Transkriberad uppteckning
En ung rask bonde vid Kinnare i Lummelunda var engång ute på sjön och fiskade. Han blef borta och man fick alldrig höra af honom, ty Haffrun hade tagit honom till sig. Men han mådde väl hos henne, hon älskade honom högt (hade barn med honom), och ville ej mista honom. — Men likväl sade hon en dag till honom: »Hör du Per, nu dambar det stort vid Kinnare.» — Och då han undrade hvad det skulle betyda, så tillade hon: »Jo, det är i alla fall så, att din hustru i dag står brud hemma.» Bonden blef då underlig till sinnes och bad Hafsfrun, att han skulle få sno hem på en handvändning och se på staten. Nå, ändtligen så fick han också lof till det, men med vilkor att (ej der hemma se upp i skorstenen), snart vara tillbaka till henne igen och ej gå kring »ungmans-stången», för då skulle han bli synlig. Ja, Kinnaren var snart hemma och midt uppe i bröllopsstaten, fast ingen såg honom. Snart kunde [han] dock ej hålla sig (att se upp uti skorstenen ...) [och] såsom alla andra, gå kring stången: men med detsamma blef han synlig för alla och hafsfrun med, ty hon hade ej trott honom mer än jemt och derföre så hade hon följt efter honom. När bonden då ville bli hemma och ta sin hustru igen, lade Haffrun sig emellan och påstod, att, då han varit hos henne så många år, så skulle han ock för evigt vara hennes. Men slutligen lät hon dock beveka sig, och lät honom vara hemma (sedan presten medlande uppträdt och bonden lofvat att årligen slå ut sju tunnor hvete i sjön till underhåll för hafsfrun och hennes husfolk), men mot vilkor, att Kinnare-bonden för hvart år skulle gifva henne en del af hans bästa hvete, hvilket de skulle lägga på en stor sten uti sjön. — Han fick ock sedan god fiske-lycka. Lars Nordin.
