kammare i gården mycket oroad af Trollen, så att ingen meniska vågade ligga natten öfver der i kammaren. — Kom så en qväll till Bondens Gård en resande som medförde åtskilliga djur att visa — bland andra en Björn —, och begärde natt-qvarter af Ole Pehrson. — Denne nekade och sade den resande att han ej hade något sängställe till öfvers, utom i den der kammaren, der det ständigt spökade. Men Djur-föraren sade sig ej frukta sådant; utan lade sig om aftonen i god ro, men med sin björn jemte sig. Wid midnatt kom ett troll in i kammaren med ett mennisko-lår i handen, blåste opp eld i spisen och stekte sedan detta. Djurföraren låtsade ingen ting; men då fläsk-lukten kändes, sprang Björnen opp och lade sin ena ram på den ohyggliga steken. Trollet ropte då: »Sjas, Kisse!» Björnen gnällde till och kröp undan; men åter så lade han ramen dit andra gången, och drog sig äfven då murrande undan, när trollet ropte »sjas!» Men vid tredje besöket, vek ej Björnen för Trollet, utan började de nu begge att slåss, länge och väl, tills slutligen Trollet måste fly på dörr med stort larm och rop. En tid derefter gick Bonden och plöjde i sin åker vid Bara-berg, då Trollen frågade: »Har Ole Pehrson ännu den store Kisse!» — »jo», svarade Bonden; »och nu har hon 'kisslat' och fått sju ungar!» — Då flydde trollen och syntes alldrig mera i Bondens gård. L. P. Hannell.
Blå handskar och Häste-ben
En gosse gick ned i marken att släppa hästarna; och då fick han se en gammal Gubbe, som gick och hängde upp en stor mängd Häste-ben på enes-buskarna, och deribland äfven ett par blåa Handskar. — Gossen bad då Gubben vackert: »Krä gode, Guffar ! gif mig isse handskar; — jag är fattig och har ej råd köpa mig några!» — Gubben skrattade åt honom derför att han kallade honom Guffar ; men grinade dervid så illa, att gossen förskräckt tog till fötterna. Hemkommen bad han pigorna gå ned uti hagen så kunde de få tillräckligt med »Kyt-bain» till »konar» som en Gubbe gick och hängde upp der. Men då de ej ville tro honom, såg han sjelf efter på samma ställe, då han sednare på qvällen gick dit efter hästarna igen, och fann der tvenne silfver-pokaler för sin räkning, der handskarna hade hängt. — Men Bonden, den gossen tjente hos, var snål, och han tog den ena pokalen från den fattige tjenaren; men om natten blef det ett så fasligt oväsende i gården — förmodligen af trollet, som gifvit Gossen pokalen —, att Bonden måtte lofva gossen få sin pokal igen. Men snålheten bedrog visheten: och Bonden gaf ej gossen igen sin pokal. Då blef det om natten ett än hiskligare lefverne af Trollet i gården: och nu fick gossen verkligen igen sin pokal; ty Bonden tordes ej afvakta Trollets tredje påhelsning. O. Fr. Hartman.
Den halfva Huden
Då en Skomakare från Alskog reste till Wisby, såg han på Sjonhemvägen en half hud hänga på »tunen». — Skomakaren tyckte väl att huden vore grann och präktig att äga; men han anade att det säkert »vore något galet», hvarför han ej engång steg af vagnen. Bara han vände på hufvudet var huden försvunnen: säkert ett »Trull», som ville narra Skomakaren att lägga huden på vagnen, då det fått åka. O. Fr. Hartman.
Trullet under vagns-axeln
En Bonde vid Ängmans i Gammelgarn reste en natt förbi Kräklingbo kyrka, då han fick trull på vagnen. Men då Bonden kört ett stycke, sade han till trullet: »Nå, nu har du åkt ett stycke, nu måste du sjelf bära ett stycke !» och dermed så tog han ett hjul af och lade det i vagnen, då trullet måste lunka under vagns-axeln, och det ändå hem till Äng-mans. Under hela natten fick trullet stå under vagnen. När då »Ängmandar» om morgonen kom ut på gården, stod en »ene-stabbe» under vagns-axeln, då han sade till trullet: »Nu skall du få slippa, men du får alldrig göra någon något ondt.» Dermed släppte Bonden trullet; och nu »svaid» det af öfver trä-topparna med ett faslig[t] dån och låt. O. Fr. Hartman.