Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Annandag jul
Det var di som hitta på och gick ”julbockar” om julen. De klädde sig trasiga med skinn i ansiktet och på händer och fötter. Somliga var svarta i synen. Kunde komma och tigga när som helst i julen. Och de blev trakterade. Stjärngossar mins jag inte mer till än att di gick till stugorna och sjöng. Kan inte minnas om det var annandag jul eller på trettondehelgen.
'Av-fräui (Haf-frun), f. def.
»Av-fräui» (Hafsfrun) är en skön qvinna, men blott till sin öfre del. Vid vackert väder går hon upp i båtarna under fisket och vill »vänna sig in» med den unge drängen, helst under dennes lysningstid, för att locka honom till kärlek och otrohet mot sin käraste. Derföre vilja ej unga karlar under deras förlofnings-tid gerna gå ensamma ut på fiskeri (VI: 101). C. B. Östman. Koncept i R 625: 5, s.101 (1866).
Bänd-Armen (»går i bänd» — P. Ronander)
»Tystebols-Sumpar» är ett myrland som ligger vid Tystebols i Stenkyrka i myr-laggen af Martebo-Norder-Myr. — Der i trakten hade länge grasserat en »Bänd-orm», eller en sådan Orm, som bet sig stjerten och löpte fram såsom ett rullande tunn-band, och det så fort att hvarken en karl eller en hund kunde löpa fatt honom. När han kom till en »tun» öppnade [han] sig bara, kastade sig öfver, bet åter i stjerten och löpte så vidare genom marker och myror genom Martebo och Stenkyrka. Denne »bänd-orm» gjorde Bönderna stor skada med alla de grisar och unglam som han slukade. Slutligen slogo sig Stenkyrka, Tingstäde, Martebo och flere socknar tillsammans att hålla skall efter honom, och de hade med sig en karl, som varit Länsman och hette »Reik» från Qvie i Martebo. Ändtligen träffade de på Band-Ormen i Tystebols-Sumpar, der Reik, som laddat sin bössa med silfverkula, skjöt ihjäl den skadliga Band-Ormen. J. Wallin. När man skall slå »Bänd-årrmen», skall man slå honom öfver hufvudet, så att han släpper stjerten; ty han får då ej så lätt tag i den, och utom dess kan han ej komma sig så fort igen. Jens Jac:sn Båta, Fårö. »Ring-slagen», part. = då Ormen ligger i ring. L. Utbunge.
»Kyt-fatet»
Tåmte i Rone köpte af Dombre ett ängs-stycke, fyra kappland af »Böi-änge», som ännu heter »Kyt-fatet» för ett »kyt-fat» = det vill säga: en fläsk-skinka, ett »bulldar-kyt-stykke» (lårstycket upp till ryggen af en oxe) samt ett får-lår. P. Ronander. Gröitu, f.def. (= Grytan) = äng vid Koparfve i Lärbro vid gifte från Banda såsom »med-föllgd» lemnad i stället för en gryta. Tjär-lappen (Stenstu i Bäl åker), som man för en kanna tjära köpt af Norrgarda i Vallstena. L. Nordin. Mat-lausu, f.def. = ängslott (Norbys i Hörsne), såld för mat. IV: 473.
Årms-kväiar (Hambre)
Räfven är hitförd på Gotland för att utrota linder-ormen. P. Ronander, Rone. Fördjupningen omkring femte Burgen (vid Hau-burgi = Ho-berget) kallas »Årms-kväiar», emedan en Lindar-orm derstädes uppehållit sig. — En till döden dömd karl skulle få behålla lifvet om han kunde slå den skadliga ormen. Han tog på sig läder-kläder, och sålunda klädd, hvarigenom han vardt oåtkomlig för ormens etter, lyckades han döda odjuret. J. P. Kellgren.
Pesten i Stånga
Vid Ungbåtels i Stånga inkom först Pesten: såsom en flicka med qvast (der gjorde döden rent hus) och en gosse med spade (der han kom, lemnades någon enda menniska qvar lefvande). Men Ungbåtels»folken» hade ingen att »bjuda ut» (som man ville mista), utom »lamsårken», som var från Boks: han var då det »budne stykket» (den man ville bli af med, den man liksom bjuder ut till döden). Emellertid dog den ene efter den andre af »gårds-folken», en gemensam graf (i en äng) stod ständigt öppen och slutligen voro alla i gården döda utom husbonden. När sist denne också sjuknade, gick han och lade sig på en ställning på graf-kanten och sade till »lam-sårken», att, när han var död, skulle han lägga honom i grafven och ärfva hemmanet. P. Ronander. Då uppkommo väl alla öde-hemman och tomtar. Alla folk på Munte-backe i Rone dogo ut i Pesten, och liken begrofvos på sydligaste ändan af »äut-ålm» vid »Arnsitu» (= Örn-sätet), der som är vigd jord. P. Ronander. [Tillagt i marg.]: År 1710 dogo alla vid Guffride i Alskog ut i pesten. Falken slogo mot gräs-geld till kronan gräset af markerna. Cath. Maria Lutteman, 1778 f. Engedahl. Koncept till III: 247 i R 625: 3 (V), s. 103 (1859). Vid Ungbåtels i Stånga kom Pesten (flicka m. qvast — blef rent hus; Gossen ni. spade — — lemnade ngn enda); men folken hade ingen att »bjuda ut» (s.m. ville mista) utom lam'-sorken, s. var fr. Boks. Alla dogo utom hus-bonden. En gemens. graf (uti en äng) stod öppen; när husbonden också blef sjuk, gick han dit, lade sig på en ställning vid grafkanten o. sade t. sårken, att, när han var död, skulle han lägga hoo i grafven o. — ärfva hela hemanet.
»Sankte-Pärs-nycklar» (P. Ronander)
Så kallas Orchiderna på Gotland, af hvilka här finnas 12 särskilda arter, Se: Synopsis Flor. Gothl. af C. Säve. Wäxten, som pryder alla Gotlands sköna ängar, har, med sin raka stjelk och mångklockiga blomma, utseendet af en Nyckel; hvarföre ock legenden tillskrifvit honom sjelfve Sankte Pär och gifvit honom Apostelns namn. — Men som under blomman sitter ej blott hennes friska och hvita lökartade rot med sina fingerlika rottrådar, utan ock den fjolåriga svarta och skrumpna roten —, kallar man den förra Guds Hand eller Finger och den sednare »Päukens» (fans) hand eller finger. — Men då man derom talar, så nämnes alltid den Ondes först. (J. Tjängvide, Alskog.) Den svarta roten är fans hjerta, och den hvita Vår Herres. J. Wallin. [I marg. står]: På »Sant-Hans-Nyklar» är den ena roten (Vår Herres hand) fin och hvit), men den andra roten (den ondes hand) är svart, lång och skorvug. L. O. K.
Haffruen vid Blåhäll
Vid Blåhäll fiske-läge i Tofta återkom en qväll en fiskare till sin strandbod med sitt torskknippe med sig. Han gjorde eld på spisen och höll snart på att i en stor gryta koka sin fisk. — Bäst det var kom Haffruen dit, uppspärrade sitt gap så stort att hennes öfra käft stod vid öfversta dörrträdet och den nedre käften låg på tröskeln; och med detsamma ropte hon till fiskaren: »Har du sett större gipa förr?» Men fiskaren lät sig ej förtryta, utan tog fiske-grytan så het den var från elden med begge händerna och vräkte den med det heta spadet, fisk och allt in i Haffruens uppspärrade gap och ropade: »Men har du känt hetare soppa, då?» — Nu blef det rop och skrik; och Haffruen flydde så skrämd och förbränd i sjön. P. Ronander. Jac. Wallin, Snaldarfve i Martebo.
Räfven och Soen
Engång gick en so i ållonskog. Men hon var i väntande dagar och gick nu i sitt bekymmer att skaffa sig en lämplig boning under en omkullfallen stor ek, der hon snart ock lyckligen nedkom med en hel kull trefliga grisar. Men af deras späda grymtningar ditlockades snart en »snidig» räf, och påstod, att han nu skulle ta' hennes grisar. Soen hade då ej annan utväg än att bifalla hans grymma begäran; men utbad sig dock först tillåtelse att få sjunga öfver sin afkomm'a. Det fick hon ock; men genast började hon skrika så förtviflat, att alla andra svin, till hundrade tal som voro i ållonskog, kommo springande dit och hjelpte henne ur hennes nöd: och nu måste räfven med svansen mellan benen fly för den uppretade svinahjorden. — Slut. C. Lindgren, f. 1829. Räfven sade: »Jag har räckt och sträckt mig »ei mårgon» (i dag), släppt »snårtar» (fjärter) af och det modar färskt: och derför så skall jag ha en gris af dig!» L. O. K.
Utskrifning på Gotland under Konung Carl XII:s tid
Efter Konung Carl XII:s olyckliga krig var Gotland nästan öde, särdeles eller åtminstone Norra trakten och kring Slite, der en stor mängd hemman lågo öde och blefvo skatte-vrak. (Prosten Berg i Roma köpte för några daler ett godt hemman Hakhuse i Björke.) All ungdom var utgången till kriget och Landet var 4 gånger hotadt och sköfladt af Ryssen, nemligen åren 1715, 1717 och 1718. — Vid en slutelig utskrifning till kriget fans i hela Lokrumme socken ej mera än tvenne soldat-vuxna drängar öfrige, nemligen Ole Nyplings och Pehr Haltarfve: lott kastades då mellan desse tvenne »ungdomar», då berättarens farfar Olof Jacobsson Nyplings, f. 1707 (således vid krigets slut 1721 knapt 15 år gammal) gick fri, och Haltarfve-Pehr skulle gå i fält; men denne slapp dock för den mellankommande freden. Pehr L:son Nyberg, Kissling[s] i Fole, skeppare, f. 1767. [I marg. står]: Under Konung Carl XII:s tid eller derefter voro hemmanen i sådant van-pris, att Pastor i Roma Berg köpte Hakhuse i Björke för 32 daler mynt-tecken, hvilka snart derefter blefvo lika många runstycken. Pehr Säve & M. Gustafson. Hallutte åboar på När erbjödos att få Närsholm för 30 daler. N. Klingvall. Under Konung Carl XII:s tid funnos blott alla klockare qvar och otagna till kriget. P. Ronander, Rone.
Gamle Cornetten (Kanetten) i Westkinde
Afskedade underofficeraren Johan Nordal, allmänt känd under namn af »gamle Cornetten i Weskinde», var enligt Weskinde kyrkebok, född 1693, hvarest, ej antecknadt; dock skall han hafva uppgifvit för dåvarande husbönder, att han varit född i Trollarna? Han ansågs vara finne. Under Konung Carl XII, har han, efter egen berättelse, tjenstgjort och varit närvarande vid Fredrikshallds belägring. Under Fredrik den 1:ste skall han hafva erhållit afsked, och derefter icke haft något bestämdt hemvist, förr än han nedsatte sig på öfverrej se grund i Weskinde, och sedan, då han ej längre kunde komma öfverens med Bonden, med Pastor Hr Johan Bahr's bifall, bosatte sig på Weskinde Prästgårds ut-ägor, emot Lummelunds-vägen i närheten af Ringvide, till minne hvaraf dessa utägor bära namnet Cornette-skogen. — Hit inflyttade han med fyra Qvinnor, Magdalena, med hvilken han blifvit gift 1748, Maja, Sara och Anna, samt tvenne söner och en dotter, af hvilka den yngsta sonen var född 1774, sålunda i fadrens 81:sta år. Men då Madam Magdalena — af hvad orsak vet ingen — fann för godt att i sällskap med äldsta sonen göra en resa öfver till fasta landet, och icke mer återvände eller ens låta höra af sig, tog den öfvergifne snart sitt parti, iklädde sig 85 år gammal år 1778 ännu en gång brudgumsrocken, och höll bröllop med ofvannämnda Maja. Utom det sårande som han bordt känna vid sin första hustrus och äldste sons förlust, måste han äfven erfara andra sorger: hans dotter dog 1779, och den yngste sonen, som 12 år gammal hade gått upp i en tall för at afhugga en fetveds-skate, nedföll, krossade hufvudet mot en stor sten och dog. Äfven Sara följde han till grafven. — Men »gamle Cornetten», ehuru han icke engång kunde läsa i bok, bar allt med äkta Carolinskt tålamod, och yttrade blott mot de beklagande: »Det skall så vara!» Blott Anna och hans Hustru Maja voro närvarande vid hans dödsstund, som inträffade den 5:te April 1795, då han är upptagen hafva varit 101 år och 8 månader gammal. Hvarmed han uppehöll sig och sitt hushåll vet ingen berätta; ty arbete var för honom och hans qvinfolk motbjudande: de voro ett vandrande hushåll, som närde sig, Gubben genom att berätta och qvinnorna genom hvarjehanda industriösa företag. — Deras boning hade varit en fristad för kringstrykande Tattare eller Zigenare, hvaraf förmodas att qvinnorna, som varit små till växten och mörklagda med svarta ögon, hört till denna folkstam. Han hade flere gånger varit invecklad i processer och krångel med grannarna, dock alltid redt sig derifrån, och oafkortadt åtnjutit Gratial från den 1:ste Januari 1772 intill sin död, med 13 daler 16 styfver silfvermynt årligen. Sockens äldste omtala »gamle Cornetten» såsom en reslig bredhärdad man om 13, och uti manliga åren, kanske af 14 qvarters längd, begåfvad med ovanlig styrka och vighet; och hafva de berättat, det han, då de sommartiden samlats till sist Gudstjenst och väntat på Presten, ofta vid 60 års ålder, till deras innerliga förundran, hjulat rundtom-kring Weskinde kyrka. Äfven har han i hög grad besutit förmågan att uppehålla folket med berättelser, hvarmed han varit så rik och omväxlande, att det icke sällan hände, att folket han besökte, glömde bort både mat och hvila, och att af dem, som gått upp till kyrkan om Söndagarna, flere stadnade utanför kyrkan att höra »gamle Cornetten», än som gingo uti kyrkan att höra Presten. Huruvida sanningen alltid legat till grund för hans tal, kan bedömmas af följande hans berättelse: »han hade i sjuårs-kriget engång blifvit utkommenderad med aderton man, och med dem hade han tagit adertontusen Österrikare till fånga, trängt in uti Wien, gått upp till Kejsarinnan Maria Theresia, och inför henne slagit gull-spårrarna i bordet, så att Hon blifvit väldeligen förskräckt och yttrat: »Nå, nå — Käre Farbror! var icke så sträng, skona staden!!» och det gjorde han ock; och det fägnade ännu på gamla dagar hans hjerta. Pehr Kristoffersson Ringvide, Weskinde t 1849; genom J. A. Berglund, Pastor, f. 1788. »Gamle Cornetten i Weskinde» var en ovanligt stor, stark och groflemmad karl, med djup och dånande stämma af Svenskt mål1, så säker i sitt väsende och af så vördigt utseende, att han kunde skrämma barn, det han dock ej gjorde, ty han var mycket godsint. På sin höga ålderdom skakade han på hufvudet, hvilket såg vördigt ut, helst då han berättade något; och hade jemnförelsevis slutligen mycket smala ben. Som han sjelf alltid var fattig, var ock hans drägt, som bestod i lång sköte-tröja — oftast med brödskorpor i fickorna —, kortbyxor och strumpor med skor. Han var en gammal äkta Carolin, hade tjent vid Häst-folket och hade varit med i Pomerska-(sju-åra-)kriget, samt sedan fått Cornetts afsked. När han talte om »salig kungen», tog han alltid hatten af sig — som eljest mäst för jemnan fick sitta på —, och gret oftast dervid; och tålte aldrig att någon yttrade en halfdragen anda mot Kung Carl, med mindre han dundrade till ett kort försvar, reste stoltare på sitt darrande hufvud och blef mycket ond. Han red mäst med s. k. klöf-sadel på en liten häst; men som denne var liten och klen, så att Gubbens fötter nästan vidrörde marken, hade han vanligen en liten kärra: men för det mästa gick han dock sakta ijemte. Han arbetade egentligen aldrig; men förde dock ofta rotkorgar och wäf-skedar med sig som han sjelf gjort. Han »doktorerade» eljest både folk och kräk, mäst med bäfvergäll och »dyfvelträck», och läste stundom för bot hvad han hittade på, t. ex. »Maria gick den vägen fram, »Då mötte hon sin Frälsar'-man »Hvart skall du gå sad' Frälsaren »Jag skall gå (t. ex.) till Nyplings-Mor »Att bota Filirenfarens långa tarm!» Engång skulle han för Bonden Trädgårdar i Tingstäde bota en häst, som hade en svår hals-svulst, som Bonden trodde vara obotlig. Men Cornetten ville dock försöka sin konst, och tog hästen hem med sig. Men om några dagar kom han tillbaka med hästens hud i en säck; och då ägaren mente på att kreaturet väl svultit ihjäl hos Cornetten, som förmodligen ej hade något foder, sade denne: »Han dog ej af hunger, men han svalt ihjäl!» ty hästen hade verkligen för svulsten ej kunnat äta någonting. För öfrigt lefde »gamle Cornetten» af besöken hos sina många vänner under de ständiga långresorna kring hela Landet, då hans hustru Maja, som var mycket liten och hans son Johannes, ständigt följde med honom. Ty det var den tiden mycket gästfritt på Gotland, och mat och dricka för den resande samt foder för hästen gafs då allestädes af godt hjerta och utan all betalning, som alldrig kom i fråga. Så besökte »gamle Cornetten» sin Pastor, Hr Johan (Bahr) i Weskinde, och påminde vanligen att Johannes hette efter kyrkherren. Också var Gubben alltid och bland alla väl sedd och välkommen; ty han var då »rolig», och hade ett outtömligt förråd af berättelser från Kung Carls tid och sin långa lefnad. Men som munnen alldrig stod till på honom och äfventyr ej alltid kunde räcka till ur verkligheten och med sanningen, så var han ej rådlös för att icke andraga hvarjehanda vidunderliga dikter och mandater af egen fabrik; men just då han ljög som modigast, såg han alltid som måst allvarsam och trovärdig ut: och detta gjorde alltid den bästa verkan bland hans lyssnande åhörare, helst då han slutligen myste en smula öfver framgången. Han kunde ock på halft allvare dundra till med en svordom till bekräftelse. Vanligen tillade han sig sjelf en alltför hög ålder; men saken var väl den, såsom vid många af hans diktade berättelser, att han förlåtligt nog hunnit glömma rätt mycket. — Hans vanliga helsning var, t. ex. då Nybergs-Mor vid Kisslings i Folö helsade med honom till sin syster, Pastorskan Bahr i Weskinde: »Helsa, Kära Mor, Gud igen!» Men hade gamle Cornetten det felet att han stundom något »skarfvade», så lade ock många skälmar många berättelser och äfventyr i hans mun, hvilka sedermera tillskrefvos honom. Så diktade »Bjerges Pauel i Valstena» »itt samtal rnillum Canetten Joh. Nordal» och sin egen tosige dräng, den »galne Paul», »som skede på Korsrum i Martebo» — eller »ett bröllopstal, då Lars Larsson Snalldarfve Martebo skulle vara Brudgum uti Stora Myra Gård, den i2:te November 1771» —: »God afton, gode Vän! Säg mig (hör på) hvar är du hemma — —» och är 20 verser lång. Pehr L: son Nyberg, skeppare; f. 1767 vid Kisslings i Folö. [I marg. står]: Hitkom från Öland med fyra små qvinfolk, af hvilka en kom till Weskinde prestgård såsom ladugårds-piga, en blef hushållerska hos Pastor Cron i Wänge, samt tvenne hade han hos sig och gifte sig med en af dem. Fru Svebilius, på Skäggs f. Bahr, 84 år gammal. Berättades, att »gamle Cornetten» var en ofromt stor och grof karl — »hög som kakelugnen» — och att, då han vid go års ålder, eller så, blifvit stämd för lägersmål, inför Rätten bekänt: »Barnet är mitt !» och sedan gift sig med qvinnan, som var ung. M. Gustafson. J. N. skall ha blifvit 102 år och 8 mån. gammal. Fru Svebilius. »Gamle Cornetten» kom stundom gående till Kaungs i Weskinde »i sukk» (strumplästen) ; sades varit 111 år gammal, och före giftermålet tillstått: »Barnet är mitt!» M. H. Laller, f. 1772. Gamle Cornetten bodde å Klintegårda grund på »fanett-skogen», var rio år gammal, o. s. v., m. m. Kallade Konung Carl XII:te för »Bror Carl» i sina berättelser. Fru Brygger-Garth f. Bahr, f. i Weskinde 1774. När Herr Johan Bahr i Weskinde vigde Cornetten vid Magdalena och sade: »Hustrun skall vara sinom man undergifven», afbröt honom Gubben sägande högt: »Ja, så borde det vara, kära far!» Fru Svebilius. Barn voro mycket rädda för gamle Cornetten, helst då han visade hur det gick till i krig, eller då han ställde sig midt på golfvet, började svänga och agera med en käpp eller stake, sikta, slå omkring sig, ropa, kommendera, puffa och skjuta, och tedde sig riktigt gruflig. Fru Svebilius. Gamle Cornetten, en lång »haplig» gubbe, sade sig kunna bota »ikkten» (fläck på ögat), då han brukade läsa: »Jag gick mig vägena fram, »Mötte jag flugan Ikkta. »livad skall du hän? — sad' jag. »Stä bräcka hinna, bräcka blo' — sad' ho'. »Jag skall förmena dig det: »Jag skall sätta dig i Noe flo' »Och soa-flo', Och som ingen menska bor!» P. Gardsten, f. 78.
Åtvarsel och Syner ombord
Stundom händer, att, då man står på däck och ser uppåt väderleken, då sjöfolket ligger och refvar på råarne, man tydligt ser en matros mera ligga på råen än man säkert vet kan finnas där: äro t. ex. 6 matroser uppe och refva, ser man grangifligt 7 ligga der. — Det modar att hårdt väder snart skall inträffa eller att fartyget snart skall mista någon man eller lida någon förlust eller motgång. En qväll i mörkningen, då det började blåsa upp, varskodde en matros skepparen, att en liten gråklädd Gubbe med röd mössa gick i vandringen upp och ner. — Ingen vågade närma sig den hemske varelsen; men snart försvann han öfver relingen, och nu såg man honom med små knappa år-tag i en liten båt försvinna från sidan i den mörka natten; andra dagen, i den växande stormen, led fartyget skeppsbrått. Det är också vanligt, att, då någon fara eller skeppsbrott hotar fartyget, bruka råttorna, qvällen förut, ge sig i land från fartyget, då det ännu ligger vid bryggan; ja, till och med, då det ligger på svaj ett stycke från land, ser man råttorna simma dit: detta har ej sällan den verkan af förskräckelse på sjöfolket, att de rent af öfvergifva fartyget och rymma sin väg för detta högst fruktade onda förebud. — Stundom upptäcker man en man ombord som ingen känner; hvilket, om det försvinner, betyder att någon skall dö ombord. — Ibland ser man ock en stor svart hund lunka om bord för om spelet; hvilket ock skall moda att någon dör om bord. Bernhard Sundahl, Skeppare, f. 1810. En liten grå karl gick och suckade 2 hvarf inom bords, stod en stund och såg på fartyget (tog sitt bylte med sig) och försvann. — Matrosen, Bogren från Bondans på Fårö, qvitterade prompt. Fartyget som lastade under Hunstäde, skulle gå till Pillau; det blef borta med man och alle. O. Folström.
Koppar-karlen i Spanska sjön
När gamle sjömän, långt före »Columbo» kommo seglandes ur kanalen ut i spanska sjön, stod der en kopparkarl med utsträckta armar, på hvilken stod denna »lässning» med stora »bokstafvar»: »Den, som seglar efter min högra hand, »Finner vatten, men alldrig land!» Erik Hagström, Sjöman, f. 1802. O. Folström, f. 1790, skeppare. »Den, som far' efter min högra hand, »Finner både vatten och land; »Men den, som far' efter min venstra hand, »Finner vatten, men aldrig land!» Elisab. Bolin.