Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Vattenväsen
I forsen här på bruket höll "näcken" till. Det var en person från bruket, som sades ha lärt sig spela fiol av "näcken". Han hade gått till forsen kl 12 tre tors- dagsnätter å rad och för var gång hade han haft ett får- lår med sig och offrat åt "näcken". Han hade fiolen med sig och spelade allt efter som näcken spelade.
Pigan och Hundarne
Tvenne stora svarta hundar följde alltjemt en piga, som tjente hos en bonde; men denne, som märkt det, tyckte ej om det. När hon mjölkade, bryggde eller bakade, voro de alljemt hos henne och fingo då alltid något till fägnad. – En qväll kom en stor herre ridande in på gården, hvarest pigan satt och mjölkade, och hade begge hundarna med sig. Hon fägnade då straxt dessa, klappade och gaf dem mjölk; men hon hade ej märkt deras herre förr än denne talade henne till och sade: »Tack skall du ha för det du matat mina hundar! » och så gaf han henne med det samma en hop hyfvelspånor i förklädet. Hon kastade snart bort dessa; men om morgonen derefter hängde två granna silfverskedar vid förkläd´-bandet! – Sedan syntes hundarne ej mera till. Christina Östman. Garda [Tillskrivet i marg.]: Fick ej visa det för någon, - dagen derpå hade hon lumman full med silfver-pengar. C. B. Östman Koncept till III: 555 i R 625: 5 s.72 (1859) Tvenne Hundar följde alltjemt en piga, s. tjente hos en Bonde, som tyckte ej om det. När hon mjölkade, bryggde, bakade voro de der o. fingo ngt. Men så snart anat folk kom, försvuno de. – En qväll kom en stor Herre ridandes in på gården m. hundarne m. sig, dem pigan som satt o. mjölkade straxt fägnade, klappade o. gaf mjölk. Hon märkte först ryttaren då han talade hene till sade: »tack sk. du ha´ för mina hundar!» o. gaf hene spånor i förklädet. Hon kastade bort dem, men om morg:n hängde silf:r skedar vid förkläbandet. – Sed. syntes ej hundarna till.
De två Hundarne
En beskedlig piga följdes alltid af tvenne stora rödbruna Hundar, som sågo mycket kloka ut. Men ingen såg dem utan hon, fastän hon omtalade det för sina kamrater. Hundarne följde henne öfver allt och hon var städse vänlig emot dem: bakade pigan, så voro de der, och hongaf dem då hvar sig en half brödbulle; och när hon mjölkade, stodo Hundarne i kohusdörren samt fingo sig då en tår mjölk. Men när hon någon gång blef otålig på dne och hundsade till dem, sågo de så bedröfvade ut i ögonen, att hon blef helt förskräckt och det gjorde henne ondt om dem. En dag, då pigan stod på ladugården, kom en stor Herre på en grann häst ridande der in och han hade hundarne med sig. Men hon såg ej straxt deras husbonde; utan då hon som vanligt skulle fägna hundarne, sade Herren: »Ja, så är det Du, som är så beskedlig mot mina hundar; derföre, håll upp ditt förkläde, så skall du få din belöning.» Och dermed så kastade han en hop hyfvelspånor och torra löf till henne -, så tyckte hon -, samt sade, att hon ej skulle se på gåfvan förr än dagen derpå: och så försvann han. Hon tyckte, att allt detta var underligt och att skänken icke var värd någonting. Derföre så smällde hon ned hela bråten i en vrå och lade sig sedan att sofva. - Men morgonen derefter, då hon skulle klä´på sig, fann hon en stor, blank och vacker silfversked hängande vid förklädsbandet: det var en hyfvelspån, som händelsevis blifvit qvarhängande der! – Och sedan såg hon aldrig mera till de begge hundarne. Chr. Östman, Garda, f. 1838. (Snäcke-gärdet 7/9 65.)
Banna-myr (-möir) på Fårö
Det säges att Banna-myr på Fårö i fordna dagar tillhört Banda i Lärbro; men att Lärbro-bonden, troligen i anseende till myrens aflägsenhet från hans hem, bortbytt den till Broskogs på Fårö för allenast 25 alnar »byxe-vallmar». För »itt kyt-fat till jaul» sålde Kålmands (i Burs) bort ett stycke skog från gården (VI: 96). C. B. Östman. Medan Gartarfve i Gammelgarn lånt mat vid Kräklings i Kräklingbo, och ej kunde lösa sig från skulden, lemnade folken Gasstruänge till Kräklings.
Kämpa-Källingi, f. def.
En »Kämpa-källing» i Burs bar i sitt förkläde en hop stora stenar, men förklädes-bandet brast; och der ligga (stå) de ännu i dag vid Sigdes, söder om landsvägen (VI: 123). C. B. Östman. Koncept till III: 593 i R 625: 5, s. 123 (1866). Vid Sigdes i Burs är höga stenar (Söder om vägen) har »a kämpa-källing» burit i förklädet, men bandet brast o. — der stå de.
Burs klocka
Burs torn-klocka heter Beata och det efter en inhyses gumma, som bodde på Gläfves-Laire, (=ler-fältet), var barnlös- och skänkte- allt hvad hon i lifvet kunde undvara, silfver, guld-ringar, allt — till Burs kyrko-klocka (som förut var liten och usel som »a skäll» (ko-skälla); hvarföre man, hvargång då gumman gick i kyrkan, ringde mot henne då hon var kommen så långt som till Sigsarfve. Men klockan fick för starkt ljud, blef derföre med vilja spräckt och kallas nu af utsocknes för »Burs-bylte» (VI: 124). C. B. Östman. Koncept till III: 595 finnes i R 625: 5, s. 124 (1866).
Mördaren, som bekände i sömnen
En bonde hade slagit ihjäl sin »gårdsman» och med en stång spännt honom fast i vattnet under en bro. - Engång kom han tidigt till kyrkan i Burs och satte sig bland andra »körk-fålk», att hvila i en »glad-räng» (sol-vrå) och somnade. I sömnen sade han: »Hu, det är ruskigt väder idag, samma så som då jag slog min gårdsman ihjäl!» Folket undrade på detta och någon frågade den sofvande: »Hvar gjorde Du af honom?» - »Jo», svarades straxt, »jag satte ner honom under en bro.» Nå, »fålken» frågade honom då han vaknat härom, men han nekade fritt. Men de togo honom med sig till den bron, han nämnt, och der låg den mördade karlen fastspänd i vattnet. - Han måste då slutligen bekänna och fick lida sitt straff (VI: 124). C. B. Östman. Koncept till III: 596 i R 625: 5 s.124 (1866). En bonde hade slagit i hj. sin gårdsman o. spänt höö fast m. en stång i vattnet under en bro. - Långt dereft. kom han en gång tidigt t. kyrkan o. satte sig att hvila i en glad-räng (sol-vrå) bland andra kyrkfolk. Han sugnade (somnade); o. sade i sömnen: »hu, det är ruskigt väder idag, säa såsom då jag slog min gärdsman ihjäl.» De andra undrade o. frågade den sofvande: »hvar gjorde du af'en.» Han sade att han satt ner han under en bro. Nå, folken frågade höö när han vaknat härom, men han nekade fritt. Men de togo höö m. sig t. bron, o. der låg karlen död. - Han fick mista lifvet.
Finnen visar igen
[A] En Finne kom in vid Sigreifs i Vamlingbo och fick der »till bästar». Han tackade »folken», men sade att han [ej] kunde betala välfägnaden; men, om något gods vore förloradt i huset, kunde han visa igen. Ja, mor sade då, att hon förlorat en duk. Finnen frågade då om tjufven skulle komma igen naken eller klädd. Det tyckte man kunde vara det samma; och så pratade man om ett och annat. Men bäst det var, kom ett qvinfolk (som ej visste till sig) rakande in genom dörren och kastade duken till mor, då hon vaknade i det samma och skämdes som en hund när mor sade: »Jag har inte lån't dig någon duk!» och störtade så på dörr och rännde hem igen (VI: 116). C. B. Östman. Koncept till III: 587 [A] i R 625: 5, s. 116 (1866). En Finne kom in t. Sigraifs Waml:bo o. åt, men sade att han intet hade att betala m., men sade att han kunde skaffa igen förloradt gods. Nå, mor hade förlorat en duk. Finnen frågade om tjufven skulle koma igen naken eller klädd. — De pratade om ett o. annat; men bäst det var kom ett qvinfolk (som ej visste af sig), kastade duken t. mor o. vaknade då, skämdes s. en hund o rännde hem igen, när mor sade: »jag har inte lånat dig ngn duk!» [B] I en gård voro penningar bortkomna och en finne lofvade att visa igen; men tjufven skulle ej sjelf bära dem åter, utan mista ett öga. Nå, finnen skref en ring på bordet såsom ett öga; och när han då med en knif stack deruti, skrek en katt-unge till af smärta och det ena ögat rann ur honom. Ty snart fann man pengarna i ett hål under sängen, dit kattungen hade släpat dem ned från fönstret, hvarest de legat. Koncept till III: 587 [B] finnes i R 625: 5, s. 118 (1866).
Orm i folk
Bonden märkte, att hans hustru fått orm i sig, då hon sofvit i trädgården. En söndags morgon befallde han henne att sätta ärter på till middagen, men kastade henne ovetande en näfve salt i grytan. När han kommit hem ur kyrkan och skulle äta, voro ärterna naturligtvis brand-salta. Han låtsade då att bli grufligt ond och befallde hustrun med stränghet, att för besväret genast äta ur alla ärterna ensam: och det måste hon. Då hon deraf snart blef ömkligt sjuk, befallde bonden henne med ännu större stränghet, att straxt gå åstad och lägga sig lutande öfver brunns-»hålken». Hustrun blef nu alldeles förskräckt och började gråta, ty bonden hade tillförne alltid varit en god man mot henne och nu trodde hon, att han rent af ville dränka henne —, och det bara för de olyckliga salta ärterna! Men inga böner hjelpte: hon måste gå och lägga sig ned öfver brunnen. Men då fick hon se bondens hela mening med hans ovanliga stränghet; ty så snart »nidrorna» (ödlorna), hon fått i sig, kände vattendunster ur brunnen, ville de dit, och snart kröpo de hoptals ur henne och föllo — plåpps! i vattnet. (VI: l0.) C. B. Östman. Koncept till III: 574 i R 625: 5, s. no (1866). B:n märkte att hustrun hade fått orm i sig då hon legat o. sofvit i trädgården. — Han sade here en söndags-morgon, att koka ärter, kastade here ovetande en näfve salt i, tvang here att ensam äta upp det då hon blef sjuk, men befalde here sed. hänga sig öfver brunnen, då alla nidrar (ödlor), som vill till vattnet, hoptals kröpo ur henne o. föllo — plåps! — i vattnet.
Flickan och Ormarne
En rik bonde dog och lemnade efter sig enka och trenne barn, tvenne stolta söner och en mycket vacker dotter, som för sin skönhet var slägtens stolthet och mången ungkarls bästa ögonmärke. Men snart vardt flickan blek och sjuklig samt förunderligen hög-magad. Detta spordes snart, föranledde mycket styggt tal, bedröfvade innerligt modren, men harmade isynnerhet de begge stolta bröderna. Hvarför dessa en gång, då de arbetade i skogen och väntade att systern skulle komma till dem med mat, beslutat att taga lifvet af deras skämda syster för att sålunda släcka sin harm och slägtens skam. Men de väntade länge på middagsmaten, ty systern kom ej; hvarföre de slutligen måste gå åt hemmet. De funno då systern, hvilken »ormnidrorna» kastat sömn på — för att komma i vattnet och dricka, liggande i djup sömn vid en källa i skogen, blek och eländig; och de fingo då se rätta orsaken till hennes tillstånd, ty den ena ormen (»orm-nidran») kröp efter den andra ur den oskyldiga flickans mun, och flera krälade kring henne i gräset, der hon låg, och ville i källan för att dricka vatten. — Hjertängsliga och ångerfulla läto [de] först »nidrorna» (ödlorna) krypa ur henne, väckte henne sedan och — förde nu bröderna henne hem, der hon snart tillfrisknade fullkomligt, och all sorg förvandlades så i glädje. Christina Östman, Garda.
»Den Håle»
Allmogen kallar den onde för »Den Håle». Onda och snåla menniskor, som hafva honom i sin tjenst och tjena honom, blifva alltid rika; men de skola hvart år alltid bygga något på gården, åtminstone ett höns-hus, eljest öfverger han dem. Cath. Bod. Östman, f. 1805. Christina Östman, från Garda f. 1838.
Presten, Nissen och Studenten
En from prest hade hustru, tvenne raska söner och flere tjenare. Men prestmor, som var »verldsgirig» och snål, hade presten ovetande något sat-tyg, en Nisse eller kanske »den Håle» sjelf, som drog till huset. — Den ene af sönerna var student, kom hem mellanåt från »studien» (akademien), hvarest han lärde allt som obegripligt var och hade kommit under fund med att inte allt var »riktigt» der hemma. Derför bad han engång sin far, att han skulle få se alla husets tjenare. Ja, de komma då fram för honom. Men studenten sade då: »Far, det är en som fattas.» Presten undrade på detta och sade att alla tjenare ju vore der närvarande; men sonen skakade misstrogen på hufvudet och for så sin väg till »studien» igen. Då han nästa gång kom hem och det skedde på samma sätt, sad' han: »Nej, Far! det är en tjenare, som ännu fattas, nemligen Mors tjenare.» Då vardt man ännu mer förundrad, men sonen såg tvifvelaktig ut och reste åter till »studien». Men då han kom hem tredje gången och frågade på samma sätt och ej heller då fick se flera framställda än prestens vanliga tjenare, då visade han sig vara så lärd, att [han] verkligen tog fram mors egen tjenare: och der stod Nissen (»den Håle») inför dem! Då sade studenten till denne: »Hvad har du gjort här och hvad [har} du fått för lön?» — »Jag har tjent fars själ och tjenar nu på mors», svarade »den Håle». — »Det skall du ej få», sad' Studenten, »hvarken någon tjenare eller ens något kräk». — »En katt, 'då?» frågade den Håle. — »Nej, inte får du, din lede djefvul! rifva ihjäl ett oskyldigt kräk.» — »Men, en hund, då ?» prutade »den Håle». — »Nej, inte det engång !» svarade studenten. — »Men den store stenen då vid 'gatgrinden'?» tiggde »den Håle». — »Ja, det får du !» svarade ändtligen studenten. Och dermed så tog »den Håle» den förskräckligt store stenen, flög af med den och lemnade deraf efter sig ej så mycket som ett »ör-korn» (grus-smula). — Och så vardt prestens hus fritt från satan och mor fick sig en god »skriftning». (VI: 126.) C. B. Östman. Koncept till III: 600 i R 625: 5, s. 126 (1866). En prest hade 2 söner o. flera tjenare. Prest-mor hade Nissen — men det visste han ej af. Sonen var vid Akad:n. Vid vissa högtider kom han hem. — Då Stud:n eng. kom hem, bad han fadren att få se alla h:s tj enare. Han fick det, men han sade: »det fattas en!» — Andra ggn: det fattas en, s. är Mors tjenare; men hon nekade. 3:dj e ggn var Stud:n så lärd att han tog från [!] tjenare (Nissen, den Håle) sjelf. — »H:d har du gjort här, o. h:d har du fått för lön», sade Studenten t. den Håle. — »Jag har tjent fars (själ) o. tjenar nu på Mors», sad den Håle. — »Det skall ni. minsann ej få, hv. tjenare eller kräk!» sad' Stud:n. — »En katt då?» — »Nej, ett oskyldigt kräk att rifva ihj.!» »En hund då? — Nej. »Den store stenen då vid gat-grinden?» — Ja, det får du. — Och den tog den Håle m. sig ni. den fart att ej ett örkorn fans efter den.
Den Håle och trä-barnet
En »tigg-gubbe» gick fram genom skogen och såg då en karl, som stod och högg på en »pakke» (trä-kubb). — »Hvad skall det bli, du hugger?» frågade gubben. — »Ett barn i stället för det, en hustru föder i natt», svarade han, som stod och högg. — »Nå», frågade gubben vidare, »hvar bor hon då?» — »Jo, der eller der», svarades det. På qvällen gick »tigg-gubben» till det nämnda stället, der hustrun ännu gick uppe, men hon väntade sig hvar stund. När då gubben i alla fall begärde, att få hus för natten, sade hon, att det väl var omöjligt i hennes ställning. Men gubben sade, att det då gjorde ingen ting, och så var han ju en gammal karl. Nå, han fick då ligga der på ugnen men hustrun låg i sängen och snart på natten födde hon barnet. Vid midnatt kom der någon och bultade på dörren, då gubben öppnade och en karl steg in med något under armen. Men i det samma »njauste» (nyste) barnet; och gubben sade: »Gud hjelpe dig, mitt 'leila' barn!» — Men då blef han (den »Håle»), som nyss kommit in, arg och galen och smälde sitt trä-barn i »för-flej si» (öfre spis-stenen). Och der satt det sedan qvar förstenadt, såsom ett barn »att se» —; och dermed så for den Onde på dörr i brinnande fart (VI: 113). C. B. Östman. Koncept till III: 579 i R 625: 5, s. 113 (1866). En tigg-gubbe gick i skogen, såg en karl, som högg på en pakke. »H:d skall det bli, du buggar?» — Till ett barn, i st. f. det en hustru föder natt. - Hvar hon bor? — »Der o. der.» T.G:n gick dit o. fick ligga på ugnen o. hustrun födde barnet. På natten kom ngn o. bultade på o. steg in. Då njauste barnet: »Gud hjelpe dig, mitt leila ban! sade G:n. Då blef den Håle (onde) arg o. smälde sitt trä-barn i för-fleisi o. satt sedan qvar der förstenadt, ss. ett barn att se. Och for derm. på dörr.