Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Mara.
Mara hade min mor så mycket ont av, hon kunde inte röra ett finger. Hon hette Anna Lena, och var det då nån, som ropade " Anna Lena ", så vaknade hon, men ropade man " mor " eller " mamma ", så vaknade hon inte. Så fort hon vaknade, så släppte mara. Hon sa, att hon hörde maran, när den kom genom dörren. Det var ett fruntimmer som var mara. Hade en mor krupit genom en fölungehams, blev barnet mara. Hästarnas maner kunde bli flätade i så många pisker; det var mara, somgjorde det. och de blev så svetta. En skata hade de ofta hängade i stallet mot mara. Varulven okänd
Gamle och Nye Skepps-Gubben
Då engång ett fartyg eller s.k. »ny-bygge» å Wisby skeppshvarf stod på stapel, hölls som vanligt vakt om nätterna vid fartyget att detsamma ingen skada skulle ske af onda menniskor. Men detta fartyg var ej nybygdt, utan det skulle nu blott repareras eller förbyggas. — Sjömännens tro är, att hvarje fartyg har sitt rå eller s. k. »Skepps-Gubbe». Midt om natten förmärkte vakten ett förfärligt larm med skrik och höga rop och liksom en vild täflan och strid mellan tvenne varelser om bord och i rummet af fartyget. — Snart blef oväsendet så förfärligt, att man midt i natten skickade upp efter fartygets skeppare. — Denne nedkom och förstod snart hvad som påstod: det var nemligen en strid på lif och död mellan fartygets »Gamle och Nye Skepps-Gubbe» eller rå. Emellertid fortfor striden med största häftighet, och de uppmanade skepparen att afgöra hvem af dem, som skulle rå om fartyget. — Denne sade då, att han tyckte bäst om, det den »Gamle Skepps-gubben» finge råda om fartyget och att den nye måtte fara sin väg. — Knapt var det sagdt, förrän det nye rået med rop och skrik och ett förfärligt skratt flydde från fartyget till skogs; och der med blef straxt allting tyst och stilla om bord. Bernh. Sundahl, Skeppare, f. 1810. [I marg. är tillskrivet]: Den gamle Skepps-Gubben påstod, att han följt fartyget med lycka all dess tid; men den Nye Skepps-Gubben invände att han från skogen nedföljt i det nya träd-virket. B. Sundahl.
Pesten i Wisby år 1711 & 12 eller 1350?
År 1711 gick en förfärlig Pest på Gotland, och i Wisby lärer ioode tals menniskor hafva dödt, hvilka alla begrafdes å Sanct Jörans kyrkogård. Man säger, att pesten — för menniskors ögon att se — kom in i \Visby genom Söder-port: en varelse visade sig nemligen der, som öfverallt sopade för sig; hvilket betydde, att sjukdomen också skulle sopa bort en ofantlig mängd menniskor; hvilket ock skedde. Det säges ock att, då de sjuka blefvo hårdast angripna, 4 tums långa ormar eller maskar, eller s.k. »röd-orm», kröpo ur dem. Och slutligen angrep ock pesten boskapen; och det så hårdt, att, då sjukdomen omsidor upphörde, på hela Gotland blott elfva kor funnos lefvande. Carl Chemnitz. [I marg. står]: Sjukdomen äfven till Boskapen »Reuterdahl Sv. Ks H. II.II. p. 196».
Gubben Ekholtz på »Tjocket»
Låistä-»haid» är Gotlands kanske både tätaste och vidsträcktaste skog, som alltid varit illa beryktad för vidskepelse och giskeri, röfvare, tjufband och allt ondt; och särdeles var inom Låistä Socken den del af skogen, som der kallas »Tjocket», mellan Stainstu' och Ausarfve, mycket befruktad för »bysar» och den Ondes anhang. — Engång, om en vinter, reste gamle Prosten Jöran Ekholtz den vägen fram i släde med sin hustru jemte sig och sonen, lille Clas, bakpå: bäst det var, så såg Prostinnan sig om; men Far var försvunnen. Snart fick man dock se honom sitta jemte vägen i en snödrifva helt lugn, ännu med händerna instuckna i muffen som han satt i släden. — Det var »något gale» som hade på förtret så underligt förflyttat den fromme Gudsmannen, mente man; ty det var alldrig »något godt» som regerade der på skogen. Ofta hörde man ohyggliga läten och skrik der i Tjocket: det var säkert någon, som för sina ogerningar i lifstiden, måste gå så och vanka efter döden, och ej kunde få ro i sin själ. Dessa jemmerskrik hördes på »Haiden» mäst mot stor köld eller de stora Helgerna. M. H. Laller, 1772.
Barnet på bok-sprötet
På en slup, som »sen-hösta» upp emot Jul, då redan hafs-isen börjat visa sig i sjön, skulle segla bort med sin last, hörde man två nätter å rad, ett ohyggligt jämrande spädt läte för-ut, då matroserna hade sin kaj-törn i skansen. — Tredje natten hördes detta jämmer-läte än ohyggligare och tydligare, och några gingo då ut ur skansen och såga tydligt ett mycket litet barn, såsom vore det nyfödt, sitta på boksprötet naket och med fladdrande hår i stormen, och högt jämra sig. — Hela besättningen öfvergaf då genast fartyget, utom Skepparn, som vid fartygets förlust vardt tvungen att afsegla; då han, sedan han påmönstrat helt ny besättning, gaf sig till sjöss och blef bort med man och alle. Bernh. Sundahl.
En svart man i sjön
Då fartyget seglade, såg ror-mannen om natten en svart karl stiga upp ur vattnet och hålla sig i relingen då han sade: »Alla man här om bord skola dö utom du och kaptenen!» — Rormannen omtalade om morgonen för skepparen att han om natten sett sitt rå akter-ut i vattnet och förutspått hela besättningens död och att blott kaptenen och han sjelf skulle få lefva. När de då sågo efter i skansen, lågo alla man der döda under samma natt. Wilh. Moler.
Gåsen i »Sprunds-flaskan»
Det låga och breda mur-torn som är närmast norr om Krut-tornet på Westra muren åt sjön till kallas »Sprunds-flaskan» — några ock »Brunns-flaskan» — och är nu alldeles fullkastadt med sten, tagen från Silfverhätts-åkrarne. I dessa sednare säges den skönaste och betydligaste delen af Wisby förr varit: i manna-minne fans der ännu djupa källare med nedgående trappor — i den ena s.k. Silkes-åkern (som Enkedrottning Josefina anlagt) — och skall man der ofta sett det brinna för skatt; åter så har man sett hela »tunen» mot »Säcken» full-hängd med det grannaste hvita lärft — till löje eller lockelse för menniskor, uthängt att narra och förvilla dem af rå eller de Små under jorden som bevaka alla de der dolda skatter. — Barnen brukade förr ofta titta ner i den fordom djupa Sprunds-flaskan och dess förtryckta dörr åt stads-sidan och ropa till rået nere i tornet: »Guldgubbe, gif oss guld!» En Midsommars-natt kommo några fiskare roende långsåt Wisby's Noder-strand på återresan från Hall, dit ofta Wisby-fiskarena fordom brukade fara ut och fiska: de voro då der länge och brukade sina fiskedon, begingo Gudstjensten i Halls kapell och offrade då åt der-städes tjenstförrättande Presten i Hangvar. Då nu fiskarena midsommarsnatt seglade långsåt stranden just under Sprunds-flaskan, sågo de en så stor och vacker hvit gås som med ovanlig ifver och häftighet tvättade sig och rasade vid stranden så att vattnet yrade om henne: det slog dem genast galit för hufvudet, att se en tam-gås så sent ute vid stranden; men då gåsen, så snart hon blifvit folket varse, genast flaxande skyndade åt land och snart försvann i ett hål under »Sprundsflaskan», hastade fiskarena sig med brådska i land, och så straxt efter gåsen — men dock in ifrån stads-sidan. — De ifrige fiskarena letade nu länge och väl nere i Sprunds-flaskan; men slutligen funno de dock gåsen på ii eller 12 guldägg, dem de genast bemäktigade sig, glada öfver den stora skatten. — Fiskarens blefvo rika nog för sin tid; men än rikare blefvo Westöös på Hall, till hvilka de sålde alla sina i Sprundsflaskan midsommars-natten hittade guld-ägg. Cajsa Brita Smitt.
Smed-Gesällen och Guld-gåsen
En Smed-gesäll satt på ett värdshus i Tyskland och hörde två skeppare sitta och tala om den stora skatten i Sanct Clemens's kyrka i Wisby: »Den, som bara kunde komma till Gotland, blefve man nog mycket rik!» — Gesällen reste genast till Gotland, träffade det anvista stället, der han fann en guld-gås, som låg på tolf guld-ägg. — Häraf blef han mycket rik och mäktig och omsidor Borgmästare i Wisby. Calle Odin. Koncept till III: 366 i R 623: 3, bl. 462 r. En smedgesäll satt på ett värdshus i Tyskl:d o. hörde två skeppare tala om skatten i S:ct Clemens: »den s. bara kunde koma t. Gotland, blefve m. nog nikt rik!» — Gesällen for till Gotl: d, träffade det anvista stället, o der fick en guldgås, s. låg på 12 guldägg —; blef så en rik man o. omsider Borgmästare i Wisby. C. Odin. Konceptanteckning i R 625: 5, s. 112 (1866). Uti ängarne mellan Bjärges & Austrböi ligger en Guldgås på 3 ägg, men koeter ej upp förr än domen. Förgäfves har m. der försökt slagruta. [Garda.]
Skatt-Gubbar
Med anledning af de många skatter, hvilka i krigstider blifvit nedgräfda och gömda här i Wisby och jemväl ofta härstädes fundna, har städse mycket folk här i staden vurmat med att gräfva skatt; dertill väckta af gamla sägner och många yttre anledningar, såsom vissa märken i murarna, eller der insatte tegel-bitar, kors-tecken m. m. — mångenstädes har det ock synts brinna vid stora Helger. Man säger att många blifvit rika genom skatt-gräfning; och många merken af gropar i Ruinerna och vid Murar, uthuggna stenar i kyrko-väggar och pelare visa alltför tydligt att skattsökare der i den tysta natten, tigande och hemlighetsfulla användt blind-lyktan och slag-rutan. — Folk, som äro särdeles kloka på skatt-sökning och flitigt befatta sig dermed, kallar man derföre »skatt-Gubbar». Utrnerkte vurmare med att söka skatt voro för en so eller 6o år sedan Skomakaren Reinicke, Tunnbindare Wästvall, Tun[n] bindare Reinicke och Styrman Hemström; men deras förman och hufvudsakliga rådare var den kloke Gubben Djurhage i Björke. Denne visade dem på skatt; men iakttagelserna dervid voro så svåra att under gräfningen förgäta1, att godset vanligen fick ligga orubbadt — om det fans der: än hade man förgått sig med att tala, än nös man för tidigt, än fingo skatt-sökarne örfilar liksom ur luften, m. m. än flyttade sig hela skatten undan, då man redan såge hörnet af guldkistan eller öronen af koppar-kitteln; än förvillades man af förfärliga syner, o. s. v. Så skulle desse Skatt-gubbar engång gräfva skatt i Creolska Huset (vid gamla Corps de Gardes-Brunnen på stora torget), då det riktigt slog in allt hvad Djurhagen hade förutsagt om knifven, stenflisen och svärdet, då slutligen dock något fel begicks; åter så gräfde de i Skomakare-lags Husets gamla källare, då skatten olyckligtvis flyttat sig bort till en brunn (se ofvan: No. 1752). Ej heller ville det för dessa Skatt-gubbar lyckas att få reda på den stora silfver-kanna som nödvändigt skulle finnas i Silfver-hätts-Tornet. — I alla sökte dessa envisa Skatt-Gubbar efter gods så länge de lefde, och den gamle Djurhagen i Björke var alltid ansedd såsom en särdeles »klok» Gubbe. Anna Hemström.
Skatt-Gubbarna och Galgen
Engång skulle desse Gubbar på Djurhagens råd gräfva skatt i den lilla tvärgränden, som nu är borttagen, och förr gick mellan »Hallbergs-backe» och gränden norr om Boktryckare Cedergrens Hus. Redan sågo Gubbarne skatten, då en vagn med svarta hästar kom farandes, och flere karlar trädde derur, då vagnen stadnat; hästarne stodo och frustade eld. Men Skattgräfvarne gräfde och tego som muren, gräfde och gräfde. Slutligen syntes jemte dem en hög galge, och en af trollen sade till de andra: »Hvem skall vi först hänga af dem?» - »Åh», svarade ett troll, »tag den med röda jackan!» — Då flydde den utpekade hals öfver hufvud, och de andra Skatt-gubbarne efter. Anna Hemström.
Skatt i Sanct Clemens
Sankte »Klemmen» (Clemens kyrka i Wisby) sades för visso att det låg en stor skatt gömd; ty det hade ofta brunnit der. — Så kom derföre trädgårdsmästaren Malmström (som var ett stort snille på alla dylika funderingar) och Skomakaren Gerdt, hvilka begge voro öfvergifne skattsökare eller »Skatt-Gubbar», och bådo i största hemlighet ägaren till Huset (nu Rådman N. Klingwall), att de skulle få lof söka skatt i Sankte »Klemmen»; men ingen själ skulle mera få veta af det. — Nå, de började gräfva vid ljus och lykta midt i mörka natten, hade en killing med sig hvilkens blod de skulle låta rinna öfver skatten (eller hvilken de skulle gräfva ner der; ty benen af densamma hittades verkligen der sedermera) allt gick lyckligt. Men när de gräft en stund och redan voro vissa om skatten som de anade af ungel-lukten, började det dugga med smått regn — och det ehuru de stodo under tak, söder om kyrkan; och detta dugg ökades småningom till riktigt regn, så att de först blefvo helt genomvåta och slutligen stodo de till knäs i vatten. De kunde då omöjligt längre gräfva efter skatten; utan öfvergåfvo allt samman. N. Klingwall, f. 1781, rådman.
Haf-frun och fiskarens fästmö
På Östergarnsholm hade alle fiskare kommit till lands, blifvit af med fisken och lagt sig att hvila på lafvarna i strandbodarna. En dräng, Lars, som låg ensam på sin lafve rätt godt på släke-bädden, önskade då att han hade sin egen tös, Maja, hans fästmö hos sig för natten. Emellertid somnade han snart på sitt ensliga läger. Men i mörka natten vaknade han, märkte att någon låg jemte honom och hviskade: »Är det du, Maja?» — »Jo», svarades det; och så hade Lars en nöjsam natt. Men i »grå-lysningen» steg tösen upp och sade: »Ha, ha, — nu narrade jag dig, Lars, lika väl!» Men han, som då förstod, att ingalunda var hans Maja, utan Haffrun, som sofvit på hans arm, blef ond och högg knifven i hennes lår, då hon for på dörr med rop och skrik. Men, då Lars engång långt derefter var ensam ute på sjön och fiskade, syntes hastigt Hafsfrun jemte båten, visade knifven som ännu satt i hennes lår och sade, att han skulle vara »innerst olycklig» om han ej straxt toge knifven ur såret, — det hon ej kunde. Och han gjorde det då; och han hade ingen vidare nöd af Hafsfrun, tvärtom, han fick efter denna dag den bästa lycka på sjön. Lars Nordin.
Haffrun och Kinnare-Bonden
En ung rask bonde vid Kinnare i Lummelunda var engång ute på sjön och fiskade. Han blef borta och man fick alldrig höra af honom, ty Haffrun hade tagit honom till sig. Men han mådde väl hos henne, hon älskade honom högt (hade barn med honom), och ville ej mista honom. — Men likväl sade hon en dag till honom: »Hör du Per, nu dambar det stort vid Kinnare.» — Och då han undrade hvad det skulle betyda, så tillade hon: »Jo, det är i alla fall så, att din hustru i dag står brud hemma.» Bonden blef då underlig till sinnes och bad Hafsfrun, att han skulle få sno hem på en handvändning och se på staten. Nå, ändtligen så fick han också lof till det, men med vilkor att (ej der hemma se upp i skorstenen), snart vara tillbaka till henne igen och ej gå kring »ungmans-stången», för då skulle han bli synlig. Ja, Kinnaren var snart hemma och midt uppe i bröllopsstaten, fast ingen såg honom. Snart kunde [han] dock ej hålla sig (att se upp uti skorstenen ...) [och] såsom alla andra, gå kring stången: men med detsamma blef han synlig för alla och hafsfrun med, ty hon hade ej trott honom mer än jemt och derföre så hade hon följt efter honom. När bonden då ville bli hemma och ta sin hustru igen, lade Haffrun sig emellan och påstod, att, då han varit hos henne så många år, så skulle han ock för evigt vara hennes. Men slutligen lät hon dock beveka sig, och lät honom vara hemma (sedan presten medlande uppträdt och bonden lofvat att årligen slå ut sju tunnor hvete i sjön till underhåll för hafsfrun och hennes husfolk), men mot vilkor, att Kinnare-bonden för hvart år skulle gifva henne en del af hans bästa hvete, hvilket de skulle lägga på en stor sten uti sjön. — Han fick ock sedan god fiske-lycka. Lars Nordin.