Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
troll
Min faster var från Lindome. Hon talade om hur de lånade bröd av trollen, och trollen lånade av dem. Men det var kryp och insekter i trollens bröd. Trollen bakade i "Lillakyrkan". När en moster till pappa gick förbi såg hon trollgumman, och såg hur elden flamma- de. Och hon hörde trollgumman packade.
Stain-gait, Vild-ra, Ra-gait
Ett slags rå eller trollharar, som villa jägare på jagten. Ra-gait (råget?) är ett spöke i skogen, hvilket värjer hararna för skyttens skott; Vild-ra är ett spöke, som villar folk. — Så sköt engång en jägare, såsom han tyckte på en hare — men det var väl en stain-gait, ty när han gick till och skulle ta' upp haren var det i stället en — gammal husa (strumpa) med fötling (strumpfot). En annan gång blef han på jagten lika lurad: det var då ett — byx-lår, men utan linning. Då blef han förargad på detta; han hackade sönder byx-låret i små bitar och, som han var smed, lade han allt i ässian. Men om en stund small det till ett så förfärligt skott, att han trodde att taket skulle flyga af. Nils Sim:dss. Vallin, f. 1780, Vallstena.
Landets höjning och sjunkning
Jern-bult (med ögla af 1 1/2 tums öppning), fordom sittande, för en 20, 30 år sedan, uti en liten icke fast eller tät, mör hälle-klippa, omkring 30 steg öfver Laus-källa (uti Östra kanten af Laus-backar), hvilken, med yppersta kalla vatten, rinner i en lång trä-ho. Men, denna jern-ögla finnes nu (1872) icke blott ej qvarsittande i klippan, utan jag kunde ej heller efter henne finna ringaste spår. Emellertid är berättaren härom, bonden Gust. Jacobs. Halsarfve i Lau, f. 1796, en ärlig karl och en osvikelig hedersman, som gerna ville ta uppgiften på sin salighets-ed. S… [-- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --] År 1814 ville en Holländare segla tvärs öfver Fide. G. N. Å. (X: 198). Uti Bast-gärdet i Sundre säges fordom varit segelled, och der har man (uti en »brya» i samma äng) funnit delar af sjunket fartyg — kanske af en pålbyggnad? Borde närmare undersökas, liksom flerstädes, hear man säges hittat skeppsvrak. [-- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --] Det säges, att i en brunn vid Lauks i Lokrume träffats abborrar, hvilka kommit dit på underjordisk väg från Tingstäde-träsk. Lars Nordin, f. 1817. Likaledes att man hittat ett oxe-ok i en källa på vänster hand på Ekebyväg en tusen steg från Krampe-bro, hvilket ok tappats från ett par oxar, som drunknat på isen i Tingstäde-träsk. L. Nordin.
Guten, Tjäldaren och Takstainar
Guten i Bäl, Tjäldaren i Boge och Takstainar i Lärbro voro i fordna dagar Gotlands höfdingar i norra engden. — En af Landets stor-män skulle engång i ett viktigt ärende besöka deras husbonde, kungen i Sverige; och dertill blef Guten vald, såsom den visaste. När han kom fram till kungens gård och steg in, satt kungen just och åt. Han sade sitt namn och önskan af få tala med kungen om en Gotlands angelägenhet; men kungen bad honom ej stiga fram och skötte intet om honom. Ändtligen frågade han dock Guten efter nyheter från Gotland. »Jag minns ej annat nu på fläcken, än att en märr der nyligen framfödt trenne föl på engång», svarade bonden. »Åh, det var märkvärdigt», sade kungen, »men hvad gör det tredje fölet när de andra dia?» »Det gör som jag», svarade Guten oförskräckt, »står och ser på när du äter!» Svaret behagade kungen, de voro snart goda vänner och bonden fick stiga fram och få väl till bästa; och så blef allt väl uträttadt hos kungen af den djerfve Gute-bonden. Nils Vallin, f. 1780. Allegvia i Vallstena. (Detta skall ha' skedt Ivar Stråben.)
Augstainar i Wamlingbo fiskade
Då engång Augstainar i Wamlingbo var ute på sjön och »tåskade» (drog krok efter torsk), hade han ingen lycka med fisket, och ingen torsk ville nappa på kroken. — Bäst det var, kom ett litet vackert flickebarn jemte honom upp ur vattnet, och han tog mod till sig och frågade barnet huru det kom sig att han just i dag icke fick någon fisk. Barnet svarade: »Mor har gått bort och stängt till ledet!» — Då bad bonden barnet att ta ut en »balk» (led-ballke), så skulle hon få en bit smörbröd (smör-gås). Flickan lofvade det; och genast nappade den ene torsken efter den andra på kroken — och Bonden fick grufligt med fisk. Men snart blef det ännu mer; och slutligen hoppade tjog-tals torskar in i båten, hvilken snart vardt så lastad att han skulle sjunka. Då blef Bonden het om öronen, rodde åt landet det mesta han orkade och hann dit med knapp nöd. — Nu såg Augstainar att han varit ute för »Harfräui» (Hafs-frun) och hennes dotter. J. Lundgren, Wamlingbo.
»Klå-kammars-bausen»
Så kallas ett stort Stenrör vid Nore i Wamlingbo. — Om detta är den sägen, att en kärring vid Bonsarfve gjort något mycket galet, hvarf öre hon skulle hårdt straffas; och att hon då i förskräckelsen gått och dränkt sig vid Kle-hammar'n och stranden vid Nore. — Om en tid slogos den dödas aflefvor i land, och barnen sparkade på den förtorkade skallen, som vid minsta stöt af foten trillade åt Nore i full fart; men när skallen kommit dit, vände den alltid om och trall tillbaka ned till stranden. — »Baus» betyder något rundt, trillande. J. Lundgren, Wamlingbo.
Markus i Hambre
Under en ovanlig stor och svår vinter, då hafvet låg fruset ovanligt vidsträckt och länge, kom en man, som het' Marcus med sin hustru och en ko på isen från Danzig i land vid Nårrgårda i Hambre, der han slutligen blef klockare. — Han eller hans efterkommande sägas hafva bodt på Nårrgårda, der namnet Markus då kom in och ännu finnes. J. Lundgren, Wamlingbo.
Rämbs-karlarne
Om upphofvet och bebyggandet af Rämbs i Vamlingbo berättade för mig (S ...) gamle Nils O:n Rämbs (Lundgren) följande, då i sept. 1871 jag var hos honom, och han jemnt snusade samt plockade humle: En karl, som hette Remis eller Remus hade fordomdags slagit sig ned i skogsmarken östligast vid hafvet uti Vamlingbo. Omsidor gaf han åt sina tvenne söner en del af sitt egovälde, som fick heta Austre, kanske emedan det hela låg öster i socknen; och det öfriga behöll han sjelf, hvadan det efter hans namn fick heta Rämbs. Efter hans död brukade sönerne allt gemensamt. Derefter egdes. Austre af tvenne bröder, af hvilka den ene, Lars, som var gift vid Austre och hade en dotter Katrina, lemnade hela Austre till brodren och flyttade till Rämbs, hvarest han blef den förste husbonden. Han gifte sig andra gången och då med en enka från Simunde i Vamlingbo, men drunknade vid »Hålm» (Rämbs-holm) med sin son med första hustrun, Bonsarfven. Lars styfson (son af enkan från Simunde) Jacob Nilsson, f. 1686 och gift med halfsystern Lars dotter, Katrina, var andra husbonden på Rämbs. Under Ryssarnes anfall på Gotland under Apraxin år 1717 vid östergarn och då allmogen var samlad på Kräklingbobacke var N. Jacobsson med såsom ryttare samt hade med de andre bönderna före det väntade slaget tagit nattvarden på Kräklingbo kyrkogård af kyrkoherden Rasmus Rasmuss. Kræklingius (Ahlrot). — — [Här följer en släktkrönika över gårdens senare ägare.] Nils O:n Rämbs, Lundgren, f. 10/12 1794.
Vamlingbo kyrko-brand
Vamlingbo mötte »löiden» (ungdomen) en hvit »gait» (get). Då sade någon af dem: »Der gar a hvejt gajt; hvart skatt Däu ga äi kvälld!» — »Jå, jag skudde gajtä dig, jag, bärä jag hade täjd!» svarade geten; och straxt efter började Vamlingbo kyrka att brinna, då hela det höga tornet nedbrann och lågan syntes ända åtminstone till Roma, ja, till Öland. Ad. Hägg, adjunkt, [död] 1858. Koncept till III: 301 i R 625: 7, 5. 58 (1855). När Waml:bo k:a brann mötte »löjden» en hvit gait — »Dar gar a hveit gait! — hvar skatt däu ga äi qvälld?» — »Jå, jag skudde gaitä dig jag, bärä jag hadde täid! — Straxt eft. brann kyrkan.
Hobergs-Gubbens Rå
Engång gick Westergårda-Lars nereför »Burrgi» (Hoberget) och såg en »kut» ligga på en sten nära vid vattnet. Bonden var qvick och högg tag i »kutens» »skut-labb» (bakben); men djuret störtade sig i vattnen: då ville Bonden släppa, men handen satt fast och han måste följa med så långt ut i sjön till vattnet gick honom till munnen då han blef fri: kuten var Hobergs-Gubbens Rå! Då det modar oväder på sjön, höra fiskarena, som äro ute på hafvet under »Burrgi», der det är mycket djupt, mycket tydligt att en »hane» galar inne i berget: då vankar det att genast ro i land om man vill bärga lifvet. J. Lundgren.
»Päuken», slotter-karl
[R 625: 1, Sägner, nr. 1103. Smeden i Nakks-haid.] Vid Stainstäu i Wamlingbo är en liten bergknalle, som kallas Nakkshaid. — Engång var »Stainstäuen» bjuden till Tore i Sundre på sletkal-gilde och gick vägen fram förbi Nakkshaid, då han tyckte att vid berget var en smedja, som han alldrig sett för. Som han skulle vara förman i slåttern, men hade dålig »sigde», gick han in i smedjan, der smeden stod och arbetade med sina svenner, och bad att få köpa en god sigde. »Jo men», sad' smeden, »bara jag får din svarta höna, du har hemma.» Bonden gick genast efter den, och fick en sigde, då smeden sade att han ej skulle se den i eggen. — Bonden slog hela dagen: sigden bet både gräs, stickor och stenar; men då han ej kunde hålla sig se sigden i äggen (om aftonen), var den af bly med dubbla äggar, den ena öfver den andra. J. Lundgren.
Princessans många barn
Det var engång en Princessa, som hade så stor förskräckelse att komma i barn-säng, att hon önskade sig alldrig få några barn. Som hon var en mäktig konungs dotter i ett stort rike, det hon engång skulle ärfva, kommo i alla fall många friare; men hon skjöt allt jemt upp att gifva någon af dem ja. Slutligen då hon var så gammal att hon ej trodde sig kunna föda barn, gifte hon sig med en Prins. — Nu fick hon dock Guds straff för hennes onaturliga önskan, då hon inom året blef moder; men moder till tre tolfter, — somliga säga —, femtio små barn, dem hon födde på engång, ej större än stopp-nålar, dem man då lade upp på ett stort silfver-fat. Några säga att de alla lefde och lågo der på fatet och vimlade på ett ohyggligt sätt. M. H. Laller.
Källing- eller Trätu-stainarna i Gröttlingbo
I en åker vid Basshalldar-backe i Gröttlingbo trätte engång tvenne kärringar en Påsk-morgon. En förbigående Munk ville försona dem med Guds ord och förmaningar om Påsk-friden. Men då de alldeles icke ville qväsa sitt ogudaktiga hat och försona sig med hvarandra, förvandlade han dem i sten. — Tvenne på ända resta gråstenar der säges vara de stenförvandlade kärringarna och kallas nu »Källing- eller Trä-tustenarna». J. P. Kellgren.