Transkriberad uppteckning
På Snäckare-»fällu», en skog i Stenkumla, öfver hvilken »gamla vägen fordom gått», är ett sump-hål, som är »bottenlöst» och alldrig fryser, deri en brud skall ha' ridit ned sig och försvunnit. L. N. Enderberg.
Scannat arkivblad
Originaluppteckning nedskriven för hand under 1800- eller 1900-talet ur Isofs samlingar.
Fler sägner från Gotland
Se alla i Gotland »
Tofta, Gotland
Prästen uti Bro-Sten-kalm
En Präst red engång vägen fram förbi Bro-stenkalm åt Bro kyrka till för att hålla mässa. Men som vägen lärer varit osäker för röfvare, var han beväpnad med bössa som han laddat på vanligt sätt. Då han just var på vägen jemte stenkalmen, fick han der inne höra en underlig musik och dans med glädje och stoj upp i taket såsom vid ett gladt bröllop. Prästen förskräcktes; men hade väl ändå velat undersöka förhållandet, derest han hade haft tid; men han måste nu skynda till Gudstjensten i Bro kyrka. Sedan han der förrättat mässan och utdelat Herrans Nattvard, beslöt han på återfärden närmare se efter hvad som kunde påstå i stenkalmen, hvarför han fylde nattvardsvin som så nyss var läst öfver i en flaska, omladdade för all säkerhet sin bössa med sina väst-knappar som voro af silfver, gaf sig åstad och kom snart till sten-kalmen, den han fann öppen och hörde nu åter den glada förunderliga musiken. Han steg dock oförfärad ner prästklädd med flaskan hos sig och bössan i hand, och kom snart nere i kalmen till en stor jerndörr, hvilken stod öppen. Han stälde sig bakom densamma och såg in i den underjordiska salen genom dörr-»sprangen». Han såg då derinne en otalig mängd bröllops-gäster, brud och brudgum, som i yraste glädje, under sång, lek och musik, svängde omkring ett stort silfver-kar, som han tyckte var fullt av öl eller mjöd, och deri små guldmått flöto. Då gästerna dansat en stund, togo de sig en klunk av guldmåtten och så till dansa igen tills de åter drucko. Så fortfor det länge; men nu drog Prästen fram sin vinflaska, tog ur korken och kasta den oförmärkt ner i silfver-karet: och trollen dansade och drucko som förut, men i allt ystrare och högstämdare glädje, och högre skallade musiken. Men då de en stund dansat om och drucket af det sålunda tillblandade mj ödet, blefvo trollen allt mer glädjedruckna, allt vildare tills de slutligen blefvo helt yra och rasande, så att de nu alldeles betagne och förvildade störtade rasande mot hvarandra, slogos, betos och refvo ihjäl hvarandra. Den vilda mördande striden fortfor så länge tills bara en gammal kärring var öfrig lefvande. Kärringen gick då ensam kring och beklagade sig för sig sj elf : »Så länge har jag nu varit här att nio ekar efter hvarandra växt upp ur jorden, åldrats och ruttnat bort, nu skulle min dotter-dotter stå brud, och här skulle blifva ett sådant väsen och en sådan olycka af för mina barn och hela min slägt!» Och nu gick kärringen allt ängsligare kring i den förfärliga bröllops salen för att utforska orsaken till denna olycka; men Prästen som fruktade att hon skulle få se honom, stack varligt fram bössan, laddad med silfver-knapparne, och skjöt så kärringen död på stället. — Och nu blef Prästen ägare till allt godset som trollen under otalda år samlat i Bro-stenkalmen. N. Westman.
Uppteckning
Läs sägen →
Tofta, Gotland
Bröllops-bjudaren på Bara-berg
Det skulle engång vara bröllop vid Anderse i Bara. En ung rask dräng hade redan såsom bröllopsbjudare, efter vanlig god bonde-sed, med en lång högtidlig lexa inbjudit hela »bide-laget» inom soknen, och jemväl »utsoknes» slägt och vänner, och kom nu hem åt Anderse förbi Bara-berg. Men vid så hastigt humör och så välplägad som han var, föll det honom in af ungdomligt öfvermod att göra ett besök på Bara-berg, och jemväl inbjuda Backe-råen eller trollen der att infinna sig på det blifvande bröllopet vid Anderse: hvarpå han spårrade sin häst och red flinkt upp på det beryktade berget och radade der upp hela sin ståtliga bröllops-bjudar-lexa. När han slutat denna, kom en liten kärring fram och bjöd honom dricka ur en silfver-kanna; men han försmådde alldeles drycken ur ett så simpelt kärl. Då kom kärringen snart åter fram med ett präktigare dryckes-kärl, en skinande guld-kalk. Bröllopsbjudare[n] tog nu kärlet i sin hand och lagade sig att dricka; men i detsamma slog han innehållet bak öfver hästländen och red så i sporrstreck ned från berget med guldkalken. Kärringen med otaliga andra troll ur Bara-berget förföljde honom då med stort gny och dån i hamn och häl; men han hade en så starksprungen häst, att han dock fick försprång att skynda i gård till Anderse, och stack kalken in i hufvudet på en vedkast. Sj elf störtade han sig af hästen och så hufvudstupa in i stugan och dörren till. Trollen refvo då förbittrade ner hela vedkasten, men vedkastens hufvud hade de ej makt att röra, emedan vedträden der lågo i kors — så att guldkalken fingo de icke; men hästen den »plundererade» de genast och refvo honom i tusende bitar. Emellertid hölls snart derefter bröllopet i Anderse gård med vanlig högtidlighet och glädje; och rofvet från trollen i Bara-berg, guldkalken, stod till heders och skinade på bordet i bröllops-salen. En stor mängd ungdom och folk hade som vanligt samlat sig utanför i bröllopsgården, och »skaffarfolket» och »öltapparen» voro som bäst sysselsatte att bjuda dem till bästa af öl, kaka och brännvin; då skaffaren också bjöd en tiggare som stod bland de andra i folkhopen en gång öl ur en prydlig silfver-bägare. Men tiggaren betackade sig för »skänken»; och sade sig ej vilja dricka om han ej finge hedern att dricka ur den rara guldkalken som stod derinne på bordet — hvarvid han i förstugan, der de stodo, pekade på kalken inne uti bröllops-salen. »Nå», sade skaffaren, »det kan du väl ock få, efter du är så stor af dig!» Men, visk! som tiggaren fick tag i guld-kalken, försvann han med stort gny och brak, och tog stugu-taket med sig och all glädje från bröllops-gården i Anderse; ty det var Trollet uti Bara-berg som så listigt tog den röfvade guldkalken tillbaka! N. Westman.
Uppteckning
Läs sägen →
Tofta, Gotland
Bonden, som var gift med »Thors-pjäsku»
En Bonde var flere år lyckligt gift och hade tre barn med sin hustru, som han mycket älskade. — Men engång då det började »thorna», sade hustrun: »Nu är det min tid, nu skall jag ut, och jag tar hvad mig tillhörer!» Och dermed så slog hon af det ena barnet midtpå, for ut ur stugan och försvann — hon var »thors-piäsku». J. P. Enderberg, Tofta.
Uppteckning
Läs sägen →