Transkriberad uppteckning
På Östergarnsholm hade alle fiskare kommit till lands, blifvit af med fisken och lagt sig att hvila på lafvarna i strandbodarna. En dräng, Lars, som låg ensam på sin lafve rätt godt på släke-bädden, önskade då att han hade sin egen tös, Maja, hans fästmö hos sig för natten. Emellertid somnade han snart på sitt ensliga läger. Men i mörka natten vaknade han, märkte att någon låg jemte honom och hviskade: »Är det du, Maja?» — »Jo», svarades det; och så hade Lars en nöjsam natt. Men i »grå-lysningen» steg tösen upp och sade: »Ha, ha, — nu narrade jag dig, Lars, lika väl!» Men han, som då förstod, att ingalunda var hans Maja, utan Haffrun, som sofvit på hans arm, blef ond och högg knifven i hennes lår, då hon for på dörr med rop och skrik. Men, då Lars engång långt derefter var ensam ute på sjön och fiskade, syntes hastigt Hafsfrun jemte båten, visade knifven som ännu satt i hennes lår och sade, att han skulle vara »innerst olycklig» om han ej straxt toge knifven ur såret, — det hon ej kunde. Och han gjorde det då; och han hade ingen vidare nöd af Hafsfrun, tvärtom, han fick efter denna dag den bästa lycka på sjön. Lars Nordin.
