Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Gallte-räum i Gröttlingbo
Detta är en utmark vid Katlunds Ny-gärde i Gröttlingbo; det säges hafva erhållit sitt namn deraf, att en »fast Gallt» från Prästegården der stridt mot ett »Trull» flere nätter å rad, då galten slutligen besegrades och dödades. J. P. Kellgren.
Thor på Östergarnsholm
En bonde vid Grogarns i Östergarn, som var fiskare och en djerf karl, gick en qväll ensam nere på stranden vid Herrevik, som är fiskläge derstädes. Bäst det var såg han en stor herre, som kom honom till mötes. Denne begärde straxt af Grogarnsbonden att han måtte sätta honom öfver till östergarns-holm. — »Ja, gerna det», svarade bonden, »men det blåser bra i qväll». — »Gör ingenting», sade den obekante, »jag svarar för färden!» — Nå, de stego i båten. Men då bonden grep till årorna, blef han straxt tillsagd att icke »ro» (såsom vanligt) utan han skulle bara »hamna» (ro baklänges eller skjuta på årorna, ej dra' dem): emellertid gick det straxt hvitt om bogen, och inom en handvändning voro de också framme. Med det samma som den främmande sprang i land, blef det en förfärlig »syding» (stormsus) i luften, ja så att stickor och stenar dansade bonden omkring öronen och att han ingalunda kunde hålla ögonen öppna; och under detta var den okände försvunnen. Men efter en stund stillnade vädret, mannen stod der åter hos fiskaren på holmstranden och så bar det tillbaka i land uti Herrevik på samma sätt och med några tag. Då frågade den resande herren den raske bonden hvad han ville ha' för besväret. — »Hvad skulle det vara värdt, ingenting», svarade denne. — »Ja», sade den obekante, »i morgon innan folk kommit ned på strandbacken kan du se efter i din båt!» och dermed steg han i en stor grann vagn, förspänd med två stora svarta hästar, och så bar det af uppför alla bergsbackar och tvärt genom skogen der ingen väg var, och det med ett förskräckligt dån och en sådan fart, att elden lyste om hela skjutsen: det var Thor, som gjort besök på Austrgarnsholm! — Men om morgonen derpå fann bonden en stor skatt af guldpengar uti sin båt. Carl Chemnitz, d. y., fiskare i Visby, f. 18[16]. Koncept till IV: 564 i R 625: io, s. i (1871). Bonde i Grogarn i Ö.g:n, djerf karl, såg vid stranden en herre Thor —, s. bad bli förd ut på Ö.holm — det blåste, gör ingenting, jag svarar f. färden — B:n fick ej ro, ut. skulle hamna (ro baklänges) var frank m. några tag. Th. försvans, und. det att syding o. stenarne röko om öronen. Hamnade tillb. Ingen betaln:g — Vagn o. sv:a hästar — det gick der ingen väg var. Morg:n inan folk kom ner — peng:r i båten.
Bunge Sockens Namn
Som bekant är, finnes det en Svensk Greflig ätt, som bär namnet »Bunge». — En Herre af denna slägt skref engång bref till d.v. Pastorn i Rute, till hvilket pastorat Bunge hörer, med anhållan om upplysning hvaraf Bunge Socken fått sitt namn. Pastorn, som var D. Söderberg d. ä., svarade då Grefve Bunge: »Allt hvad jag i den vägen här hört af gamla Bönder är, att, då Landet engång vardt af fienden blefvet anfallet, hade Bungeboarna blifvit mäkta bange (rädda) och varit de förste som tagit till fötterna och flytt undan; och deraf skall Bunge-Socken genom någon förändring i uttalet sedermera, fått sitt namn.» Dan. Söderberg, d. y. född i Rute 1807. — — deraf Bange-hamn (efter de blefvo »bange» = rädda), sedan Bunge-hamn; hvarmed ej kan menas annat än den vid Bunge liggande Fårösunds-hamn. G. Alfvegren, p. 116.
Wästlause och Ljaugännes i Burs
En Bonde har sagt, att dessa tvenne gårdar i Burs skola hafva fått namn deraf att Wästlause som låg längst väster i Socknen förr hetat »Wester-lyse», emedan solen sist lyste der i wester; och att Ljaugännes, som ligger längst i öster uti Burs först haft namnet »Lys-gynnes», emedan solen der först begynte lysa om morgonen. Hvilket är alldeles orimligt och ej sagdt af någon riktig bonde, utan upphittadt af Doct. J. Ph. Laurin i Burs. S... N. Klingwall.
Kaupe, Sälle, Puse
Man säger att de tre gårdarna Kaupe, Sälle och Puse uti Fröj el fått sina namn deraf, att Bönderna derstädes haft ett mycket olika sätt att hushålla. — Bonden vid Kaupe han »kaupte» (köpte) allt hvad han fick ögonen på, och Bonden vid Sälle kunde alldrig låta bli att »sälla» (sälja) allting i otid; och derföre blefvo ock begge utfattiga. Men Bonden vid Puse han var var klokare än de andra: han bara »pusede in» (samlade i påsen), och vardt deraf en rik och mäktig man; och detta hushållssätt skall länge räckt och med samma lyckliga följd bland hans efterkommande der i gården. M. H. Laller.
Vände-burg
Vände-burg = hög backe mellan Suders och Sållmunds, hvilken fått sitt namn deraf att Danskarne der engång måste vända för Gutars' vapen. J. P. Kellgren [Hamra sn].
Brud-hulet
På Snäckare-»fällu», en skog i Stenkumla, öfver hvilken »gamla vägen fordom gått», är ett sump-hål, som är »bottenlöst» och alldrig fryser, deri en brud skall ha' ridit ned sig och försvunnit. L. N. Enderberg.
Tuppe och Eskel
Tuppe och Eskel voro ett par stora Kämpar, af hvilka Tuppe bygde Tofta och Eskel reste Eskelhems kyrka, hvilket allt skulle ske »i kämp» (i kapp). Men som Tuppe först fick sin kyrka färdig, blef Eskel så rasande att han kastade en sten från Eskelhem till Tofta kyrka; men stenen hann ej fram, utan ligger ännu vid Ansarfve i Tofta, ungefär 1/16 fjerdingsväg från kyrkan. - Tuppe var så stor att han kunde ligga på knä och äta gröt ur klock-hålet. J. P. Enderberg.
Tofta- och Eskelhems1-Presten
På en »hållme» (grön kulle) sydost från »Tuffte» kyrka stod fordom Tofte-prestens hus. Hans broder, som var Prest i Eskelhem, gaf honom Tofta socken att der vara kyrkoherde, men på det vilkor, att han sjelf behölle likstolen, hvilken skulle gå till Eskelhem. — En Bonde vid Smagarde i »Tuffte» ville ej ge Eskelhems-presten likstol; men »Yskel'aims»-presten satte sitt »bränne» på kons horn och blef der-före afsatt från pastorat och allt. Derefter fick »Tuffte»-presten Eskelhems pastorat, dit han flyttade samt fick förena begge socknarna; och sålunda blef »Tuffte»-prestegård för all framtid indragen. J. P. Enderberg.
Prestkärringen, som for till Blåkulla
En elak Prästfru brukade Walborgsnatten alla år fara till Blåkulla med »ugns-donte» — qvasten eller »grolaken» —; men pigorna hade flere gånger utan framgång gömt ugns-donen för henne. Ett år vid Valborgs-mässan lyckades de dock fullkomligt häruti, hvarför frun i stället satte betslet på drängen, som genast blef förvandlad till en stor svart häst, på hvilken hon snart for af till Blåkulla, der hon då band sin häst och gick in till den ondes gästabud bland de andra trullkärringarna. — Under tiden skrubbade hästen betslet af sig, hvarigenom han genast blef menniska igen. Han gick nu in i salen, och såg allt hvad det otäcka sällskapet hade för sig. — Men då Prest-kärringen kom ut igen och skulle rida hem, tog drängen, som hade betslet i sitt våld, och satte det på kärringen, hvarigenom hon vardt förvandlad till en stor svart märr, på hvilken drängen nu i sin ordning red hem tillbaka till Prestgården. — Då frågade han Presten om han ville köpa en vacker märr; men just då Presten såg på kreaturet, hade drängen ondt af honom, så att han sade honom rent ut att han kommit nyligen från Blåkulla på samma märr, och att denna vore Kära mor, Prestens hustru. Kära far blef då mycket ond och ville alldeles inte tro sådant ondt prat; men då tog drängen betslet af märren: denna blef då genast för deras ögon Kära Mor igen, och Prestfolket »gappsnade» begge två. J. P. Enderberg. Tofta.
Nasume-Cisslä i Tofta
Vid Nasume i Tofta var en beryktad Trullkärring vid namn Cisslä: hon brukade, när hon skulle hålla gästabud, skaffa sig gästabuds-fisken dermed att hon gaf sig af ned till stranden, gick ut på vattnet till Gnisvärdsgrund, som ligger öfver milen till sjöss, utanföre Westergarnsholm åt Carls-öar till, och plockade så fisken af grannarnas garn. Men slutligen fastnade hon engång med sin ena toffel i garnet, hvarigenom hon blef upptäckt. Åter så skulle hon engång hålla slotter-öl, och var hon ute på morgonen att mjölka, mötte hon en dräng, som hon förut var ond på — kanske hon ock vore ute i onda ärenden, hade mjölkat andras kor eller så —, då hon genast förvandlade sig till en so; men hon var dervid så mjölk-stind, att hon såg ut som en grisfull so, emedan hon måst dricka i sig all mjölk, hvilken hon i hasten ej på annat sätt kunde taga vara på. — Men drängen »kunde ändå något förstå», så att han upptog en sten, den han slog i skallen på soen, då mjölken förrann henne, och hon med detsamma »tumlade» sig åt hemmet och försvann. Hemkommen klagade sig Nasume-Cisslä hela dagen öfver hufvudvärk. Men då samme dräng om en tid kom till henne för att bjuda till bröllops, låtsade hon om ingenting, utan bjöd honom till bästa; men han var rädd att ta' någon ting; huru mycket hon än nödgade honom. Men då han redan satt till häst, kom hon ännu ut och bjöd honom dricka; men, då han ändtligen måtte ta' det, slog han drycken efter henne, hvarvid några droppar föllo på hästens länd, der de genast afsvedde alla håren. — En annan merkelig Trull-kärring der i socknen var ock Lixarfve-Trinke. J. P. Enderberg.
Skatten vid Norder-port
»Tullaren» vid Norder-port och en hans Vän, som bodde straxt vid på »Klinten», hade sett det brinna för skatt i närheten af Norder-port, uti hans gård, och hade kommit öfverens att der tillsammans göra sin lycka. — Nå, en dag började de bittida på morgonen att gräfva; men den låg djupt, och gräfningen drog ut långt fram på morgonen. Stallbröderna skulle då i största hast ta' sig en frukost-bit. Tullaren gick in i sitt hus i samma gård der den förmenta skatten låg, och den andre skattsökaren gick på en handvändning hem till sitt på Klinten. Bäst Tullaren satt och spisade, kom kamratens från Klinten hustru rusandes in till honom och frågade med andan i halsen hemlighetsfullt »hvar han hade skatten». »Skatten?» frågade denne igen: »icke har jag ännu funnit någon skatt!» »Hvad», sad' kärringen, »ingen skatt! just nu på stunden bultade någon på vårt fönster och ropade: nu hafva vi fått skatten! — »Nej», sad' Tullaren, »jag sitter ännu här och äter, och någon skatt har jag ej ännu fått.» Nu tillkom hans kamrat och delade sin hustrus misstankar: det uppstod stort larm och gräl; ty man trodde att Tullaren under tiden tillegnat sig den ensam. Man blef allt ifrigare, och begge de stridande partierna lupo ut i gården för att öfvertyga hvarandra om orätt. Men der fann man till sin förvåning den djupa gropen alldeles tillkastad. Man ingick för ett ögonblick en sorts försoning, och började än ifrigare gräfva på nytt; men ingen skatt fanns, och det var sedan omöjligt att taga ur Klintefolkets hufvud att ej Tullaren skinnat dem som en skälm och ensam tillegnat sig skatten. — Och emellan de förr så såta vännerna uppstod det ett dödligt hat och en evig ovänskap. J. Ehinger.